Förlorare och hån

Svenska idrottsmän hånas ofta av proffstyckarna för att de inte är tillräckligt arga och efter sina insatser. Björn Ferry har sagt något i stil med att han inte förstod varför han helt plötsligt skulle börja bära sig åt som ett ouppfostrat svin bara för att det gått dåligt. Det är märkligt att det nu krävs att man efter en mindre god insats i idrott skall bli vansinnig, svära högt och bete sig som en trotsig treåring. Annars har man ingen ”vinnarskalle” och kommer aldrig att lyckas. Efter Skidskytte-VM förra året sågades exempelvis Helena Jonsson vid fotknölarna och gavs ingen framtid av proffstyckare med ungdomlig klädstil och blekta tänder för sin bristande inställning för att hon inte tyckte världen gick under för en dålig insats i VM. I år tog hon tre medaljer på VM och leder världscupen. Gick hyfsat ändå med andra ord…

Lars Lagerbäck har väl sällan blivit så hyllad av tyckarna som när han och övriga landslaget tjurade ihop över en utebliven frispark mot Spanien i EM (som om den tilldömts Sverige inte påverkade utgångsläget ett skit). Zlatan-dyrkaren i Aftonbladet ägnade en hel krönika åt hur det visade en bra inställning. Tyvärr så tjurade alla så mycket på domaren efter Spanien-matchen att de glömde förbereda sig för Ryssland och så gick det hela åt skogen.

Tänk om detta beteende sprider sig till andra arbetsplatser. Om mina kolleger på jobbet skulle gråta, skrika, kasta datorer i väggen och bete sig som svin mot omgivningen varje gång de missat en deadline, fattat fel beslut eller gjort en dålig presentation så hade jag nog blivit lite orolig. Men i idrottens värld är allting annorlunda. Där är en treårings beteende tydligen det som eftersträvas och mindre goda insatser skall hånas och sågas.

Jag är inte alls säker på att en treårings förlorarbeteende ger bättre resultat i slutändan. De som blir vinnare är de som tar en förlust, går hem och tränar allt hårdare istället för att lägga energi på att gapa, skrika och svinaktigt beteende.

Varför är överhuvudtaget driften att se gråt, ilska och förödmjukelse hos förlorare i de egna leden så stor just i sportjournalistkretsar? Varför kräver inte ekonomijournalisterna Carl-Henrik Svanberg på ilska, sorg och tårar efter att Ericssons bokslutsrapport presenterats, eller att Leif Johansson skall skrika "Faaaaan" när Volvo meddelar att man sålt en enda lastbil på ett helt kvartal?

Ibland bör man besinna sig och ta till sig Ghandis klokheter:
“- Satisfaction lies in the effort, not in the attainment, full effort is full victory.”

Han har även sagt (apropå sportjournalisters törst efter förödmjukelse):
”-It has always been a mystery to me how men can feel themselves honoured by the humiliation of their fellow beings.”