Dagens dikt

Blåvitts Silly Season enligt Fröding:


Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-ång.

Årskortstress

Är inte mycket för att skapa hets. Men jag som inte köpt årskort än, blir klart uppstressad av denna bilden:



(bildgeni: D´Angelo aka lill-Filip Jr)

Grogg awards

Kategori: Klubbledningars mest innovativa sodomeringar av sina supportrar.

De nominerade är:

Djurgårdens IF: Efter andra raka guldet 2003, bestämde dom sig för att att göra om allt bra dom gjorde fast tvärtom. Dom är nu tolva i Sverige och stabilt sjunkande.

Gais: Säljer av sitt flådiga nyförvärv 3 minuter innan säsongspremiären, föreslår nedläggning/fusion med rivalen Öis och är inne på andra tränarförsäljningen inom ett år. Detta av en ledning som tänker komma topp 4 nästa år och vinna SM-guld 2010.

MFF: Leder klubben som en medgångssupporter/Sören Cratz. Vi vinner matcher och titlar, dom förlorar matcher. Det var bättre förr, allt är alla andras fel. Inte minst tränaren och domaren.

Och vinnaren är.... Djurgården! Extra stilpoäng för att liera sig med SvFF-Gnaget, flytta hela säsonger till Solna samt hela avgångskarusellen nyligen.

**********
AIK då? Tja, dom har en uppenbart negativ trend, kom tvåa 2006 en pinne bakom segrarna. I år var dom aldrig ens nära en guldstrid trots stora satsade resurser på nyförvärv. Att kicka tränaren i det läget följer egentligen all tänkbar AIK-logik. Då var Peking närmre att nomineras genom att bara ens komma på tanken att anställa Sören Cratz som tränare.

Appropå ingenting. Är det fortfarande för tidigt för pungskämt om Södergren?

Ljus i vintermörkret

Så har det varit snökaos igen och många blev brutalt påminda om att det snart är vinter igen. Vinter, kyla och mörker kan vara rätt deprimerande, men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret:

Vinterstudion i SVT
Nästa helg startar äntligen Vinterstudion igen. Vinterstudion förra året var den bästa TV-sportproduktion som gjorts de senaste fem åren. Spännande tävlingar, lågmälda och kunniga experter och försvinnande få charlataner och proffstyckare som skall häva ur sig sina fördomar och tyckanden. Kort sagt, sport som jag vill ha den på TV.

Skidskyttet startar säsongen
Jag vet att många tycker det är en konstgjord sport (samma personer som tycker att fotboll med en tjock regelbok, domare och kritad spelplan inte är det), men det är en underbart spännande sport, som sällan är avgjord förrän sista skyttet är avgjort. Tror dock att Sverige inte kommer att hävda sig så väl i år, men kommer Björndalen att slå Stenmarks rekord i antal världscupsegrar?

Skidlandslaget
Jag vet att de kanske toppat formen för tidigt och att hemmaplan är hemmaplan, men att se Hellner ledas mot sjukstugan efter målgång som segrare visar på en man som inte är rädd för att ta ut sig. Annat det än ett småjoggande fotbollslag som skyller på taktiken eller gräsmattan efter en förlust. Att se Gundes älgakliv i spåret och höra hans högljudda tillrop är dessutom underhållning i sig.

På spåret
På fredag sitter jag i soffan igen och kommer garanterat att rycka i luften när jag tror mig kunna svaret på 8-poängsnivån. I år funderar jag på att föra min egen poäng i ett protokoll för att se vilka par jag skulle slagit. På spåret är svårslagbar TV-underhållning.

Glögg
Varm glögg i små mängder är sagolikt gott. Gärna med en lätt smak av lingon.

Djurgårdens IF
De ligger pyrt till i ishockey och fotbollen imploderar. Franchiseverksamheten med bas på Östermalm har sett bättre dagar. Kan fäktningen rädda varumärket?

Julljusen
Snart har vi ljus här i vårt hus… Jag tillhör dem som tycker det är väldigt trevligt med lite adventsstjärnor, ljusstakar och annat som lyser upp i decembermörkret.

Saker som kunde lyst upp höstmörkret:
Royal League
Den briljanta idén med tävlingsmatcher under höst-vår slaktades av slöa fotbollsspelare, trångsynta ledare och frusna journalister. Istället skall det frysas på Välen, Stadshagen och Ruddalen och se de allsvenska lagen spela mot Qviding, Östersund och Väsby. Tack för det, otåliga idioter!

Blåvitts Silly Season
För Blåvitts del är det bara mörker till slutet av mars eller till sommaren. Ryktena rör möjligen spelare som skall gå till utlandet och inga större nyförvärv. Å andra sidan kan optimisterna kanske räkna in en frisk lill-Alex som nyförvärv.

Scener ur ett äktenskap

-Sluta kalla mig för dude
-Va?
-SLUTA KALLA MIG FÖR DUDE!
-Jag sitter bredvid, men hör nog inte riktigt vad du säger....

(poletten trillar ner)

-Dude, kan du sluta kalla mig för dude?
-Visst kan jag det älskling.

Se där, man måste mötas på halva vägen ibland i ett förhållande.


**********************************************************

Dude-kulturens (på engelska, dude law) andra fanbärare definierade i somras en känsla av rädsla och obehag och tidigare inte visste att jag hade. En kvinna som med ett ögonkast kan få dig att vända ut och in på dig i själv i skam över din egen uselhet. En kvinna som definitivt inte hade kallat mig dude. En bra dag hade hon på sin höjd kallat mig för Förihelvete Älskling. De dåliga dagarna vill jag inte ens tänka på. Att missa en räknings förfallodatum, att glömma hämta ungarna på dagis, att fullständigt bomma bröllopsdagen...Brrrrr Hon hade dödat mig om dagen varit bra i övrigt. En PMS-tisdag hade hon grävt ner mig i Solna, levande men döende. Så jag gissar att Frida Östbergs make är en av de mest dumdristigt modiga och mest ordentliga männen i världen, med cojones större än vintergatan. Grattis till diamantbollen Frida, hur fick du förresten hit Pelé? Ringde hans morsa?

**********************************************************

Vad gäller utmärkelser, skulle jag vilja utnämna söndagkvällens match som tidernas tråkigaste Romderby. Ni vet, kampen om den eviga staden Romulus/Remus, Latte/Cappucino Rasister/Rasister, där curva nord och curva sud, tävlar i förolämpningar mot varandra. Curva sägs betyda hora på många slaviska språk. Det behöver inte ha något samband. Men visst är det en intressant tanke?
(och så tackar vi Ingbritt för den...)

**********************************************************

Att Blåvitt på första dagen säljer fler årskort än vad Öis och Gais gjort tillsammans under en månad, räcker egentligen som förolämpning i sig själv. Hur var det. Var ni helt säkra på att det där med FCG var en dålig idé? Någon kalenderbitare får för övrigt gärna ge mig exempel på när dom två småkusinerna senast spelade i allsvenskan samtidigt i två år i rad. Jag drar till med 87-88, men har egentligen ingen aning.

Allsvenskan är annars 5 månader bort. Just nu härskar silly season i 15 av 16 allsvenska klubbar. I Blåvitt är denna delen av året som att ta sig en kopp te. Man kokar vatten i vattenkokaren, häller upp i en kopp och slänger i en tepåse. Så långt är det konkret aktivitet som du kan se resultaten av och som går rätt snabbt. Men sedan skall det jävla tet dra. Under en längre evighet skall du alltså betrakta koppen under 4-6 minuter vars innehåll inte skiftar ett skit i varken utseende eller lukt. Bara i smak, vilket du inte vet. Precis så är Blåvitts sillsäsonger. Kinesisk vattentortyr är för mesar. Att se kaffet droppa genom filtret en mulen måndagsmorgon på jobbet, är jobbigt som fan. Men det är tur att jag inte dricker te oftare. Jag hade inte pallat. Jag hade svept skållhett, smaklöst te och bränt mig å det jävligaste utan att få ut ett skit av hela processen. Som te-drickare är jag AIK:are. Så det är som sagt tur att jag så sällan dricker te.

Appropå AIK, så är Bob Sacamanos dröm en signatur bort. Norling till Dif!

Dude-kulturen

Det finns böcker som inspirerar, griper tag eller lär dig saker. Sedan finns det böcker som helt enkelt får dig att må bra, bättre eller kanske bara får dig att må lite bättre över dig själv.

För mig är dessa böcker de böcker som beskriver dig själv, dina egna positiva och negativa egenskaper på ett älskvärt sätt. Nick Hornby och John Steinbecks berättelser från Monterrey (Riddarna vid Dannys bord, Det stora kalaset och En underbar torsdag), har den effekten på mig. Men jag har aldrig till fullo grubblat över varför just dessa böcker gör just mig på så gott humör.

Jag bor på Hisingen i en hyreslägenhet insprängd i ett bostadsrättområde, en kilometer från Gazaremsan, en kilometer från ett fisförnämt villaområde och en Håkan Mild-chip från ett betongghetto. I det senare finns en jourbutik dit jag brukar småjogga fem i elva för att köpa snus, cigg och mjölk till morgonkaffet. Utanför hänger ett gäng ghettokids dygnet runt känns det som. Det förundrar mig hur down jag är med dessa kids. "Ey brorsan, läget", "Ey IFK-mannen" och dylikt för jag höra.
På samma sätt har jag förundrats över att det alltid är mig, som fyllefarbröderna kommer fram och tjötar med på busshållplatser. Med tanke på att jag är rätt osocial, knappt äger mer än två ansiktsuttryck samt i övrigt är tämligen norrländsk i själen, så är det lite märkligt.

"Jag tjänar tillräckligt för mat och räkningar, årskortet och ett par skivor i månaden" I ungefär den ordföljden uttrycker Hornbys egokaraktär i Fever Pitch, sin skepsis till att söka den där lite finare och bättre betalda tjänsten på skolan han arbetar. När jag själv tvangs identifiera mitt drömyrke (lottomiljonär räknades inte som yrke tydligen), så blev det något bartender i en pub som spelade bra musik, serverade god mat, hade trevliga stammisar och visade alla matcher på storbilden, jag ville se. Mitt drömyrke är i princip att inte jobba alls med andra ord.

Det är bara att erkänna. Jag är en slacker. Jag har höga ambitioner, men inte för mig själv. Mer för Blåvitt, Led Zeppelins världsturné samt den där hembakta pizzan jag skall tillaga ikväll. Jag var skitpeppad för Oasis besök i Göteborg, men lyckades försova mig och bommade biljettköpet. När jag sedan upptäckte att det fanns biljetter kvar som inte hämtats ut, hade jag givetvis bränt dom pengarna på annat...
Mina ambitioner för mig själv är svårfunna. Är det därför jag är så down with the ghettokids, the parkbänksfyllos and the sällskapssjuka pensionärers? Dom känner igen sin sort. Ingen doer, ingen thinker. Jag mer....observerar. Observator låter i alla fall bättre än en grubblande latröv.

Jag tror det finns många av oss där ute. På socialkontor, parkbänkar, frireligiösa sammankomster, arbetsförmedlingar samt akademiska institutioner. Men det finns en räddning för oss slackers med låg ambitionsnivå. Dude-kulturen. Om vi bara blev bättre på att kalla varandra för dude, så kommer åtminstone en ambition spira inom oss. Att blir "the dude".

I en värld full av dudes, kommer vi alla att finna mening och motivation att utveckla vår livstil och få ett konkret mål att dude´a oss mot. En dude är inte bestämt av kön, ålder, etnisk bakgrund eller klass. Det är bara ett uttryck för jämlikhet. Att kalla någon för dude, till skillnad från "mannen, broder, sis, herr ordförande eller käre vän", är att tillerkänna att vederbörande är lika bra och dålig som dig själv. The dude blir således världens mest jämlike. Och vem vill väl inte bli det?

En bortglömd majoritet

Djurgårdsrevolt, Västerås-hot och AIK-folk som störtar in på presskonferenser och sedan har mage att snacka om att det är dessa stökiga fans ”som är klubbarna” får mig att tänka på Röda Khmererna, Baader-Meinhof och andra stormtrupper som påstod sig företräda folkets bästa. Jag själv skulle verkligen inte tycka om att bli företrädd och sammankopplad med ett gäng gaphalsar som hotar, sprider snaskiga rykten och säger sig företräda de ”sanna supportrarna”. En barnfamilj med fem personer som går på 5 matcher per år genererar ofta mer intäkter än en årskortsinnehavare, vilket man ibland bör tänka på.

Den mest bortglömda supportern är dock inte barnfamiljen eller ”den sanne supportern”, utan den medelålders mannen som troget går på nästan varje match, tar en öl om man inte skall köra, sätter sig på sittplats och dricker sitt kaffe med mazarinen till. Då och då utökar han sin halsdukssamling eller köper matchställ till brorsbarnen. På bortamatcherna sitter de där utspritt över sittplatsläktarna och är ibland så många att de väl kan mäta sig med klackens numerär. Vem säger sig företräda eller vända sig till den mannen i dagens hetsiga debatt? Det är inte marknadsavdelningarna, det är nästan inga supporterrörelser och inte klubbledningarna. Senast i raden av syndare är den ofta läsvärde Johan Esk som skriver att”De ansvariga för elitserien var snabbare med att vända sig till folket och insåg tidigt att klackar, barnfamiljer och sponsorer var lika viktiga.” Om man tittar på en elitserieläktare så ser man dock att de allra flesta är män mellan 30-60 som varken tillhör klacken (de kanske gjorde det för 15 år sedan) eller har barnen med sig. Som vanligt glömmer man bort den kanske vanligaste åskådaren och som förmodligen utgör majoriteten av folket på läktaren.

Vad som är en uppenbar risk med senaste tidens händelser är att ”de sanna supportrarna” får ha sin fotboll, sina hotelser, hat och annat skit för sig själva, vi andra drar. Jag och många med mig som inte identifierar mig med dessa ”sanna supportrar” och som tillhör den där majoritetsgruppen av medelålders män kommer snart att hitta andra meningar med livet och klubbarna får allt mindre intäkter. En anledning till att mitt eget engagemang för fotbollen dalat en smula är just att det blivit alltmer polariserat och fanatiskt, både i media och på läktarna.

Till sist undrar jag alltid varför alla är så kåta på makt inom fotbollen? Oavsett om de är ”sanna supportrar”, sponsorer eller finansiärer så skall de vara med och bestämma och det med en gång. Det är få som springer in på Volvos huvudkontor och gapar om avgång och hotar konstruktörer och ledning när produktutvecklingen gått snett.

Tisdag

Det finns två sorters tisdagar, har jag lärt mig under mina 32 år. Dels har vi fettisdagen. Då bjuder chefen på semlor i Sverige och i tex New Orleans, har man carneval. Resterande tisdagar är fittisdagar. Du är till skillnad från igår inte längre utvilad efter helgen, men det är ändå nästan lika jävla långt till nästa helg. Nu och 5 månader framöver kommer vi inte ens ha en eventuell Blåvittseger att mysa åt från dagen innan. Tisdagen är ondskans dag.

Så vilken annan dag, lämpar väl sig bättre till att gnälla av sig på?

*Jag spenderade c:a 20 minuter idag på att försöka leta upp ett blogginlägg av Ekwall, där han, våren 2007 slår fast att KFF omöjligen, någonsin kan vinna ett SM-guld. Sedan dess har dom tagit dubbelt så många titlar som Hammarby gjort genom tiderna. OK, Mr Exclusive in sports ändrade sig när KFF gick upp i serieledning några månader senare förra året med motiveringen att allsvenskan var så usel och jämn att tom Kalmar kan vinna. Men jag hade ändå velat hitta det där inlägget och göra mig lustig över det. I alla fall maila det till honom.
I stället läste jag att Ekwall var vingmutter innan hans morsa fixade en skönhetsoperation. Ni får en miljard i valfri afrikanskt-diktatorlands-valuta om ni fixar fram ett foto på innan Ekwall plastikopererades. Fan, det räcker nästan med en photoshopping.

*Förra året gnällde etablissemanget på att allsvenskan var för jämn. Det var ett uselhetstecken. I år har den inte varit jämn. Då har det varit ett uselhetstecken....Bosse Johansson gav rådet en gång i tiden att inte bli sportjournalist. "Det måste vara deprimerande att fokusera på allt som är negativt", sa han.

*Man gnäller även på årets publiksiffror. Snittet har sjunkit. Att den totala publiksiffran för årets matcher har ökat mot i fjol, nämns inte ens i periferin. En serie behöver en topp, en mitten och en botten. Fram tills i år har vi blott sett en toppstrid och en bottenstrid. När halva serien riskerar degradering, blir det kniven-på-strupen-fotboll. Möjligen spännande men varken underhållande eller utvecklande. I synnerhet inte för de 17-åriga löften som hoppas få en chans i allsvenskan. Det är tack vare otåliga gnällrövar som RL har lagts ner och att cupen ändras varje år. Samma gnällrövar som nu gnäller över 16-lagsserien. Personligen tror jag på en publik ökning redan nästa år. Nya arenor, inget EM eller VM kommer borga för detta. Jag tror på över 2 miljoner i publik nästa år. Vad det blir i snitt skiter jag i.

*Leman: Tre hörnor straff, heter bloggen som

gnällde på D I N

stilistik i s o m r a s .

Men jag tror nog att Grogg var före dom på den punkten.

*Största humorn med ollningsdebatten mellan Rydström och Wernbloom, måste vara det att Hellströmer tog illa upp. Jag själv emot ollning av pokaler. Inte av moraliska skäl, eller för att det på något sätt skulle skända Lennart Johansson.... Utan för att då man tar beslutet att olla en pokal, så bekräftar man för sig själv att man inte tror sig kunna vinna nästa år.

Mina källor inom FRA kan dock bekräfta att inte alla i Blåvitt ollade pokalen förra året. Vissa klarade helt inte av det. Så Bengan och Vasquez fick helt sonika olla Jupiter i stället.

*Gamla Ullevi har skrivit kontrakt med MAX. Jag kan ta en burgare, en pommes och en mineralvatten (tänker på figuren). Så nu slipper jag nog stå hungrig hemma mot bajen nästa höst.

Tre tusen sketna, kommer mitt årskort gå på. Var jag kommer sitta, har ni inte med att göra men jag kan ge er en liten ledtråd. När ni ändå sitter och photoshoppar fram vingmutterbilder på Mr Exclusive in sports, så kan ni väl fixa fram en lämplig logga för min framtida stammisläktare också.

Sweet sixteen

Första allsvenska säsongen med 16 lag är till ända och jag har älskat varje steg på vägen. Som supporter så har det varit helt underbart med fyra extra matcher och abstinensen mellan matcherna har kunnat hållas ner till ett minimum. Dock så knorras det av någon anledning fortfarande bland diverse fotbollsfolk, tidningskrönikörer och bloggare. Det är främst kvalitén på lagen som det gnällts på och i våra blåvita led så har till exempel både Håkan Mild och Niclas Alexandersson sagt att det inte finns 16 lag som håller allsvensk standard.

So what? Jag har länge längtat efter en segregerad allsvenska där vi har några få topplag, några få bottenlag och ett utpräglat mittenskikt och nu har vi äntligen fått det. Jag har sedan länge tröttnat på att ha en serie där 6-7 lag är med i guldstriden ända in i oktober och där lag kan ha häng på toppen med bara några få matcher kvar och samtidigt riskera att åka ut. En allsvenska där alla 16 lag, eller 14 för den delen, är precis lika bra/dåliga tror jag inte att någon vill ha. Blåvita spelare och ledare bör nog dessutom vara rätt försiktiga med att gnälla på standarden på bottenskiktet i Allsvenskan med tanke på våra resultat mot just de lagen.

Norrköping och Ljungskile brukar få agera exempel för att standarden inte är bra nog för 16 lag och senast i raden av gnällkukar är Henrik Leman som i sin blogg skriver så här:
"...då kanske Ljungskile fixar det ändå.I så fall en säsong till med potatisåkern Starke Arvid, långa spelavbrott och dito inkast. 16 lag i allsvenskan...det var verkligen en briljant idé. Not."

Vad de flesta, inklusive Leman, verkar glömma är att Norrköping vann Superettan 2007 överlägset och att Ljungskile slutade tvåa. De två lagen hade med andra ord spelat i Allsvenskan 2008 oavsett om serien utökats med två lag eller inte. De två lag som får anses vara "lag 15 och 16" är istället Trelleborg, som slutade på 13:e plats i Allsvenskan 2007 och antingen Sundsvall eller Örebro som hade fått mötas i ett kval en normal säsong. Både Trelleborg och Örebro har ju minst sagt gjort godkända säsonger i år får jag allt säga.

De kraftigt vikande publiksiffrorna vill en del också skylla på 16-lagsserien, men att publiken stannar hemma i drivor för att det klämts in två extra hemmamatcher under en 6-månadersperiod tycker jag låter rent löjeväckande. Nej, det finns många betydligt bättre förklaringar till publiktappet i år. Dels det långa uppehållet för EM som gjort att spelprogrammet komprimerats, dels att starka publiklag som stockholmsklubbarna och Malmö gått dåligt och dels att göteborgspubliken till slut tröttnat på betongbunkern och sneglat drömmande mot Gamla Ullevi som växt upp sakta men säkert under säsongen. Lägg där till att en del tradiotionellt svaga publiklag som Gais, Trelleborg och Ljungskile gått upp de senaste säsongerna så har ni en del av förklaringarna. Den största förklaringen bör dock vara att publikintresset för Allsvenskan alltid varit cyklisk och nu är nog hajpen över för den här gången.

Fram med groggen

För nu brakar det stockholmska kaoset igång för fullt. AIK gör sig av med både VD och Rikard Norling och det är lynchstämning i klubbens normalt så emotionellt stabila supporterskara. Detta trots en rätt godkänd säsong rätt sportsligt. Hur många gånger har AIK hamnat bättre än femma på den här sidan kriget liksom? Krim-kriget då alltså.

En stockholmsklubb som dock är i djup sportslig kris är Djurgården. Fiaskosäsongen fullbordades med fem raka förluster och en slutlig tolfteplats. Hade inte Allsvenskan utökats till 16 lag lagom till den här säsongen så hade vi alla kunnat vara lite extra glada just nu. Föga förvånande så krävs både styrelsens och tränare Siggis huvuden på fat och under det sista 1-3-debaclet mot Trelleborg så ska tydligen Magnus Pehrssons namn ekat på den gamla fallfärdiga olympiastadion. Magnus Pehrsson som alltså tränar laget som slutade två poäng före Djurgården. På elfte plats. Låt vara att det väl får anses som en formidabel succé för Gais, men ändå.

I Hammarby är det så vitt jag vet rätt lugnt i leden. En niondeplats är ju trots allt en rätt passande placering för en poppig förening med losermentaliteten inrökt i väggarna, och styrelsen lär vara alldeles för rädd för att bli av med Börjes flaggor för att våga sparka Tony G.

Rikard Norling till Djurgården hade för övrigt varit jävligt underhållande.

Kontraster

Två högprofilerade allsvenska yttermittfältare kommer på söndagen att göra sina sista framträdanden på elitnivå i svensk fotboll. Den ene är som vi alla vet, Niclas Alexandersson. En lojalt elegant gentleman från Falkenbergs inland, vilken möter respekt var han än kommer i fotbollssverige. Den andre är Mats Rubarth...

En jämförelse som är ungefär lika snäll som....ja just Mats Rubarth. I alla fall den bild jag har av honom. En galen, genuint osportslig, feg och faktiskt duktig fotbollsspelare. På ett lite vrickat sätt kommer jag att sakna Rubarth, men har nog redan gjort det. Den Rubarth som nu lägger av, är inte längre den Rubarth jag haft så svårt för ända sedan han spelade i ÖSK. Numera är han bättre på de dåliga egenskaperna jag angav ovan samt sämre på de bra. Men föremål för din privata spottkopp kommer och går dock. Rubarths skor har sedan länge fyllts av tex Kenny Pavey, Andreas Augustsson och Ola Toivonen. Dessutom är ju Öis tillbaka.

Då är det svårare att ersätta Alex. Både på plan och i mitt hjärta. En gång i tiden beskrev jag Torbjörn Nilssons storhet genom att jämföra det Blåvitt han kom till 1975, med det Blåvitt han lämnade 1986. Alex kom hit första gången inför 1996 efter en succéartad säsong under Mats Jingblads HBK. En övergång som gjordes samtidigt som vi plockade just Jingblad som ersättare till Roger samt Teddy Lucic och Andreas Andersson. Det var den sortens värvningar vi då fick så mycket skäll för att vi genomförde samt den sortens värvningar vi fick så mycket skäll för att vi inte genomförde 4 år senare.

Hos oss fortsatte Alex sin utvecklingskurva, gjorde 52 av 52 matcher i serien, spelade CL där han sänkte Milan och snurrade upp Maldini samt vann SM-guld innan han drog vidare till Premier League. För mig var han en av alla de vi pekade på och fick. En av alla dem som använde sig av Blåvitt för att ta nästa steg i karriären på samma sätt som vi använde oss av dem. Jag gjorde ingen skillnad på Alex och Teddy/AA. Så här i efterhand känns den jämförelsen smått absurd, för att uttrycka mig försiktigt.

Det tog 7 år, sedan var han tillbaka. Vår Alex. Jag visste inte innan hur mycket "vår", vår Alex verkligen var. Men under sina blotta två år, förälskade sig Alex i IFK Göteborg, känslor som givetvis blev besvarade. En kärlek som yttrade sig att han köpte sig fri från sitt lukrativa kontrakt med Everton för att komma hem tidigare. Det känns lite jobbigt även i efterhand att jämföra det Blåvitt han lämnade 97, med det Blåvitt han återvände till 2004. Fy fan. Snacka om sju svåra år, Moses och dom andra i Gamla Testamentet har inget att komma med... Då känns det roligare att jämföra det Blåvitt han återvände till, med det Blåvitt han i morgon kommer representera för sista gången. Från utskrattad föredetting till högt respekterad och avundsvärd. Precis som Alex. Ja i morgon är Alex Blåvitt. Och Blåvitt är Alex.

Finns det någon rättvisa i världen, står du på fotbollsgalan med en guldboll i handen. Guldbollen är väl inte ett pris för den spelare som varit Sveriges bäste ett givet år? Då kan vi lika gärna för tillfället döpa om den till årets Zlatan. För mig är guldbollen ett utmärkelse som uppmärksammar prestationer. Att nå 109 landskamper är en stor prestation och någon gång bör det bli en trotjänares tur igen. Och likt sina tre föregångare i hundraklubben (Ravelli, Nordqvist och Rolle Nilsson), så har väl Alex aldrig varit bäst något givet år. Men att vara en av dom i 15 år är också en jävla bedrift.

Tack för allt Alex. Tack för minnena. Jag vet inte vilken din bästa match för oss har varit. Kanske gjordes den redan 96-97. Men för mig har du aldrig varit större än du var på Söderstadion 2005. Det räckte inte till guld det året eller ens till poäng den kvällen, men den kvällen hade du kunnat trixa upp och döna iväg Globen till Jupiter, om du bara hade velat.

Tack.

Uppdaterat

Senaste kommentaren efterlyste en uppdatering då det har hunnit hända en del sedan sist. Jag kan inte annat än hålla med.

Randy Fitzsimmons läser Grogg. Fan vad stort. Personligen hade jag kanske valt Sam Brown som duettpartner, men Cyndi är OK.