Back and bitter

Funderade lite på varför jag slutat blogga här. En orsak kan vara drivkraften till att jag började från början. 2005, allmän misär, Ijeh, Djurgården och allt det där. Likt många män, när jag någon form av målsättning att stänga ytterdörren och be omvärlden dra åt helvete. De flesta skaffar familj, andra börjar blogga och Siwert.... gjorde både ock.

Men det är svårare att be media dra åt helvete när dom gullar med oss.
Det är svårare att be Blåvitt dra åt helvete när dom gullar med mig.
Det är svårare att dra baraben att dra åt helvete när dom är bättre än någonsin
Det är svårare att förbanna en framtid som ser ljus ut. Men saker förändras.

Blåvitt har kommit tvåa tre gånger i år varav två gånger på 6 dagar efter AIK.
Jag har blivit singel och pendlar mellan förhoppning och förtvivlan över att jag kommer dö ensam.
Blåvitt kommer under kommande året sälja sitt hjärta, sin hjärna och sin ryggrad. Dessutom lär väl Hysén och Ragnar inte stanna heller
Tomas Ledin ger sig ut på en nationell vinterturné.
Idol, dansbandskampen och Let´s dance kommer följas av ett halvår med melodifestivaler.
En AIK-Öisare leder landslaget till Hjörne-sfärens erotiska förtjusning.
Dulee Johnson har ollat pokalen.
Jag är bokstavligen hemlös.
Det är i princip redan jul.

Så när jag spenderat en vaken natt och en yrvaken förmiddag till att formulera ut hur jag mördat mitt optimistiska inre, insåg jag kanske att det var dags att återvända hit igen på riktigt.

Jag är upp till absurda nivåer bitter.

Jag är tillbaka.