Bragdguld i rätta händer

Helena Jonsson fick bragdguldet i år och av de otaliga sportevenemang jag sett i år så minns jag allra mest (i konkurrens med Sellas sena mål mot Gais) när Helena avgjorde världscupen i säsongens allra sista skytte, ståendes bredvid konkurrenten Kati Wilhelm. Jag vågade knappt titta och sprang som en dåre av glädje genom huset när hon skjutit fullt. Helena uppvisade nerver av stål och en vinnarskalle som bör inspirera alla blåvita gamnackar (som nästan alltid förlorar när det gäller). Utöver totala världscupsegern uppvisade hon nerver av stål i VM och tog ett antal medaljer även där.

Enda konkurrent om bragdguldet var nog Robin Söderling och hade han vunnit slutspelet i helgen hade han givit Helena en match.

Naturligtvis kommer åsiktsmaskinerna (som alla har det gemensamt att de inte kan klä sig varmt) att såga valet och hålla fram Zlatan. För att få bragdguld som en spelare i en lagsport så måste du verkligen göra något exceptionellt. Om Zlatan exempelvis hade avgjort med två Maradona-mål mot Danmark och tagit Sverige till fotbolls-VM så hade han varit aktuell. Zlatans insatser i landslag mot vad han presterat i Barcelona och Inter visar snarast att han är hyfsat medelmåttig i en medelmåttig omgivning, men kan vara lysande när han är omgiven av världsstjärnor. Det diskvalificerar Zlatan från bragdguldet i mina ögon. Det är, och bör vara, svårare att få bragdguldet för en lagidrottare än för en individuell idrottsman.

13.30 på torsdag sitter jag på planet mot Östersund och WC-premiären i skidskytte, det skall bli fantastiskt kul. Äntligen är vintersäsongen igång på allvar, med alpint, längdåkning och skidskytte!