Scener ur föräldrahemmet till den ironiska generationen

-Pussy Saravacos, vi säger pussy Saravacos!

Spridda skurar av den gamla blåvita hatramsan hörs uppför trappan till det nya TV-rummet. Förr satt vi alltid i källaren. Den jazzdiggande husägaren som bjudit till hemmamatch, hade väntat oss först till Sverigematchen. Vi var nästan tre timmar för tidiga, men gjorde oss snabbt hemmastadda. Fram med godis och chips (dillchips wtf?), trekommafemmornas pscht hörs från Harboes lågprissortiment, matchen börjar och pessimismen sprider sig.

-Hur skall detta gå? Ryssland kommer krossa oss, för att inte tala om Spanien.
-Finns det kaffe påsatt?

Efter över 30 års äktenskap är värden väl förtrogen med dylika retoriska uppmaningar. Han går ner till köket och sätter på en kanna kaffe. Hälften av oss dricker vårt kaffe med mjölk. Men inte idag. Så gör man bara inte i ett grabb och gubbgäng som samlats för att se Sverige i ett mästerskap. Då skall det vara svart och starkt.

-Såg ni Spanien-Ryssland? Vi får vara nöjda med tvåsiffrig förlust mot dom
-Mot ryssarna ja. Mot spanjackerna skall vi inte hoppas för mycket.

Farsan har anlänt till rätt match och han trappar upp vår interna tävling i pessimism. Det är liksom denna församlings interna kultur. En bra dag, går det åt helvete. Låt oss hoppas att det inte går riktigt illa. Nu har alla kommit och matchen börjar om 5 minuter. Hoppet sprids.

-Har vi tur, klarar vi uddamålsförlust. Det vore nästan som en seger.
-En Pyrrhusseger
-Höhö
-Pussy Saravacos!
-Kolla vad håriga dom är
-Socrates-Platon-Aristoteles. Sedan har det inte hänt ett skit på över 2000 år
-Jo Panos
-Höhö
-Förr uppfann dom demokratin, nu kopierar dom Björn Runström
-Hur kunde dom här vinna EM?
-Eller gjorde dom? Atlantis är vi inte helt säkra på heller.
-Precis, Atlantis är som 2002.
-Pussy Saravacos!
-JJJAAAAAAA!!! ibra-ibra-ibra-ibra-ibra

Sportbarer och folkfester på Avenyn i all ära. För mig saknar det samma charm som finns när farsans, brorsans och mina egna barndomskamrater alla samlas för att se landslaget inknödda i ett trångt TV-rum. Att få enas i ett högst tillfälligt men ack så oresonligt grekhat, fosterlandskärlek samt korvätning i halvtid. Det är inte blåvitt, skapar inte samma engagemang och vansinne i mig. Det är snarare liksom....mysigt. En kvarleva från den tid då sportbarer inte fanns, då folk stämde träff hemma hos någon och såg matchen. Gör folk sådant fortfarande eller var vi ensamma? Synd i så fall, för lite gammalt hederligt landslagsmys är underskattat.

Synd bara att jag inte fick med min vits om att även hybris var grekiskt. Då hade kvällen varit fulländad.