Andrès Vasquez. Minns ni honom? Det gör jag och det smärtar mig. Situationen kring Vasquez gör mig nedstämd på samma sätt som när man hör om före detta spelare och ledare i Blåvitt som har problem med spriten. El angelito var min personliga kelgris i flera år i Blåvitts U och A-trupp. Från 14 års ålder tog han för varje år som gick ett stort steg i karriären, ofta som rekordung. Han gjorde allsvensk debut som 17-åring och blev den dittills yngste att få ett A-kontrakt med Blåvitt. Sedan hände något. Jag är osäker på om allt är målets fel eller om det bara var den utlösande faktorn. Första omgången 2007, visade det sig faktiskt att Andres inte alls skulle spelat från start egentligen, om det inte varit för licensstrulet med Jonte Berg. Så här i efterhand frågar jag mig om han inte var lite i onåd hos tränare och sportchef redan då.
Förfallet kanske inte inleddes från och med Maj 2007, kanske måste man skruva tillbaka klockan ungefär ett halvår. Det tog slut med tjejen, varpå han flyttade hem till sin farsa igen med allt vad det innebar. Han fick i Javier De Pedro en extremt osund förebild. På alla träningar såg man hur Andrès tydde sig till och såg upp till De Pedro. De Pedro tyckte om sena nätter, mycket sömn och dålig mat. Balansen i inflytande vägde allt mer över till det negativa på Andrès. Målet, "tvåa på youtube" och den i några veckor, absurda mediaexponeringen kring hans person blev väl den utlösande faktorn som kulminerade kring sommaren 2007. Skall man anklaga Blåvitt för något i efterhand, så bör det vara att man skulle hållt media i hårdare tyglar under de där veckorna. Hybrisen i Vasquezklanen kom som ett brev på posten.
Idag, med allt som har hänt sedan dess, finns det en del som ler skadeglatt åt Vasquez´ håll i hans svårigheter att få speltid i Schweiz samt att hitta en ny klubb. Det är lätt att hånfullt ironisera över Ajax, Real Madrid och alla klubbar farsan hävdade att han skulle gå till. Jag blir bara ledsen, jag önskar killen allt gott. Och Javier Vasquez har rätt i en sak. Det underbara, älskade och förbannade målet har betytt mer för Blåvitt tror jag än vad vi inser.
Vad hände kring Blåvitt våren 2007? Jo en rättegång, med Sella och två fd ledare vid skranket. En hord blodtörstiga journalister samt en del direktbloggare från rättegången vilka jag trots att det gått en tid, fortfarande anser förtjäna en två månaders elchocksbehandling i testiklarna. Rättegången var medialt sett fullt i nivå med tex Knutby-fallet. Mitt allt detta kom Andrès Vasquez´ rabonadönare i bortre krysset som grädde på moset i en fantastisk match för både Blåvitt och Andrès själv, vilket vände allt det där. Det skapades fokus på något annat än skattetjafs och Sveriges förenade fotbollskrönikörer fick något annat att breda ut sig om än femöresmoral i frågor dom inte förstår sig på. Hur detta i efterhand påverkade och gynnade IFK Göteborg, är svårt att säga exakt. Hur trycket på och stämningen i klubben hade varit utan målet. Men det var en skänk från ovan oavsett. En jävla lotterivinst. Tyvärr en för huvudpersonen jinxad vinstlott. Jag kom och tänka på allt detta när jag läste om John Whittaker idag. Ibland är det vi drömmer om, det sista vi behöver.
Oavsett vilket, är det definitivt möjligt att vi får se honom i en återkomst på Gamla Ullevi i år. För något av motståndarlagen. Med ovan nämnda perspektiv, vill jag inte höra talas om några jävla burop eller nidramsor. Det skulle kännas otacksamt och ovärdigt. Ett TACK duger gott för mig.
PS. Om någon undrar, så är jag medveten om ironin i att den mediala exponeringen kring Vasquez på många sätt räddade oss, men sänkte Vasquez karriär. Men det gör bara att allt känns ännu jävligare. DS.
