Mina brallor var som sagt vatten och vindtäta. Åt båda hållen. Jag oxade runt i dyig barr och blandskog i fyra timmar i svettmaximerad utstyrsel, framför allt nertill. Och jag tänker inte skämmas för att erkänna att om jag är ensam ute mitt i skogen så....Ja jag håller då fan inte inne med en fis om det skulle bli aktuellt. Och det blev det. Är ju inte direkt i en hiss på Operan tänker jag. Så vad gör en fis mer eller mindre ute i ödemarken. Men så var det ju det där med de lufttäta brallorna....
Vi kom hem och då rensningen av all svamp (det var asmycket, så mycket kan jag skryta), inte hanns med under kvällen så fick vi ta och sova över lite oplanerat hemma hos svärmor för att återuppta rensningen idag. Naturligtvis tog jag en välbehövlig dusch. Men något ombyte av underkläder hade jag inte i min besittning. Så väl hemma på trygga Hisingen i dag eftermiddag fick jag slutligen, äntligen chansen att byta kallingar. Men varför fick jag för mig den rekorddumma idén att lukta på kalsongerna i fråga? Vad för sorts bisarr nyfikenhet var det jag hade tänkt stilla? Trodde jag att det skulle dofta tallbarr och smörstekt snöbollschampinjon? Det är många frågor som surrar i mitt huvud trots att huden ett par timmar efteråt har börjat att krulla sig tillbaka igen. Men framför allt en fråga återkommer hela tiden.
Det måste vara samma mening som Borg-Madsen-Gren-Nilsson tänker varje gång de "beundrar" Jeffrey Aubynns bravader på MFF´s vänsterkant.
Vad i helvete tänkte jag på?
