I sista stående skyttet på hela säsongen avgör Helena Jonsson, mer rafflande än så kan det inte bli och jag tror att skidskyttets popularitet ökade ytterligare. Jag är grymt imponerad av Jonssons säsong och det trodde jag verkligen inte innan säsongen. Hon inledde starkt med en vinst på hemmaplan i Östersund med det tryck och de förhoppningar som det innebär och avslutar med att vara en stensäker skytt i sista tävlingen. Däremellan tog hon tre medaljer i VM.
En oroande iakttagelse i de sista tävlingarna är att tyskarna har ett helt koppel unga talanger som redan till nästa år kommer att hota världseliten på allvar. Någon av dem kommer säkert att skrälla i OS. Dessutom visade den unge K-pisten från Österrike, Eder, att redan till nästa år så är skjuttider på under 20 sekunder något som kommer att krävas inom en snar framtid. Där har våra skidskyttar något att bita i
En spridd missuppfattning som ständigt torgförs av bl a Expressens hawaiiskjortprydde söndagskrönikör är att det är misslyckade längdåkare som blir skidskyttar. I Tyskland är det definitivt tvärtom. De som inte lyckas i skidskytte blir längdåkare istället. Skulden för denna missuppfattning (som bara finns i Sverige) är Magdalena Forsbergs och Anna-Carin Olofssons. De var längdåkerskor strax under världseliten som skolade om till skidskyttar och blev världsbäst, en unik förvandling. Tittar man på övriga längdåkare som gjort samma förvandling (Jörgen Brink, Hinken Forsberg, Frode Andresen, Lars Berger mfl) så uppvisar de sämre resultat i skidskytte än vad de hade i längdåkning. Däremot rankas exempelvis Björndalen som en av Norges (och därmed världens) bästa skejtingåkare (utan gevär). Den nya generationen skidskyttar kommer alltmer att se till att förvandlingen från habil längdåkare i mogen ålder till skidskytt i världsklass blir närmast omöjlig att göra.
Magdalena har gjort enormt mycket för skidskyttet i Sverige, men samtidigt så har hennes bakgrund som landslagsåkerska i längdåkning blivit en belastning eftersom det givit upphov till baktaleriet om ”misslyckade längdåkare”. Å andra sidan är fotbollslandslagets stjärnanfallare en misslyckad innebandyspelare.
Jaja, skit i det nu. Mats Olsson m fl tycker ändå inte om att ge sig ut i snön för att följa skidsporterna utan får hålla tillgodo med 0-0 landskamper utan nerv och CL-slutspel som alltid innehåller samma klubbar. Tilldragelser som blir alltmer förutsägbara och där spänningen minskar alltmer.
2009-03-30
2009-03-21
Överlida all over again
Vi läste tablån tillsammans, min käresta och jag, och vi konstaterade med uppsluppen glädje att 21 mars 2009 var en historisk dag. Denna dag visades våra fyra absoluta favoritsporter i TV utan att överlappa varandra. Fotboll (no 1), Skidskytte (no 2), Ishockey (no 3) och längdskidåkning (no 4), i en strid ström utefter dagen. I alla grenar hade våra svenska favoriter chans på seger. Med Blåvitts trupp, Helena Jonssons andraplats i sprinten, hemmaplan för VF och hemmaplan för skidåkarna så var man sådär sprittande i kroppen som när man åkte på iväg på äventyr. Man var helt enkelt ganska säker på att få utlopp för känslorna med något av objekten man skulle träffa under kvällen (i alla fall om man lyckats övertala någon att köra alla milen till Överlida och hem igen).
Men ikväll så blev det riktigt avslaget. Hellner blev visserligen tvåa, men Jonsson visade (för en gångs skull) veka nerver och sköt bort sig, Ferry var aldrig med och Blåvitt var sämre än Kalmar. VFs vinst mot smålänningarna var en klen tröst. Hela denna sportlördag känns precis som en normal långutflykt till Överlida. Så mycket förhoppningar, så litet resultat och så många timmar.
Men ikväll så blev det riktigt avslaget. Hellner blev visserligen tvåa, men Jonsson visade (för en gångs skull) veka nerver och sköt bort sig, Ferry var aldrig med och Blåvitt var sämre än Kalmar. VFs vinst mot smålänningarna var en klen tröst. Hela denna sportlördag känns precis som en normal långutflykt till Överlida. Så mycket förhoppningar, så litet resultat och så många timmar.
E-Bos löften...Ebolö
Elfsborgs-Bo har knappt blivit vald till SEF-ordförande förrän han släpper sina första tankar till väders. Han berättar att han är tveksam till 16-lagsserien som infördes förra säsongen. Han sniffar istället på en serie med 12 lag som möter varandra tre gånger. Återigen sneglar man på Danmark som på något vis har blivit fotbollens Shangri-La för många av våra höga ledare.
För det första är viljan att redan nu byta ut 16-lagsserien ett nytt bevis på den kroniska otålighet som råder inom svensk fotboll och som redan medfört att Cupen är konstant misshandlad och Royal League är begravd. För det andra är ett ojämnt antal hemma- och bortamatcher orättvist ur sportslig synpunkt. För det tredje tror jag att det kan urvattna några av de största matcherna vi har idag, som exempelvis derbyna i Stockholm och Göteborg. Räkna ut hur många derbyn det blir med tre möten per lag och säsong.... Snacka om att mjölka ur kon till sista, smärtsamma droppen.
Anledningen till 12-lagsserien skall vara att höja standarden på svensk fotboll och "närma oss Europa" och drivande bakom detta är tydligen mitt kära IFK Göteborg och Malmö FF, om man får tro medias ofta snedvridna världsbild. IFK och MFF är två lag som brukar ha konstant svårt mot ”bonkegängen”, så ur MFFs och Blåvitts synpunkt är det naturligtvis bra att bli av med sopgängen som vi alltid tappar poäng mot. Men vore det då inte bättre med 10 lag som möter varandra fyra gånger så det blir jämnt antal hemma- och bortamatcher? Eller är lusing-Madsen rädd att MFF då skall ramla ur Allsvenskan?
Elfsborgs-Bo har alltså profilerat sig i tre frågor hittills som SEF-ordförande vad jag som lekman kan se:
1. Han är emot att någon annan än en förening kan bli majoritetsägare i ett idrotts-AB
2. Han vill driva den idiotiska frågan att högavlönade idrottsmän skall ha lägre skatter än andra löntagare
3. Han vill minska Allsvenskan till 12 lag och lagen skall då mötas 3 gånger/säsong med ojämnt antal hemma/bortamatcher
I samtliga frågor tycker jag annorlunda än E-Bo och eftersom han även går IFKs ärenden så tycker jag dessvärre annorlunda än IFKs ledning på punkt 1 och 3. IFK har ännu inte uttalat sig om skattereglerna, men jag skulle bli grymt besviken om vänster-Håkan skulle förorda särskilda skatteregler för idrottsmän.
Det blir intressant med E-Bos nästa viljeinriktning kring elitfotbollen i Sverige. Kan det bli en stängd liga?
P.S E-Bo vill i alla fall ge 16-lagsserien lite mer tid innan den läggs ner. Credd! D.S
För det första är viljan att redan nu byta ut 16-lagsserien ett nytt bevis på den kroniska otålighet som råder inom svensk fotboll och som redan medfört att Cupen är konstant misshandlad och Royal League är begravd. För det andra är ett ojämnt antal hemma- och bortamatcher orättvist ur sportslig synpunkt. För det tredje tror jag att det kan urvattna några av de största matcherna vi har idag, som exempelvis derbyna i Stockholm och Göteborg. Räkna ut hur många derbyn det blir med tre möten per lag och säsong.... Snacka om att mjölka ur kon till sista, smärtsamma droppen.
Anledningen till 12-lagsserien skall vara att höja standarden på svensk fotboll och "närma oss Europa" och drivande bakom detta är tydligen mitt kära IFK Göteborg och Malmö FF, om man får tro medias ofta snedvridna världsbild. IFK och MFF är två lag som brukar ha konstant svårt mot ”bonkegängen”, så ur MFFs och Blåvitts synpunkt är det naturligtvis bra att bli av med sopgängen som vi alltid tappar poäng mot. Men vore det då inte bättre med 10 lag som möter varandra fyra gånger så det blir jämnt antal hemma- och bortamatcher? Eller är lusing-Madsen rädd att MFF då skall ramla ur Allsvenskan?
Elfsborgs-Bo har alltså profilerat sig i tre frågor hittills som SEF-ordförande vad jag som lekman kan se:
1. Han är emot att någon annan än en förening kan bli majoritetsägare i ett idrotts-AB
2. Han vill driva den idiotiska frågan att högavlönade idrottsmän skall ha lägre skatter än andra löntagare
3. Han vill minska Allsvenskan till 12 lag och lagen skall då mötas 3 gånger/säsong med ojämnt antal hemma/bortamatcher
I samtliga frågor tycker jag annorlunda än E-Bo och eftersom han även går IFKs ärenden så tycker jag dessvärre annorlunda än IFKs ledning på punkt 1 och 3. IFK har ännu inte uttalat sig om skattereglerna, men jag skulle bli grymt besviken om vänster-Håkan skulle förorda särskilda skatteregler för idrottsmän.
Det blir intressant med E-Bos nästa viljeinriktning kring elitfotbollen i Sverige. Kan det bli en stängd liga?
P.S E-Bo vill i alla fall ge 16-lagsserien lite mer tid innan den läggs ner. Credd! D.S
2009-03-20
Organisationsbråk III
Nu har även min morgontidning kommenterat turerna kring valet av ordförande i SEF. Enligt den konspiratoriska artikeln så är det några klubbar med vårt IFK och MFF i spetsen som vill stoppa förslaget om att specialförbunden själva skall få bestämma om någon annan än en förening kan få äga majoriteten i ett idrotts-AB.
Jag förstår faktiskt inte varför IFK, MFF mfl skulle motsätta sig att det blir möjligt med andra majoritetsägare än en förening. Det är inte så att det blir tvingande att släppa in andra ägare utan de klubbar som vill sälja ut sig får göra det om de vill. Vill inte MFF eller IFK släppa in en annan majoritetsägare än föreningen så kan de låta bli, men vill Hammarby eller Degerfors göra det så är det väl deras ensak? Här tycker jag motståndarna (vilka de nu är) är ute och cyklar och jag har inte sett några bra argument för bevarandet av nuvarande regler.
Bolagisering har vi redan idag med diverse XX Promotion AB, XX Fotboll AB, XX Elitfotboll AB, XX Spelarinvest AB etc etc, så varför inte löpa hela linan ut?
Jag tror själv att det är tveeggat att sälja ut majoriteten. Å ena sidan så kan det ge nytt kapital och kanske nya möjligheter till intäkter, men att sedan få kommunerna att ställa upp med arenor, billig mark och generösa aktivitetsbidrag (som i Malmö, Borås, Göteborg, Kalmar mfl orter) blir klart svårare om kommunerna skall kasta skattepengar till rakt igenom kommersiella företag. Nu har kommunerna alltid det lilla ”ideell folkrörelse”-halmstrået att hålla sig fast vid när detta skall försvaras för skattebetalarna. Dessutom får de som vill att klubbarna/bolagen skall betala själva för polisbevakningen av matcherna än mer vatten på sina kvarnar. Men, den avvägningen bör varje klubb få chans att avgöra själv.
Jag förstår faktiskt inte varför IFK, MFF mfl skulle motsätta sig att det blir möjligt med andra majoritetsägare än en förening. Det är inte så att det blir tvingande att släppa in andra ägare utan de klubbar som vill sälja ut sig får göra det om de vill. Vill inte MFF eller IFK släppa in en annan majoritetsägare än föreningen så kan de låta bli, men vill Hammarby eller Degerfors göra det så är det väl deras ensak? Här tycker jag motståndarna (vilka de nu är) är ute och cyklar och jag har inte sett några bra argument för bevarandet av nuvarande regler.
Bolagisering har vi redan idag med diverse XX Promotion AB, XX Fotboll AB, XX Elitfotboll AB, XX Spelarinvest AB etc etc, så varför inte löpa hela linan ut?
Jag tror själv att det är tveeggat att sälja ut majoriteten. Å ena sidan så kan det ge nytt kapital och kanske nya möjligheter till intäkter, men att sedan få kommunerna att ställa upp med arenor, billig mark och generösa aktivitetsbidrag (som i Malmö, Borås, Göteborg, Kalmar mfl orter) blir klart svårare om kommunerna skall kasta skattepengar till rakt igenom kommersiella företag. Nu har kommunerna alltid det lilla ”ideell folkrörelse”-halmstrået att hålla sig fast vid när detta skall försvaras för skattebetalarna. Dessutom får de som vill att klubbarna/bolagen skall betala själva för polisbevakningen av matcherna än mer vatten på sina kvarnar. Men, den avvägningen bör varje klubb få chans att avgöra själv.
2009-03-17
Förlorare och hån
Svenska idrottsmän hånas ofta av proffstyckarna för att de inte är tillräckligt arga och efter sina insatser. Björn Ferry har sagt något i stil med att han inte förstod varför han helt plötsligt skulle börja bära sig åt som ett ouppfostrat svin bara för att det gått dåligt. Det är märkligt att det nu krävs att man efter en mindre god insats i idrott skall bli vansinnig, svära högt och bete sig som en trotsig treåring. Annars har man ingen ”vinnarskalle” och kommer aldrig att lyckas. Efter Skidskytte-VM förra året sågades exempelvis Helena Jonsson vid fotknölarna och gavs ingen framtid av proffstyckare med ungdomlig klädstil och blekta tänder för sin bristande inställning för att hon inte tyckte världen gick under för en dålig insats i VM. I år tog hon tre medaljer på VM och leder världscupen. Gick hyfsat ändå med andra ord…
Lars Lagerbäck har väl sällan blivit så hyllad av tyckarna som när han och övriga landslaget tjurade ihop över en utebliven frispark mot Spanien i EM (som om den tilldömts Sverige inte påverkade utgångsläget ett skit). Zlatan-dyrkaren i Aftonbladet ägnade en hel krönika åt hur det visade en bra inställning. Tyvärr så tjurade alla så mycket på domaren efter Spanien-matchen att de glömde förbereda sig för Ryssland och så gick det hela åt skogen.
Tänk om detta beteende sprider sig till andra arbetsplatser. Om mina kolleger på jobbet skulle gråta, skrika, kasta datorer i väggen och bete sig som svin mot omgivningen varje gång de missat en deadline, fattat fel beslut eller gjort en dålig presentation så hade jag nog blivit lite orolig. Men i idrottens värld är allting annorlunda. Där är en treårings beteende tydligen det som eftersträvas och mindre goda insatser skall hånas och sågas.
Jag är inte alls säker på att en treårings förlorarbeteende ger bättre resultat i slutändan. De som blir vinnare är de som tar en förlust, går hem och tränar allt hårdare istället för att lägga energi på att gapa, skrika och svinaktigt beteende.
Varför är överhuvudtaget driften att se gråt, ilska och förödmjukelse hos förlorare i de egna leden så stor just i sportjournalistkretsar? Varför kräver inte ekonomijournalisterna Carl-Henrik Svanberg på ilska, sorg och tårar efter att Ericssons bokslutsrapport presenterats, eller att Leif Johansson skall skrika "Faaaaan" när Volvo meddelar att man sålt en enda lastbil på ett helt kvartal?
Ibland bör man besinna sig och ta till sig Ghandis klokheter:
“- Satisfaction lies in the effort, not in the attainment, full effort is full victory.”
Han har även sagt (apropå sportjournalisters törst efter förödmjukelse):
”-It has always been a mystery to me how men can feel themselves honoured by the humiliation of their fellow beings.”
Lars Lagerbäck har väl sällan blivit så hyllad av tyckarna som när han och övriga landslaget tjurade ihop över en utebliven frispark mot Spanien i EM (som om den tilldömts Sverige inte påverkade utgångsläget ett skit). Zlatan-dyrkaren i Aftonbladet ägnade en hel krönika åt hur det visade en bra inställning. Tyvärr så tjurade alla så mycket på domaren efter Spanien-matchen att de glömde förbereda sig för Ryssland och så gick det hela åt skogen.
Tänk om detta beteende sprider sig till andra arbetsplatser. Om mina kolleger på jobbet skulle gråta, skrika, kasta datorer i väggen och bete sig som svin mot omgivningen varje gång de missat en deadline, fattat fel beslut eller gjort en dålig presentation så hade jag nog blivit lite orolig. Men i idrottens värld är allting annorlunda. Där är en treårings beteende tydligen det som eftersträvas och mindre goda insatser skall hånas och sågas.
Jag är inte alls säker på att en treårings förlorarbeteende ger bättre resultat i slutändan. De som blir vinnare är de som tar en förlust, går hem och tränar allt hårdare istället för att lägga energi på att gapa, skrika och svinaktigt beteende.
Varför är överhuvudtaget driften att se gråt, ilska och förödmjukelse hos förlorare i de egna leden så stor just i sportjournalistkretsar? Varför kräver inte ekonomijournalisterna Carl-Henrik Svanberg på ilska, sorg och tårar efter att Ericssons bokslutsrapport presenterats, eller att Leif Johansson skall skrika "Faaaaan" när Volvo meddelar att man sålt en enda lastbil på ett helt kvartal?
Ibland bör man besinna sig och ta till sig Ghandis klokheter:
“- Satisfaction lies in the effort, not in the attainment, full effort is full victory.”
Han har även sagt (apropå sportjournalisters törst efter förödmjukelse):
”-It has always been a mystery to me how men can feel themselves honoured by the humiliation of their fellow beings.”
2009-03-12
Sluta gnäll Luleå
Appropå domardebaclet i Skandalavium.
Visst. Det var. Fel. Men vi är ju alla mänskliga. ELLER HAR JAG FEL?
Vad vet
jag?
Jag är ju bara le(k)man. I alla fall nästan.
I min värld och då tror jag att alla i hela världen e g e n t l i g e n håller med mig,
skall hockeykrigare i ett slutspel få skipa sin egen rättvisa. Så skit i snacket om omspel. Hockey skall avgöras på isen. I n t e på ett skrivbord.
Så låt några lulebackar gå en match i mittcirkeln mot Sjöberg och hans domarteam. Kasta handskarna. Gör upp.
Som MÄN!
Som riktig hockey skall vara.
Visst. Det var. Fel. Men vi är ju alla mänskliga. ELLER HAR JAG FEL?
Vad vet
jag?
Jag är ju bara le(k)man. I alla fall nästan.
I min värld och då tror jag att alla i hela världen e g e n t l i g e n håller med mig,
skall hockeykrigare i ett slutspel få skipa sin egen rättvisa. Så skit i snacket om omspel. Hockey skall avgöras på isen. I n t e på ett skrivbord.
Så låt några lulebackar gå en match i mittcirkeln mot Sjöberg och hans domarteam. Kasta handskarna. Gör upp.
Som MÄN!
Som riktig hockey skall vara.
2009-03-09
Min blåvita elva - Mitten mittfält
När Stefan spelade i Djurgården i slutet av 80-talet var det en av få spelare i andra lag som jag kände sympati för. När jag läste i veckans fotbollsnyheter (oftare än så stod det knappt om fotboll på den tiden i GP) att Rehn var klar för Blåvitt blev jag riktigt glad.
Även om jag upplevde honom som lite sävlig på planen, utan hårt skott och inte så hård i tacklingarna så var han fantastiskt bra. Han skapade sig tid så att hans sävlighet inte märktes, med timing lyckades han kompensera sin brist på hårdhet i kroppen och med precision lyckades han göra en hel del mål från distans. Han hade dessutom bättre kondition än de flesta och kämpade och slet hela matcherna. Ovanpå det så var han lojal och gnällde aldrig. Var hans uppgift att jobba defensivt så gjorde han det, även om hans kvaliteter främst var i offensiven. Hans speciella fint där benet pendlade bakåt innan han gjorde en framstöt framåt lurade alla, från Patrik Andersson till Paolo Maldini.
Slitvarg, lirare och lagspelare i ett och samma paket och dessutom genuint sympatisk. Jag älskade Stefan Rehn på Blåvitts mittfält.
Stefan Rehn hade en mycket stor del i Blåvitts storhetstid på 90-talet och att inte Roger visade större intresse när Stefan ville flytta hem från alplandet är något som tungt belastar Rogers minuskonto. Att kasta två SM-guld i gapet på Djurgården (Sveriges sämsta vinnare) är lite svårsmält för mig.
Nåväl, det kompenserades till en del av att han återkom som korpulent och kompetent tränare och gav oss det goa SM-Guldet. Med Rehn blir det guld helt enkelt. Jag tror faktiskt att Wagner råkade stava fel till sitt operalibretto och lade fel handling. Rehnguldet skulle det nog vara.
Även om jag upplevde honom som lite sävlig på planen, utan hårt skott och inte så hård i tacklingarna så var han fantastiskt bra. Han skapade sig tid så att hans sävlighet inte märktes, med timing lyckades han kompensera sin brist på hårdhet i kroppen och med precision lyckades han göra en hel del mål från distans. Han hade dessutom bättre kondition än de flesta och kämpade och slet hela matcherna. Ovanpå det så var han lojal och gnällde aldrig. Var hans uppgift att jobba defensivt så gjorde han det, även om hans kvaliteter främst var i offensiven. Hans speciella fint där benet pendlade bakåt innan han gjorde en framstöt framåt lurade alla, från Patrik Andersson till Paolo Maldini.
Slitvarg, lirare och lagspelare i ett och samma paket och dessutom genuint sympatisk. Jag älskade Stefan Rehn på Blåvitts mittfält.
Stefan Rehn hade en mycket stor del i Blåvitts storhetstid på 90-talet och att inte Roger visade större intresse när Stefan ville flytta hem från alplandet är något som tungt belastar Rogers minuskonto. Att kasta två SM-guld i gapet på Djurgården (Sveriges sämsta vinnare) är lite svårsmält för mig.
Nåväl, det kompenserades till en del av att han återkom som korpulent och kompetent tränare och gav oss det goa SM-Guldet. Med Rehn blir det guld helt enkelt. Jag tror faktiskt att Wagner råkade stava fel till sitt operalibretto och lade fel handling. Rehnguldet skulle det nog vara.
2009-03-06
Min blåvita elva - Mitten mittfält
Glenn Strömberg
Glenn kändes ganska självklar att ta ut men om jag skall rannsaka mig själv så var jag bara 12 år när han lämnade Blåvitt för det ljuva livet i Portugal. Mitt omdöme är således grumlat av hans insatser i landslag och i Italien och av att han alltid syntes på planen pga en blond hårman som bara Berndt Schuster kunde matcha i europeisk toppfotboll på 80-talet. Glenn var pådrivare, strateg och elegant i en och samma förpackning. Om Jerry C var djupledsbollarnas mästare så var Glenn evighetsmaskin och levererade både djupledspass och egna genombrott, helt enkelt mer komplett.
Min dåvarande bästa väns storebror lockades till Blåvitts U-trupp samtidigt som Strömberg och ansågs mer talangfull men Glenn var den som tog plats i A-truppen och enligt min väns storebror var inte det någon överraskning. Glenn tog den plats han förtjänade i både omklädningsrummet och på plan och just ledaregenskaperna (och hårmanen?) förde honom senare till legendstatus i Bergamo.
Utöver hans insatser på fotbollsplan har han varit den bäste bisittaren i TV på senare år och medverkat till en riktigt trevlig kokbok. Olivoljan med citronsmak som bär hans namn är dessutom den bästa på marknaden. När jag var högstadieelev var det stort när han kom och spelade plintfotboll på vår skolas tioårsjubileum och lärarna berättade med beundran i rösten hur han hade 5,0 i snitt och alltid var trevlig och hövlig. Kort sagt, Glenn är det närmaste en renässansmänniska Blåvitt producerat de senaste 40 åren.
Mycket är det alltså som spelar in till Glenns fördel som jag dock, enligt de kriterier jag själv satt upp för mig själv, inte skall ta hänsyn till.
Det är mycket märkligt att inte Glenn fick spela från start i VM-90, men då satsade vår förbundskapten på ungdom istället och det gick la sådär…..
Glenn kändes ganska självklar att ta ut men om jag skall rannsaka mig själv så var jag bara 12 år när han lämnade Blåvitt för det ljuva livet i Portugal. Mitt omdöme är således grumlat av hans insatser i landslag och i Italien och av att han alltid syntes på planen pga en blond hårman som bara Berndt Schuster kunde matcha i europeisk toppfotboll på 80-talet. Glenn var pådrivare, strateg och elegant i en och samma förpackning. Om Jerry C var djupledsbollarnas mästare så var Glenn evighetsmaskin och levererade både djupledspass och egna genombrott, helt enkelt mer komplett.
Min dåvarande bästa väns storebror lockades till Blåvitts U-trupp samtidigt som Strömberg och ansågs mer talangfull men Glenn var den som tog plats i A-truppen och enligt min väns storebror var inte det någon överraskning. Glenn tog den plats han förtjänade i både omklädningsrummet och på plan och just ledaregenskaperna (och hårmanen?) förde honom senare till legendstatus i Bergamo.
Utöver hans insatser på fotbollsplan har han varit den bäste bisittaren i TV på senare år och medverkat till en riktigt trevlig kokbok. Olivoljan med citronsmak som bär hans namn är dessutom den bästa på marknaden. När jag var högstadieelev var det stort när han kom och spelade plintfotboll på vår skolas tioårsjubileum och lärarna berättade med beundran i rösten hur han hade 5,0 i snitt och alltid var trevlig och hövlig. Kort sagt, Glenn är det närmaste en renässansmänniska Blåvitt producerat de senaste 40 åren.
Mycket är det alltså som spelar in till Glenns fördel som jag dock, enligt de kriterier jag själv satt upp för mig själv, inte skall ta hänsyn till.
Det är mycket märkligt att inte Glenn fick spela från start i VM-90, men då satsade vår förbundskapten på ungdom istället och det gick la sådär…..
2009-03-05
Organisationsbråk II
Fotbollsbevakaren i Aftonbladet påstår att det pågår en ”strid” om vem som skall vara ordförande i Svensk Elitfotboll (SEF). I ena ringhörnan sitter Elfsborgs-Bosse och i andra ringhörnan sitter DIF-Bosse och frustar och skakar loss lederna.
Vad som skiljer dem åt är svårt att klura ut, mer än att E-Bosse pratat med supporteralliansen (eftersom han fick det uppdraget av SEF) och hittat stöd där. Elfsborg-Bosse vill även ha utökad organisation, större kansli och är banknisse, så jag är nog inte på hans sida. Jag tror, som jag ofta skrivit, inte att en större administration automatiskt ger bättre förutsättningar. Det är unikt för idrottsvärlden att det anses som professionellt och framsynt att utlova en större central administration. I all annan verksamhet (möjligen landsting och regeringskanslier undantagna) så försöker man minimera den centrala administrationen.
Båda kandidaterna vill driva den helidiotiska frågan om särskilda skatteregler för idrottsmän. Skattesubventioner till löntagare som inte utför arbete viktigt för samhället är fullständigt befängt. Dessutom jämför sig Bossarna ständigt med Danmark som har artistskatteregler för spelare som tjänar över 90.000 kr i månaden. Bossarna vill alltså att staten skall skattesubventionera höginkomsttagare med månadslöner över 90.000 kr. Det skulle vara intressant att se hur herrarna Borg och Östros (särskilt den senare) i så fall skall agitera för det i dessa tider.
Sedan vill de båda ha ett mer självständigt SEF från Svenska fotbollsförbundet. Eliten skall alltså än mer skiljas ut från pöbeln i lägre divisioner för att se till att intäkterna (TV etc) stannar där de genereras (vilket kan behövas med ett större kansli). Ett ganska logiskt resonemang som även bör fullföljas så att elitklubbarna slutar sitt infantila gnäll på att klubbar i lägre divisioner vill ha bra betalt för sina spelare. Jag hoppas även att skattepengarna som regeringen vill skjuta till RF (eller SOK eller hur det nu blir) och som sedan slussas vidare till fotbollen då går till klubbar utanför SEF, om SEF tar hand om alla TV-pengar och annat som genereras av elitfotbollen. Skattepengar som bortskänkes till kommersiell verksamhet är jag emot av principiella skäl.
Det verkar alltså som att det är skit samma vem som är ordförande i SEF. Det är förståeligt att det bara är den fd Ljungskile-spelaren som försöker sätta ljus på frågan.
Vad som skiljer dem åt är svårt att klura ut, mer än att E-Bosse pratat med supporteralliansen (eftersom han fick det uppdraget av SEF) och hittat stöd där. Elfsborg-Bosse vill även ha utökad organisation, större kansli och är banknisse, så jag är nog inte på hans sida. Jag tror, som jag ofta skrivit, inte att en större administration automatiskt ger bättre förutsättningar. Det är unikt för idrottsvärlden att det anses som professionellt och framsynt att utlova en större central administration. I all annan verksamhet (möjligen landsting och regeringskanslier undantagna) så försöker man minimera den centrala administrationen.
Båda kandidaterna vill driva den helidiotiska frågan om särskilda skatteregler för idrottsmän. Skattesubventioner till löntagare som inte utför arbete viktigt för samhället är fullständigt befängt. Dessutom jämför sig Bossarna ständigt med Danmark som har artistskatteregler för spelare som tjänar över 90.000 kr i månaden. Bossarna vill alltså att staten skall skattesubventionera höginkomsttagare med månadslöner över 90.000 kr. Det skulle vara intressant att se hur herrarna Borg och Östros (särskilt den senare) i så fall skall agitera för det i dessa tider.
Sedan vill de båda ha ett mer självständigt SEF från Svenska fotbollsförbundet. Eliten skall alltså än mer skiljas ut från pöbeln i lägre divisioner för att se till att intäkterna (TV etc) stannar där de genereras (vilket kan behövas med ett större kansli). Ett ganska logiskt resonemang som även bör fullföljas så att elitklubbarna slutar sitt infantila gnäll på att klubbar i lägre divisioner vill ha bra betalt för sina spelare. Jag hoppas även att skattepengarna som regeringen vill skjuta till RF (eller SOK eller hur det nu blir) och som sedan slussas vidare till fotbollen då går till klubbar utanför SEF, om SEF tar hand om alla TV-pengar och annat som genereras av elitfotbollen. Skattepengar som bortskänkes till kommersiell verksamhet är jag emot av principiella skäl.
Det verkar alltså som att det är skit samma vem som är ordförande i SEF. Det är förståeligt att det bara är den fd Ljungskile-spelaren som försöker sätta ljus på frågan.
2009-03-04
Det är över nu...
Tre VM-veckor i olika skidsporter är nu över och eftersom jag är en skidsportsnarkoman så sitter jag nu med frossa, tomhet och sysselsättningsproblem. Till och med min ettårige son har lärt sig att säga heja-heja när det är någon skidsport på TV. Jag borde nog ha dåligt samvete för alla timmar han fått sitta med en kaffesörplande far i TV-soffan, men ibland tror jag barnen mår bra av lite otillbörlig påverkan. Blir han inte skidåkare blir han arvlös, det har jag talat om för honom. Jag har verkligen sett allt och jublat, våndats och misströstat. Plex välbekanta stämma vid Vasaloppsstarten och maratonsändning med Vasalopp, femmil och varm glögg med kardemummabullar blev en värdig avslutning på några härliga veckor.
Resultatmässigt är det framförallt Alpina VM som inte gick som jag trodde. Jag trodde att Anja skulle knipa två medaljer och så någon bonusmedalj för någon annan, men det gick snett från början i Val d’Isère. För egen del fick mitt självförtroende en boost när åkarna klagade på den svåra Bellevarde-pisten. Samma pist har jag själv flera gånger betvingat när underlaget varit blåis i kombination med pucklar stora som folkvagnar.
I Skidskytte-VM trodde jag på tre svenska medaljer och det tipset slog in, även om jag inte trodde att Jonsson skulle ta två medaljer utan jag trodde på en individuell herrmedalj, Jonsson-medalj och mixed-medalj. När Ekholm skulle åka mixed-stafett trodde jag dock att det var kört i det loppet. Det ser lovande ut inför Vancouver då laget skall vara på topp enligt Pichler.
Längd-VM gav också tre medaljer vilket jag tippade. Jag trodde i och för sig på två sprintmedaljer och medalj i herrstafett så det blev inte riktigt som jag trodde. Kalla och Södergren trodde jag inte skulle klara en individuell medalj, resultaten i världscupen har varit lite för skakiga för det. Däremot överraskade damerna i stafetten och Kallas upphämtning tillsammans med Jonssons jaktstartsguld och Ekholms överraskande starka skytte är de minnen jag framförallt kommer att bära med mig från dessa veckor. Sammanfattningsvis så tror jag på fler medaljer i OS (om inte RF nallar pengarna från OS-hoppen förstås…)
Snart är det femmil på Holmenkollen och världscupen i skidskytte igen, annars hade det känts lite tröstlöst. För att råda bot på abstinensen skall jag se Skidskytte-EM på Eurosport i dagarna, det är väl ungefär som att gå på Metadon.
Resultatmässigt är det framförallt Alpina VM som inte gick som jag trodde. Jag trodde att Anja skulle knipa två medaljer och så någon bonusmedalj för någon annan, men det gick snett från början i Val d’Isère. För egen del fick mitt självförtroende en boost när åkarna klagade på den svåra Bellevarde-pisten. Samma pist har jag själv flera gånger betvingat när underlaget varit blåis i kombination med pucklar stora som folkvagnar.
I Skidskytte-VM trodde jag på tre svenska medaljer och det tipset slog in, även om jag inte trodde att Jonsson skulle ta två medaljer utan jag trodde på en individuell herrmedalj, Jonsson-medalj och mixed-medalj. När Ekholm skulle åka mixed-stafett trodde jag dock att det var kört i det loppet. Det ser lovande ut inför Vancouver då laget skall vara på topp enligt Pichler.
Längd-VM gav också tre medaljer vilket jag tippade. Jag trodde i och för sig på två sprintmedaljer och medalj i herrstafett så det blev inte riktigt som jag trodde. Kalla och Södergren trodde jag inte skulle klara en individuell medalj, resultaten i världscupen har varit lite för skakiga för det. Däremot överraskade damerna i stafetten och Kallas upphämtning tillsammans med Jonssons jaktstartsguld och Ekholms överraskande starka skytte är de minnen jag framförallt kommer att bära med mig från dessa veckor. Sammanfattningsvis så tror jag på fler medaljer i OS (om inte RF nallar pengarna från OS-hoppen förstås…)
Snart är det femmil på Holmenkollen och världscupen i skidskytte igen, annars hade det känts lite tröstlöst. För att råda bot på abstinensen skall jag se Skidskytte-EM på Eurosport i dagarna, det är väl ungefär som att gå på Metadon.
2009-03-03
Min blåvita elva - Vänster mittfält
Tommy Holmgren
Brandmannen från Gällivare var en speciell favorit hos mig. Hans fina dribblingar och precisa inlägg (ofta med bananskruv) var en njutning att se. Varje gång han tog emot bollen och väntade in sin motståndare så började hjärtat slå av förväntan hos mig. Det var en fröjd att se hur han dansade undan försvararnas brytnings- och ibland kapningsförsök. Just att glida undan i sista stund var något av en specialitet hos Tommy och finns det något mer förnedrande för en försvarare att se sitt fräna tacklingsförsök sluta med att man ligger ned på plan utan chans att springa ikapp och reparera misstaget?
Det finns en bild från en landskamp mot ett gammalt östland där det ligger motståndare som fallna käglor åt olika håll efter att ha blivit uppsnurrade av Tommy. I mitten av bilden är Tommy med full kontroll över bollen på väg att måtta ett inlägg. Det var en av de bästa landskamper jag sett någon svensk göra överhuvudtaget. Naturligtvis grumlades säkert mitt omdöme av att Tommy då var min favorit och man har en svaghet att bara se det goda hos en person, men jag tror fler än jag kan hålla med om hans överlägsna prestation i den matchen.
För vänsterkanten var Tommy Holmgren självklar i min blåvita elva.
Brandmannen från Gällivare var en speciell favorit hos mig. Hans fina dribblingar och precisa inlägg (ofta med bananskruv) var en njutning att se. Varje gång han tog emot bollen och väntade in sin motståndare så började hjärtat slå av förväntan hos mig. Det var en fröjd att se hur han dansade undan försvararnas brytnings- och ibland kapningsförsök. Just att glida undan i sista stund var något av en specialitet hos Tommy och finns det något mer förnedrande för en försvarare att se sitt fräna tacklingsförsök sluta med att man ligger ned på plan utan chans att springa ikapp och reparera misstaget?
Det finns en bild från en landskamp mot ett gammalt östland där det ligger motståndare som fallna käglor åt olika håll efter att ha blivit uppsnurrade av Tommy. I mitten av bilden är Tommy med full kontroll över bollen på väg att måtta ett inlägg. Det var en av de bästa landskamper jag sett någon svensk göra överhuvudtaget. Naturligtvis grumlades säkert mitt omdöme av att Tommy då var min favorit och man har en svaghet att bara se det goda hos en person, men jag tror fler än jag kan hålla med om hans överlägsna prestation i den matchen.
För vänsterkanten var Tommy Holmgren självklar i min blåvita elva.
2009-03-01
Killsnack
I ett svagt ögonblick igår, ställde jag upp som frivillig shoppingsällskap för dagens tur till Allum. Vad fan tänkte jag på. För att inte tala om vad fan hon tänkte på.
Allum. Bara namnet ger mig vibbar av nationalsocialistisk likriktning. Men jag anser själv att jag höll färgen förvånansvärt länge. Trots att jag började knäa redan kvart över Lindex och hade svåra balansproblem redan långt innan klockan hade slagit Hemtex. Jag suckade så tyst jag kunde, jag satte mig inte ner så fort en pall var ledig, jag hängde så lite med huvudet det bara var fysiskt möjligt och jag försökte uttrycka så många individuella varianter av frasen "visst älskling, den var ju snygg", för att verkligen visa mitt engagemang. Vore jag konstnärlig fotograf, hade jag gått omkring och fotat manliga respektive utanför provhytter i damekiperingar. Utsällningen hade hetat "så här mycket älskar vi er" och hade sålt som smör i solsken och som strumpebyxor kring nyår.
Det stundade ätdags och mitt förslag på Max, röstades ner i sann teokratisk ordning till förmån för ett salladshak. Dom hade ju trots allt bakad potatis också!
Sedan var det dags att åka hem igen. Trodde jag i alla fall, men som vanligt föll jag till föga i min jubeloptimism. Nej, in till Glitter, JC och apoteket där vi noga övervägde alternativen Panodil eller Alvedon. Sista affären..... Ni som gillar shopping alt. aldrig varit manlig respektive i en (huvudsakligen) damekipering, så hör det till seden att låtsas leta efter lite kläder till dig själv också. Sista affären...
Jag kollade på prislappen på en cardigan från Lyle & Scott. En expedit frågade om jag behövde hjälp med något. Det brast. Jag svarade med ett hånleende och runkrörelser. Jag kände på matrialet på en förvisso snygg väska från Fred Perry och räknade högt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, skjut en snut. Min älskling kom fram och frågade om jag hittade något jag gillade. Jag svarade;
men kom igen då din jävla fitta!! Medan hon lämnade butiken gråtandes, körde jag måsvingedansen i Henri Lloyd-sektionen och sjöng:
Ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete hejhejhej.
Dåligt beteende har många syndabockar. Hårdrock, dataspel, högstadielärare men framför allt är det fotbollens fel. Jag tror det är shoppingrelaterat. Därför gillar jag och Lars-Åke Lagrell att Gamla Ullevi inte har byggts ihop med ett shoppingcenter även om vi kan vara överrens om att det ligger farligt nära såväl Kungsgatan som Nordstan.
Allum. Bara namnet ger mig vibbar av nationalsocialistisk likriktning. Men jag anser själv att jag höll färgen förvånansvärt länge. Trots att jag började knäa redan kvart över Lindex och hade svåra balansproblem redan långt innan klockan hade slagit Hemtex. Jag suckade så tyst jag kunde, jag satte mig inte ner så fort en pall var ledig, jag hängde så lite med huvudet det bara var fysiskt möjligt och jag försökte uttrycka så många individuella varianter av frasen "visst älskling, den var ju snygg", för att verkligen visa mitt engagemang. Vore jag konstnärlig fotograf, hade jag gått omkring och fotat manliga respektive utanför provhytter i damekiperingar. Utsällningen hade hetat "så här mycket älskar vi er" och hade sålt som smör i solsken och som strumpebyxor kring nyår.
Det stundade ätdags och mitt förslag på Max, röstades ner i sann teokratisk ordning till förmån för ett salladshak. Dom hade ju trots allt bakad potatis också!
Sedan var det dags att åka hem igen. Trodde jag i alla fall, men som vanligt föll jag till föga i min jubeloptimism. Nej, in till Glitter, JC och apoteket där vi noga övervägde alternativen Panodil eller Alvedon. Sista affären..... Ni som gillar shopping alt. aldrig varit manlig respektive i en (huvudsakligen) damekipering, så hör det till seden att låtsas leta efter lite kläder till dig själv också. Sista affären...
Jag kollade på prislappen på en cardigan från Lyle & Scott. En expedit frågade om jag behövde hjälp med något. Det brast. Jag svarade med ett hånleende och runkrörelser. Jag kände på matrialet på en förvisso snygg väska från Fred Perry och räknade högt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, skjut en snut. Min älskling kom fram och frågade om jag hittade något jag gillade. Jag svarade;
men kom igen då din jävla fitta!! Medan hon lämnade butiken gråtandes, körde jag måsvingedansen i Henri Lloyd-sektionen och sjöng:
Ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete, ni kan dra åt helvete hejhejhej.
Dåligt beteende har många syndabockar. Hårdrock, dataspel, högstadielärare men framför allt är det fotbollens fel. Jag tror det är shoppingrelaterat. Därför gillar jag och Lars-Åke Lagrell att Gamla Ullevi inte har byggts ihop med ett shoppingcenter även om vi kan vara överrens om att det ligger farligt nära såväl Kungsgatan som Nordstan.
Min blåvita elva - Höger mittfält
Håkan Mild
Tyvärr fanns det inte plats i mittens rike för Håkan, men en plats på mittfältet skulle han naturligtvis ha efter sina framgångsrika år och stora hjärta. Hjärtat är så stort att vi till och med har överseende med att han gick som Bosman-fall en gång i tiden.
Högerkanten är inte en helt ovan position för Håkan. Han har spelat där i både klubblag och landslag. Håkan var pådrivare, konditionsfenomen och hade god teknik. Just tekniken har Håkan aldrig fått cred för. Frisparken mot Rumänien i VM-94 exempelvis var lagd med en otrolig känsla i både timing och tillslag, men Brolin som slog sedan slog in bollen i mål har fått all uppskattning för målet.
Jag skulle vilja minnas honom som en sådan där hjälte som ger och tar smällar utan att gnälla och filma, men de sista åren blev han en liten gnällspik på plan. Han lade av i rätt tid, vilket utmärker stora spelare som även har huvudet på skaft. Att han (enligt obekräftade uppgifter) flyttade hem från den spanska proffskarriären för att hans dåvarande kärlek fått ett toppjobb i Sverige är sådant som inger respekt i mina ögon. I en fotbollsvärld där egoismen hyllas och upphöjs till norm är sådant välgörande.
Han nådde aldrig de stora klubbarna men både i Schweiz och i Spanien minns förvånansvärt många honom. Av de spelare i Blåvitt som rönt mest uppskattning och respekt hos supporters till andra klubbar är nog Håkan tillsammans med en av mina anfallare i topp. Alla älskar spelare med stora hjärtan.
Tyvärr fanns det inte plats i mittens rike för Håkan, men en plats på mittfältet skulle han naturligtvis ha efter sina framgångsrika år och stora hjärta. Hjärtat är så stort att vi till och med har överseende med att han gick som Bosman-fall en gång i tiden.
Högerkanten är inte en helt ovan position för Håkan. Han har spelat där i både klubblag och landslag. Håkan var pådrivare, konditionsfenomen och hade god teknik. Just tekniken har Håkan aldrig fått cred för. Frisparken mot Rumänien i VM-94 exempelvis var lagd med en otrolig känsla i både timing och tillslag, men Brolin som slog sedan slog in bollen i mål har fått all uppskattning för målet.
Jag skulle vilja minnas honom som en sådan där hjälte som ger och tar smällar utan att gnälla och filma, men de sista åren blev han en liten gnällspik på plan. Han lade av i rätt tid, vilket utmärker stora spelare som även har huvudet på skaft. Att han (enligt obekräftade uppgifter) flyttade hem från den spanska proffskarriären för att hans dåvarande kärlek fått ett toppjobb i Sverige är sådant som inger respekt i mina ögon. I en fotbollsvärld där egoismen hyllas och upphöjs till norm är sådant välgörande.
Han nådde aldrig de stora klubbarna men både i Schweiz och i Spanien minns förvånansvärt många honom. Av de spelare i Blåvitt som rönt mest uppskattning och respekt hos supporters till andra klubbar är nog Håkan tillsammans med en av mina anfallare i topp. Alla älskar spelare med stora hjärtan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)