Behov av syndabockar

I lördags skulle jag titta på Sverige-Danmark på den krog som ligger närmast hem. När jag klev in var det inte riktigt fullt men ändå en brokig skara människor. Jag var ensam, beställde en öl och satte mig i baren. Jag tjuvlyssnade på några herrar som satt längre bort och de var i stort sett överens om att det vore bra om Sverige förlorade så att ”den där jävla Lagerbäck försvinner”. När laguppställningarna lästes upp så buade det stora flertalet i lokalen när namnen Daniel Andersson och Mikael Nilsson lästes upp. Även Adam fick ett och annat burop också (av de få som visste vem han var).

Under matchen letade sedan folk fel hos sina offer. En missad passning av Daniel eller en utebliven framstöt från Mikael Nilsson möttes av burop och hånskratt. När Nilsson sedan gjorde sin famösa snedspark så var det faktiskt så att leendena spred sig hos Micke Nilsson-hatarna och de skrek ut sin ilska över Nilsson och Lagerbäck och såg oförskämt nöjda ut.

Efter matchen buades det unisont och grabbarna bredvid mig flinade och sade att nu slipper vi Lagerbäck. Illviljan mot Lagerbäck, Nilsson, Daniel A var således större hos många än viljan att Sverige går till VM. Det var med en bitter eftersmak jag lämnade krogen. Inte för förlusten utan för att det är ledsamt att så många måste ha någon att skälla på, även i sitt eget lag och att illviljan ibland är starkare än välviljan.

Det är inget nytt påfund och vi har det även i de blåvita leden, men jag har en känsla av att det har ökat och jag tycker det gör det tristare att se på sport. Varför har många detta behov av att hitta någon att kritisera och håna, även hos sina egna?