Lidande

Med PPV-Tv och storbildsskärmar på pubar och restauranger har lidandet minskat avsevärt men fortfarande är det en och annan match man tvingas genomlida framför Sportradion. Nervöst gör jag allt möjligt när jag lyssnar på radion. Jag städar, diskar, dammsuger, sorterar skivor och gör allt möjligt maniskt för att på något vis förtränga ljudet som kommer från radion i hörnet. Lidandet är ganska konstant med Kristian Öissons kommenterande och Ralf Edströms dialektala uttal men lidandet kulminerar alltid med fruktansvärd kraft när Sportradions måljingel ljuder. När man hör jingeln: ”dö-dö-dö-dö MÅL!!! så har jag upprepade gånger varit på vippen att svänga av vägen, tappat glas på golvet, paralyserat stirrat på radion och sedan lyssnat stel av skräck. Jag försöker lyssna till publikljudet och har Blåvitt hemmamatch hoppas man på applådåskor, har de bortamatch hoppas man på tystnad, innan kommentatorn avslöjar vem som gjort målet.

Värst var skräcken när Norrköping och Sundsvall var i Allsvenskan samtidigt och Blåvitt mötte någon av dessa på bortaplan. Studiomannen lämnade över:
”-….och så har det hänt något på Idrottsparken”.
Jingeln spelade upp sin ångestladdade melodi och jag satt paralyserad (ofta i fosterställning) och lyssnade…. Då var det fel Idrottspark det rapporterades från!! Adrenalinet rann ur blodet och svettig och utmattad satt jag tom och hålögd framför radion.

Den där jingeln kommer en dag att ta mitt liv.