Delad sorg är dubbel sorg

Min hund har avlidit i förtid. Jag har fler hundar, men det här var verkligen min hund. Från besked om dåliga värden, inläggning hos veterinären, diagnos till den slutgiltiga och oundvikliga avlivningen tog det sammanlagt 11 dagar. Hon blev 6 år gammal och jag älskade henne. Jag älskade henne så in i helvete. Hon gjorde mig varm i själen varje dag hon fanns till och stolt. Stolt över att hon hade en så stor beundrarskara och stolt över att jag var nämnda skaras förste medlem.

Siwert skrev härom månaden om hur samhället ser på bitterhet, hur fult det är att vara bitter. Ungefär likadant funkar det när din hund blir sjuk och dör. Jag förväntas varken sörja eller gråta, utan skall väl på sin höjd brista ut i ett småkäckt "det var la synd då", gnälla lite över veterinärkostnaderna och jobba på precis som om ingenting hade hänt. Det var ju bara en hund...

Men om jag inte sörjer, varför har jag då gråtit i två veckor?

Jag har haft min beskärda del av tragedier i mitt liv. Vänner som förolyckats, tagit sitt liv, släktingar som dött, förhållanden som brustit, djupa depressioner etc. Det här är dock det jävligaste jag varit med om. De senaste två veckorna är ett töcken av total misär. Sakta börjar det bli bättre. Att jag kan skriva om det är liksom ett bra tecken på detta.

De senaste veckorna i övrigt:

*Till den pissröv som snodde min cykel: Hoppas någon snor din bil eller åtminstone din mobil.
*Lycka till Svarten. Att bortse från en signonbonus på 4 mille netto på bordet och i stället stanna året ut, skulle varit en chansning jag inte kan begära att någon gör, bara hoppas.
*6 poäng och 8-2 i målskillnad mot Kalmar!
*Bara för att annat blir viktigare, betyder det inte att man slutar bry sig om Blåvitt. Givetvis stannade jag hemma hos min döende ögonsten, såg Kalmarmatchen på TV4 och hörde Dif-matchen på radion. Rätt skönt att följa allsvenska blåvittmatcher utan total jävla bondångest.
*Manu Chao, me gustas tu.