Förra årets...

Loser.

Nej det är inte Zinedine Zidane. Kom och tänka på honom under dagens landskamp mot Egypten. Hemmalaget passade bollen till en mittfältare vid namn Zidan och Ola Wenström kände sig nödd och tvunget att understryka att det inte var Zinedine Zidane. Ni vet han berben/fransmannen/algeriern som slutat sin aktiva karriär.

"Det är det här han kommer bli ihågkommen för". Minns ni den klyschan från i somras? Det gör jag, men det är inte därför jag kommer ihåg honom, faktum är att det tog rätt lång tid innan tanken for iväg till den franske skallen som sänkte Materazzi. "I sin sista match, begick han ett ödestigert misstag". Så lät det väl ungefär dagen efter finalen. Jag tror inte det. Jag vägrar tro att Zidane helt plötsligt i en VM-final, skulle göra bort sig på grund av en så simpel sak som en pik mot hans syster. Den sortens släktforskande förolämpningar av kvinnliga familjemedlemmarnas yrke och sexuella preferenser är vardagsmat i Zidanes värld. Inte minst på planen. Så den enda anledningen till att det var detta som fick det att brista för Zidane, skulle ju rimligtvis vara för att han nyss fått reda på att det stämmer....

Men det tror jag som sagt inte på.
Nej jag är i stället övertygad om att det inte brast alls för Zidane. Jag tror att hans skalle var en helt medveten och planerad handling. Två flugor i en smäll. Dels sänka Materazzi och dels reta upp honom tillräckligt för att på ett dumt sätt ge igen. Zidane sänkte Materazzi och ingen domare såg någonting. Tyvärr för hans del visades spektaklet upp i repris på storbildsskärmen. Fjärdedomaren såg det och påtalade det för huvuddomaren som visade upp det röda kortet. Zinedine gjorde inte bort sig. Han hade bara lite otur.

Men förra årets stora loser, skapades dock i samma match. Paolo Maldini. Denna gentlemannaback. Rik, bildskön samt uppskattad och respekterad i antagligen hela Italien och djupt älskad i halva Milano. Så jag tycker inte synd om honom, men känner ändå med honom. Maldini gjorde sitt första VM 1990 och åkte ur semifinalen på straffar mot Argentina och 94 var det dags igen då dom i stället förlorade finalen på straffar. I EM 92, 96 och 04 åkte Italien ur redan i gruppspelet, men förlorade finalen 00 mot Frankrike på övertid och sedan golden goal. Glömt något? Visst fan. Ut i kvarten mot Frankrike på straffar 98 samt ut i åttondelen mot Syd-Korea på golden goal 02.

Paolo Maldini hann spela 8 mästerskap, men när han för första gången på 16 år inte tillhör Gli Azzuris mästerskapstrupp, så går dom och vinner hela skiten! Ett VM till råga på allt och på straffar.

2006 års största loser bara måste vara Paolo Maldini.

Jesus eller Barabbas?

I dagarna har ett svagt rykte börjat florera i blåvita kretsar om att ett efterlängtat mittbacksförvärv är på gång. De personer det ryktats om mest är Teddy Lucic och Patrik Gerrbrandt. Den ene lämnade Blåvitt som vårt första Bosman-fall under uppmärksammade former och den andre är en dömd rattfyllerist. De flesta blåvita tycks inte ha några som helst betänkligheter mot att värva Gerrbrandt men Lucics namn väcker starka känslor. Situationen påminner lite om när Pontius Pilatus frågade folkmassan om den dömde brottslingen Barabbas plats på korset skulle ersättas av Jesus som inte gjort något i lagens mening brottsligt men som många hade svårt för ur något slags moraliskt perspektiv (mycket förenklat). Folkmassan valde som bekant att frige Barabbas eftersom Jesus sågs som en förrädare.

I jämförelsen med Lucic och Gerrbrandt så tycks den stora blåvita massan föredra en dömd brottsling framför en kille som i lagens mening inte gjort något brottsligt men som gjort fel ur något slags moraliskt perspektiv. Kort sagt, Blåvita supportrar föredrar Barabbas framför Jesus. En slags otydlig moral hålls högre än Sveriges Rikes Lag i massans ögon. Lite besynnerligt för dem jag pratat med utanför fotbollens sfär.

Båda personerna är välkomna till Blåvitt enligt mig. Teddy gjorde något som många efter honom gjort och som Blåvitt gärna utnyttjar själva och Gerrbrandt har sonat sitt brott. Fotbollsmässigt ser jag hellre någon bättre än en bänknötare och en superettaspelare.

En underbar TV-sport

En sport jag uppskattar mer och mer är skidskytte. Hyfsat oförutsägbart, olidligt spännande och ofta helt obegripliga genomklappningar. En perfekt TV-sport helt enkelt. Har varit och sett det en gång på Holmenkollen också och det är minst lika kul live.

Dessutom har det svenska skidskyttelandslaget under ledning av dess skojige förbundskapten Staffan Eklund alla förutsättningar att bli ett folkkärt landslag som när handbollslandslaget hade sin storhetstid. Där snackas inte plattityder och ges intetsägande kommentarer. Där pratas det direkt ur hjärtat. Exempel:

”- Det var en typisk tjejgrej, det hade inte hänt i ett herrlopp”. Anna-Karin Olofsson efter fall i en masstart.
”- Han skall pissa också”. Björn Ferry när han såg att en medelmåtta var före i resultatlistan på VM.
”- Det där är skitsnack”, återigen Björn Ferry om förbundskaptenens förklaring på genomklappningen på sista skyttet.
” - Jag fick värsta klubban och orkade inte hänga med”. C-J Bergman om distansen¨.
”- Han är ofta ofattbart klen på vallen när det gäller”, förbundskaptenen om Ferry.

Intervjuerna med Staffan Eklund under loppen är alltid strålande underhållning. Raka kommentarer med humor. Lägg därtill den ”stenhårde tysken” Wolfgang Pichler som inte hymlar med att det krävs hårda tag och obekväma beslut för att nå toppen men ändå gråter som ett barn när hans adepter tar medalj. Dessutom slipper vi den överdrivna snaskjournalistiken som finns kring fotboll och hockey. Laul, Luhr, agent-Lundh och Ekwall tycker väl inte om att klä på sig långkalsongerna – vilket jag är glad för.

Resan till Östersund och nästa års skidskytte-VM är redan bokad och det kliar i fingrarna att åka till Ruhpolding och uppleva hysterin i skidskyttets Mecka en helg nästa vinter.

Ambivalens

Å ena sidan: Patrik Ekwall är en nagel i ögat, en finne i röven och allt det där. Och att även i fortsättningen få hem närbilder på hans snoppkontursbyxor hem till mitt vardagsrum är inget jag direkt längtar efter så att det värker i kroppen.

Å andra sidan: Så länge han skuttar omkring i TV på fredagskvällarna, så slipper vi se honom på TV4-sporten alla andra dagar verkar det som. Det kan jag nästan vara beredd på att ringa in och rösta för att få igenom. Om det inte vore för snoppkontursbyxorna...Svårt val.

Mera UEFA

Läste lite kul citat (jag hoppas inte de är sanna) apropå nepotism, informella kontakter och vänskapskorruption som många antar blir vanligt under Platinis ledning och där ”lilla Sverige” kommer att diskrimineras:

”-Man kan ringa och få skäl till beslut och underhandsinformation direkt ur hästens mun.” Lagrell kommenterar om det vore bra om Lars-Christer Olsson sitter kvar som generalsekreterare i UEFA. Avdelning vi svenskar håller minsann inte på med vänskapskorruption.

På Svenskfotbolls hemsida: ” För SvFF flyttas nu den direktinformation som varit självklar - men inte alltid en fördel - en bit ifrån Sverige. "

I rest my case….

Kulturskymning

Lika bra att erkänna direkt. Snobberi är en av mina brister. Ibland ser jag ner på folk av ren reflex. Men ändå. Är det inte mer jävelskap, trams och nonsens off-season än under tiden allsvenskan är igång? Jag menar i tur och ordning:

Fotbollsgalan, Jul, mellandagsrea, idrottgalan, Let´s Dance, proffboxningsgala och inom kort kommer schlagereländet dra igång på allvar. Är det värre när läget är vinter, eller når all sån skit inte min uppmärksamhet, när vi har viktig B-lagsmatch borta mot VF?

Andra snobbar ser jag givetvis också ner på. Frågan är dock om det beror på att jag vill vara som dem eller om jag tror att de vill vara som mig. Det är filmfestival på tapeten nu. Jag har genom åren gått på två filmer. Båda om fotboll. Den ena var ett offside-spektakel för många herrans år sedan som hette "the last yugoslavian fotballteam". En dokumentär om de så kallade chilenarna, som vann JVM i Chile och spåddes en lysande framtid. Laget innehöll superstjärnor som Mihailovic, Boban, Savicevic, Procenesci och Mijatovic. Vilket lag, vilka profiler och vilket fantastisk dokument över Europas nutidshistoria. Chilenarna vann aldrig vuxen-VM. Ett krig kom emellan.

I söndags var det dags igen. Givetvis om fotboll denna gången också. "Håkan Milds sista dagar som fotbollsspelare". Jag vet inte egentligen vad jag hade för förväntningar. Å ena sidan ville jag som supporter se ett tårdrypande hjältereportage om vår symbol och vårt skyddshelgon. Å andra sidan ville jag att filmen skulle vara gångbar även utanför fotbolls och blåvittsfären. Då passar ju inte ovan nämnda sentementaliteter in. Jag träffade regissören innan visningen. Han var nervös. Inte för filmen utan för kommande säsong. Men vi enades om att vi oavsett vilket, inte kommer åka ur samt att det var tragiskt att vi numera kan resonera så. Filmen var bra, mycket snygg och lät bilderna tala för sig själva och där fanns scener som uppskattades av både mig, såväl som hennaluggarna och de smala mustascherna i publiken. Som när en 20-årig kille har svårt att hålla tillbaka tårarna när han stämmer upp i "alla vill se ut som Håkan Mild", eller när man fick sig en blick bakom kullisserna mitt under match, då Håkan trippar omkring på en alldeles egen gräsplätt mitt i tomma intet vad det verkade. Det var en dyster film om en dyster händelse. Ja, vi till och med förlorade matchen. Resultatet den dagen passade verkligen in i sammanhanget.

Om:

Fotbollsgalan. Skit förutom när de blåvita får fina priser
Jul. Skit, men även de jobbigaste jularna bjuder på små golden moments. Som löksill och kvibille cheddar
Mellandagsrea. Bökigt, svettigt och trångt. Som sex fast på ett dåligt sätt helt enkelt
Idrottsgalan. Att slippa se Anja i festblåsa borde vara en mänsklig rättighet.
Let´s Dance. Oerhört kluvet att hoppas på mindre mediatid för Ekwall, men samtidigt mer åt Carin da Silva
Proffsboxningsgalor. Jag gillar boxning och en eventuell match mellan Valujev och Klitschko vill jag inte missa för allt i världen. Å andra sidan innebär det mediatid åt sjukt irriterande Paolo Roberto.
Schlagereländet. Nackdelen med att vara sambo är ju att man tvingas genomlida varje jävla deltävling i sociala sammanhang. Och hur mycket jag än hatar allt det här, kommer jag ändå sitta och heja och hoppas under Eurovisionens poängräkning samt ta illa upp när vi bara får 3 poäng av Littauen.

Projekt...

Som alla bloggare tydligen skall ha så har jag ett mystiskt projekt. Varje måndag och onsdag kväll jobbar jag på mitt hemliga projekt. Om ett par månader så kanske några av våra läsare kan få lite billiga och snabba resor pga mitt lilla projekt.....

I'm a Dennis baby

Jag läste just en annan oerhört mycket mer berömd och hyllad blogg än våra bröders, dvs ”Baraben”. De hade en intervju med Dennis Jonsson som träffade mig rätt i hjärtat. I intervjun berättade han varför han inte blev anställd i Grekland för att ”jag kände inte att jag va mogen för att ta det steget än” och lite senare…”det finns en del svenska spelare som har lyckats här i Raufoss och tagit ett större steg efter gör väl att man känner att jag vill utvecklas mer för jag har stått still nu ett tag i min utveckling så detta e nog det bästa för mig. Det känns kanon än så länge. Ångrar mig inte för en sekund”. Detta efter att ha approcherats av grekiska klubbar.

Det låter exakt som min personliga utveckling i kontorsvärlden (även om jag till skillnad från Dennis hade spelat viktig mittfältare). Jag har så sent som för två veckor sedan tackat nej till ett kanonjobb med 35% högre lön men jag fortsätter mitt lågstatusjobb med sämre lön men där jag vet vad jag får…..

Skjut mig nu, gör det snabbt!

Det är väl bara super-Marino Ramberg som lyckats i Raufoss?

Dennis har trots allt min högaktning, Raufoss är underbart vackert med vacker natur, bra fiske och snygga tjejer som gillar svenskar…. (I've been there...)

Hey, I’m a Dennis baby,
Raj, raj, raj,
So why don’t you kill me…

"Vi vet vad vi får"

På fredag skall Uefa välja ny president. Det är ingen stor fråga för mig som i fotbollssammanhang mest hoppas på en topp 4-placering för Blåvitt men det är ändå vissa inslag i mediabeskrivningen som lockat mig att ta del av debatten. I Sverige framställs Lennart Johansson som en demokratisk man med rötter och värderingar i det svenska, trygga folkhemmet. Ingen korruption eller maktmissbruk där inte. Michel Platini framställs som en halvskurk med alltför nära kontakter med den värsta skurken av dem alla, Sepp Blatter. Själv förundras jag över hur denne ”enkle” folkhems-Lennart så villigt låter sig förledas till att kräva specialinredda sviter på hotellen, privatplan, reagera argsint på ifrågasättanden och allt annat man förknippar med en tvättäkta pamp utan kontakt med verkligheten.

Argumentet för att Lennart skall vara kvar är tydligen att det är tryggt att en 75-årig gubbe med cancerproblem och som kört AIK i botten skall leda UEFA ytterligare ett antal år. Som Simon Bank skrev i dagens Aftonbladet: ” Vi vet var vi har honom, vi vet vad vi får”. Sedan gör Bank den logiska kullerbyttan att Lennart skulle vara den mest lämpade att driva utvecklingen åt ett annat håll. Tror någon på allvar att han radikalt skulle förändra något han själv utvecklat under ett tiotal år?

Vi vet vad vi får och därför vill jag inte ha Johansson som UEFA-boss längre. Under hans ledarskap har storklubbarna har fått breda ut sig på bekostnad av smånationer som Sverige. Landslagen blir alltmer pressade av storklubbarnas krav på tillgänglighet på sina investeringar (spelarna) och fotbollen blir alltmer förutsägbar när de rika blir allt rikare och sluter sig samman i egna frimurarsällskap. Skillnaderna i europeisk fotboll och avståndet för smånationer som Sverige att få med ett lag i europeiska cuper har aldrig varit större och möjligheterna stryps undan för undan. Champions League och de stora fotbollsligorna är ovanligt förutsägbara. Samma tre-fyra klubbar i varje land gör upp om ligagulden och spelar i CL. På sikt är det förödande för intresset, vilket utvecklingen i Premier League de senaste åren har visat. Denna utveckling har skett under Lennarts tid. Som generalsekreterare tillsatte han en svensk, om inte det är nepotism och svågerpolitik så vad är då nepotism? Om en italienare hade varit ordförande för UEFA och satt dit en italienare som generalsekreterare så hade vi klagat högljutt över den typiska latino-nepotismen….

Jag tror att det är dags för vaktavlösning och Platinis program om att stärka de mindre nationerna på storklubbarnas bekostnad kan jag inte annat än applådera. Det är värt att testa något nytt i alla fall, det kan inte annat än misslyckas vilket jag anser att Lennarts politik redan börjat göra.

”Vi vet var vi har honom, vi vet vad vi får.” Det var så vi tänkte och fick dras med Gunnar L minst fem år för länge.

Internationell touch?

Min broder Bruce hade för något år sedan en skön utläggning om ”Internationellt steg”, ”tunga skott” och andra i fotbollsprosan vanligt förekommande uttryck. Idag har GAIS lanserat ett nytt uttrtyck – ”Internationell touch på tillslaget”. Kan Bruce komma med en förklaring på det begreppet?

Ring i natt!

En ny skribent på Alltid Blåvitt kom i veckan med den klockrena idén att fotbollsspelare som Risp bör uppmanas att satsa pengar i IFKs riskkapitalbolag. Det är en lysande idé tycker jag. I bästa fall för Risp, Anton, Kalle mfl fotbollsmiljonärer så satsar de pengar i riskkapitalbolaget, köps hem för bolagets pengar, blir som riskkapitalister delägare i truppen och får igen insatsen när Vasquez säljs för 35 miljoner. Dessutom har de fått en fet sign-on och skön lön från Blåvitt/riskkapitalet. Inga andra finansiärer i ett riskkapitalbolag har samma chans till dubbel utväxling på investeringen som fotbollsspelande miljonärer mitt i fotbollskarriären. Ring, ICA-Stig, ring! Ring de nya fotbollsmiljonärerna in!

”Klubbarna sköts som en ICA-butik”

I nedlåtande ton (bl a av barnboksförfattaren med naiv stil, Mattias Göransson) har man ofta hört att våra Allsvenska fotbollsklubbar sköts som en ICA-butik. Jag tänkte sätta påståendet i ett litet perspektiv: en Allsvensk klubb/bolag/förening omsätter 35-100 miljoner kronor vilket är vad en ICA-butik omsätter. Antalet anställda är ett 40-tal vilket är färre än vad en ICA-butik har (med alla extraarbetare). ICA-butikerna överlag har en mycket god lönsamhet och drivs av personer med ett rejält hjärta och engagemang för butiken. Är det då fel att sköta klubbarna som ICA-butiker?

Nej, jag tycker snarare att de bör skötas ännu mer som ICA-butiker. Din butik på hörnet är i allmänhet otroligt duktig på konsumentmarknadsföring, riktade erbjudanden, målgruppsanpassning och har järnkoll på bruttomarginaler och kostnader.

Överlag har jag svårt för alla som kräver att klubbarna skall skötas som storföretag med svulstiga styrelser med fina titlar och stora overheadorganisationer. Klubbarna är inga storföretag, de är stora som ICA-butiken på hörnet. De allra största klubbarna i Europa har börsvärden som är som ett mindre verkstadsföretag på Stockholmsbörsen. Antalet anställda är som på en fabrik i Gnosjö. Ta ned fotbollen på den nivå den hör hemma.

Det enda område där klubbarna kan jämföras med storföretag är mediabevakningen. En Allsvensk klubb/bolag/förening exponeras mer i media än våra största företag. Ett faktum som inte riktigt tas på allvar och det är där klubbarna skulle få bäst utväxling av att höja sin kompetens och nyanställa.

Jag känner mig trygg med att Blåvitt har en ICA-handlare som ordförande. Om han bara anställer en butikschef som håller uppsikt över kött- och charkchefen Håkan Mild så att han inte bara satsar på kalvkött utan även lite mer moget, hängmörat kött samt en riktigt bra medieansvarig som breder räkmackor och bjuder journalisterna på öl i de bekväma utrymmena på Görnya Ullevi så är den ljusnande framtid vår.

Kunde inte låta bli

Olof Lundh, som behandlats här inne tidigare, går idag ut och eftersöker mer cojones i den svenska landslagstruppen. Hittills har han ju bara sett Ishis nakna röv.


(obs, tomten på bilden är inte Ishizaki, utan en helt annan tomte)

Appropå Jacob Johansson, 16 år

5 saker jag gjorde när jag var i hans ålder:

1. Gömde sprit i skogen
2. Smygrökte
3. Deppade över valfri olycklig kärlek
4. Drev omkring i stan på kulturnatta och drack rödvin på vernisager
5. Föraktade i stort sett all musik som inte var Prince/väldigt inspirerad av Prince.

Ta det lugnt i Silly Season

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Ta det lugnt i Silly, inga förhastade nyförvärv för att blidka hetsande fans utan kör på med den trupp vi har nu. Ge dem förtroende och sänk förväntningarna för 2007, då kan vi få ett glimrande 2008. Min broder Bruce har rätt i att värvningarna på sommaren ofta spelar stor roll, men oftast gäller det i negativ riktning, dvs de spelare som glänst på våren försvinner utomlands och möjligheten att fylla på med bra spelare är klart begränsad.

Om man får önska hoppas jag att ett starkt kollektiv där ingen spelare utmärker sig särskilt ändå presterar så pass under våren att vi ligger fem-sex poäng bakom ledaren. Pga att ingen spelare är så mycket bättre än någon annan får vi behålla truppen intakt. Under hösten höjer sig sedan några över mängden och promenerar hem en slutspurt vi inte sett sedan Rogers dagar.

The perfect storm

Jag älskar sådant här väder som det är idag. Ta en promenad och se vindarna leka med havet, vända hem och ta en kopp kaffe medan regnet piskar mot rutorna. Sedan sitta i sitt lagom dragiga hus med en filt över sig och läsa en bra bok. Det är häftigt med naturens kraft!

Sämst när det gäller

Min frisyr har varit uppe tidigare på grogg och nu är det dags igen. Plötsligt hände det! Jag hade en grym hårdag. På första försöket satt vartenda hårstrå perfekt. Problemet var att jag var den enda som visste om det. Jag hade vaknat efter nattskiftet kl fem på eftermiddagen, åkt till jobbet igen tre timmar senare och jobbade hela natten själv och träffade inte en vaken själ på hela tiden. Jag gick omkring och var fabulous och sketasnygg, utan att folk visste om det mer än jag själv. Sämst när det gäller helt enkelt.

Ovan nämnda klyscha brukar användas av förlorande och bittra fans och stämmer oftast inte. Sämst när det gäller borde oftast översättas till inte tillräckligt bra.

Jag vet inte om det är av trots eller jubeloptimism, som jag inte är helt negativt till den kommande säsongen. Det är lite av samma läge som inför 2003. Införsnacket för 2007 års säsong kommer vara ett av väldigt få under mitt liv, där Blåvitt inte nämns i guldsnacket. Det har ju blivit lite av en naturlag att minst en av guldkandidaterna floppar rejält och att minst ett lag överraskar rejält. Jag tror att vi kan bli det senare och här är varför:

1. När Andres Vasquez var 14 år, debuterade han i juniorallsvenskan. Vid 15 års ålder spelade han i B-laget redan och två år senare var det dags för allsvensk debut. I fjol utvecklades han ytterligare och tog en ordinarie plats i startelvan. Hans utvecklingskurva är konstant. Nästa år då jävlar.

2. 86:orna har haft sitt jävliga andraår. Pontus är i landslagstruppen, Bjärsmyr kommer få en mittbackskollega som håller allsvensk klass (minst) och Marcus Berg blir allt mer en kopia av Selakovic (på ett bra sätt)

3. Roger Gustafssons ande vilar återigen över A-truppens idrottsliga utformning med allt vad det innebär av hård träning, proffessionalism och mental styrka.

Om vi blir snygga nog till ett SM-guld, vågar jag inte lova. Guldstriden kommer i år likt alla andra år, avgöras av sommarens silly season. Inte den här. Men vi kommer garanterat vara snygga nog att slippa skämmas. Och just i dag är det bra nog.

Marcus Berg vinner skytteligan. Kom ihåg var ni...

Imperfekt, presens och futurum

Arenahistoria



Det var en gång en arena som hette Gamla Ullevi. När hon byggdes var hon modern och själva måttståcken för hur en fotbollsstadion skall se ut. Sedan hände inte ett skit på 75 år. Modern Gamla Ullevi, som en gång varit en oskuldsfull och öm jungfru, hade förvandlats till en ond och bitter gammal nucka som kidnappade sina gäster och skickade hem dom smutsiga, regnvåta, hungriga och pissnödiga. Det var svåra tider.





Efter ett decennium av stötande och blötande med de onskefulla makthavarna, byggdes det en arena i en liten håla 7 mil öster om Göteborg som heter Borås socken. Jag vet, sa den elake vasallen till sina underhuggare och hejdukar. Vi bygger en ännu fulare arena än den i Borås socken. Inte ens Gustav Vasa skulle kunna förtrycka sina undersåtar så effektivt.


Men gudarna ville annorlunda och skickade ned hela horder av änglar ner till jorden som med envishet och passion beskämpade tyrannerna och startade en folklig resning mot dess förtryckare.



Ja till och med Göteborgs Posten höll sig undan. Gamla Ullevi mötte en reinkarnation och återföddes som den ömma och sköna jungfru hon en gång var.









Sen levde de lyckliga i alla sina dagar. I alla fall fram tills Gais och Öis fattade tycke och flyttade ut. Till Överåsvallen. GÖ&IS trivs enligt uppgivt mycket bra där. Och Änglarna? Ja dom hade efter 15 år blivit så många att dom blev tvungna att bygga ut. Ett etage till på 13000 åskådare så att det nu fick plats för 30 000 änglar.

Tack alla ni som bråkat, kämpat och inte gett sig trots det hopplösa läget.

Snipp snapp snut, nu måste Banner logga ut.

Rättvisemärkta arenan

Härom dagen fyllde min äldsta irländska kommunist 10 år. På den tiden har han lyckats samla på sig en hel del egenheter. En av dom är godis. Han kan ha varit iväg, hemma ja lite varsom helst utan någon som helst kontakt med hans yngre flockmedlemmar. Men han vet lik förbannat när någon av dom fått godis och då skall han också ha. Och då ger han sig inte förrän han fått sin vilja igenom. Efter varje måltid säger traditionen att han liksom dom andra hundarna, får sig en liten belöning som dessert. Gammelmannen äter upp sitt snabbast och tjötar till sig en godis som sedan är. När sedan mellantjejen ätit, så talar han så vänligt om att hon ätit upp och skall ha sin lilla karamell (givetvis skall han själv ha en) och till slut samma procedur när minstingen slickat rent sin matskål. Ibland när han anser sig ha varit extra duktig, kan han dessutom förhandla sig till en fjärde godbit. Det skall ju vara jämnt och belöning skall ju alltid stå i relation till prestation och förmåga och Gammelman har inte direkt några problem med självförtroendet........Gammelman har kort och gott vad man på pretantiötiska kallar för ett starkt rättvisepatos. Men det finns ju olika grader av rättvisa och om vi skall vara ärliga så förtjänar ju vissa lite mer rättvisa än andra.

Vad har då detta med Blåvitt och den nya arenan att göra? Jo, för när den står färdig till hösten 2008, så kommer den att vara Sveriges i särklass bästa fotbollsarena. Den kommer inte vara det för all framtid. Snarare i kanske drygt ett år, men i vilket fall som helst kommer vi då ha den bästa arenan. Skall vi då ut och lida i misären på andra lags fallfärdiga ruckel och samtidig bjuda in bortasupportrar till våra fina salonger? Inspirerad av Kempe på Sydsydväst, tycker jag att bygget av nya arenans bortasektion skall vara rättviseflexibel. Kort och gott bör statusen på vår bortasektion stå i relation till vilket lag vi möter. Annars blir det ju inte rättvist. Mot lag som Hbk och Trelleborg bör vi således använda oss av en mobil grässlänt som enkelt monteras in och ut ur arenan samt givetvis använda oss av skjutbart tak för den delen av taket som täcker läktaren. Ett lag som MFF bör gå mot ett mycket värre öde än så. Lägre än Malmö stadions bortastå går det liksom inte att nå, så där får Got Event helt enkelt börja med att kränka di blåe redan på väg till arenan. Förslagsvis genom en bussfärd upp från skåne i gamla Scaniaschabrak från 1958 med nedspydda träbänkar och varken taklucka eller stötfångare. Ellos slipper tämligen enkelt undan, liksom Diffarna som dock skall få sin sikt begränsad rejält exempelvis via stora TV-monitorer som står vända ifrån dem. För rätt ska va rätt. Rättvisan går före allt annat.

Skullevi, den rättvisemärkta arenan.

Löften och spam.

Läste härom dagen på officiella och kom att tänka på löften. Det är dags att börja infria sina löften nu. Mitt enda är att åtminstone börja skriva på en bok. Hitills har jag bara en titel att komma med. Långås, livet och lögnen. Den kommer handla om ett mörkt kapitel i mitt liv, som ändå genom ett mirakel fick ett ganska lyckligt slut. Söderstadion 2002. Jag tror ingen som var där, någonsin glömmer den upplevelsen. Innan matchen träffade jag några gamla skolkamrater på Löwenbrau. Den ena hävdade självsäkert att om vi vinner, skall jag tatuera in Blåvitt här och pekade på insidan av underläppen. Jag är osäker på om Patrik infriade sitt löfte, men jag hoppas det. Det vore romantiskt ur ett Blåvittperspektiv. Ponera att Patrik haft sådan otur att han kärat ner sig i en tjej/kille som gillar AIK eller Gais. Då kysser hon/han Blåvitt ändå flera gånger om dagen. Den sortens tankegångar finner jag uppmuntrande.

Den andre gamle skolkamraten, var en av min barndoms allra bästa vänner. Den där sorten som trots att man inte umgås längre eller ens setts eller ens hörts av på flera år och ändå när man väl stöter på varandra, så känns det som om det var igår, att inget förändrats och då fraser som vad gör du nu och du är dig lik, inte känns pinsamma eller tvungna. Söderlund har gjort en film om St Håkans sista dagar som spelare. Gå och se den. Om inte annat, så för gammal vänskaps skull.