Jerringpris och demokrati

Jerringpriset väcker alltmer debatt för varje år det delas ut. Jag vet inte om det har med den oerhört trista och rent samhällsfarliga trenden att alla blir alltmer arga hela tiden, vilket Bruce på sitt sätt beskrivit här, eller om det är så att de som debatterar det hela (journalisterna) blir mer och mer sura över att just deras favoriter inte får priset. Journalisternas ”rättmätiga” vinnare håller märkligt nog oftast på med just den sport de själva bevakar. En nyckelfråga är också om de som klagar på vinnarna röstat själva?

Jerringpriset skall som bekant gå till ”Årets idrottsprestation” men har snarare blivit ett pris till den som är mest älskad av folket vilket alla vet om så vad är det då att bråka om? Att jämföra prestationer i olika sporter är dessutom absolut omöjligt så att Jerringpriset blivit ett bevis på folkets kärlek är ganska naturligt.

Första problemet att jämföra prestationer blir när man jämför enskilda spelare i lagidrotter med individuella idrottare. Hade exempelvis Zlatan kunnat prestera som han gjorde om han spelat i ett bottenlag i Italien? Är Susanna Kallurs inomhusrekord i en oerhört smal gren (häcksprint) bättre än Charlotte Kallas jätteklättring i en större (men fortfarande smal) gren? Som sagt, omöjligt att svara på.

Själv tycker jag bara att det är bra när trevliga och sympatiska förebilder belönas och är ett tecken på att de goda krafterna fortfarande regerar i vårt land. Annars brukar idioter till arroganta svin (”vinnarskallar”) framhållas som förebilder av tyckare och andra men tänk om alla betedde sig som sådana, hur skulle vårt samhälle då se ut?

Roligast av alla tyckare är ändå Anders Lindblad i SvD som inleder med att skriva: ”När svenska folket röstar kan vem som helst vinna.” och sedan förklarar han hur mycket bättre det blir när en väl sammansatt jury utser pristagare.

Den inledande meningen i din artikel, käre Anders, är en mening du faktiskt också kan applicera vart fjärde år när det är allmänna val här i Sverige. Ibland känns det bättre om en väl sammansatt jury hade fått utse riksdag och regering när man ser en mängd fantasifulla förslag från våra politiker för att vinna folkets kärlek. Tanken om den upplyste despoten kan jag i mina mörka stunder sympatisera med. Tänk vad trevligt om våra politiker kunde regera, omge sig med sakkunnigt, kompetent folk och genomföra stordåd istället för att ha en hord av pressekreterare och PR-folk för att pumpa ut pressmeddelanden, jaga opinionssiffror?

Exemplen där proffstyckare ibland har underliga åsikter (i mitt tycke) är dessutom många. Senast i raden är Mathias Lühr som inte har med Hjalmar Jonsson på listan över bästa frisparksläggare. Det blir fler mål på hans frisparkar än av flera av de spelare som är med på hans lista. Men det är klart, nick i mål på en känsligt slagen frispark är fulmål. Frispark direkt i mål är finmål. Jag föredrar dock att ha en frisparksläggare i mitt lag som genererar fler mål än snygga mål.