Vi begav oss hem redan vid sextiden och lamare spårvagnsresenärer får man leta efter! Trots att säkert hälften hade blåvita tröjor var det varken rop eller jubel. Jag var visserligen nykter, hade inte druckit en droppe sedan bröllopet dagen innan, men det är inte ofta man har möjlighet att jubla över ett Guld. Alltså; becka startade egen klack på åttans spårvagn. Det gick trögt i början, men efter ett tag släppte folk loss och jag kunde med stolthet konstatera att hejarklacken alltid är där folket är; om det så är på en spårvagn.
Sedan begav jag och min nyblivna make oss hem och åt följande delikata måltid (om ni undrar varför det är två varianter så är förklaringen att den ena är vegetarisk)
Nu blir det bröllopsresa och nästa år intar Blåvitt Europa. Vem var det som sa att drömmar aldrig slår in?
