När Stefan spelade i Djurgården i slutet av 80-talet var det en av få spelare i andra lag som jag kände sympati för. När jag läste i veckans fotbollsnyheter (oftare än så stod det knappt om fotboll på den tiden i GP) att Rehn var klar för Blåvitt blev jag riktigt glad.
Även om jag upplevde honom som lite sävlig på planen, utan hårt skott och inte så hård i tacklingarna så var han fantastiskt bra. Han skapade sig tid så att hans sävlighet inte märktes, med timing lyckades han kompensera sin brist på hårdhet i kroppen och med precision lyckades han göra en hel del mål från distans. Han hade dessutom bättre kondition än de flesta och kämpade och slet hela matcherna. Ovanpå det så var han lojal och gnällde aldrig. Var hans uppgift att jobba defensivt så gjorde han det, även om hans kvaliteter främst var i offensiven. Hans speciella fint där benet pendlade bakåt innan han gjorde en framstöt framåt lurade alla, från Patrik Andersson till Paolo Maldini.
Slitvarg, lirare och lagspelare i ett och samma paket och dessutom genuint sympatisk. Jag älskade Stefan Rehn på Blåvitts mittfält.
Stefan Rehn hade en mycket stor del i Blåvitts storhetstid på 90-talet och att inte Roger visade större intresse när Stefan ville flytta hem från alplandet är något som tungt belastar Rogers minuskonto. Att kasta två SM-guld i gapet på Djurgården (Sveriges sämsta vinnare) är lite svårsmält för mig.
Nåväl, det kompenserades till en del av att han återkom som korpulent och kompetent tränare och gav oss det goa SM-Guldet. Med Rehn blir det guld helt enkelt. Jag tror faktiskt att Wagner råkade stava fel till sitt operalibretto och lade fel handling. Rehnguldet skulle det nog vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar