Förväntningar, krav och upplevda resultat

U21-landslaget har förgyllt vår tillvaro senaste veckan och alltfler har fått upp ögonen för våra ungtuppar. Det är överord lite överallt och superlativen staplas på varandra.

Även när vi förlorat mot England kommer alla att vara överens om att detta lag är det bästa som hänt på länge. En giftig sniper framåt, frejdiga ytterbackar, Gustav ”Torsten” Svensson och citatmaskiner vid sidan av planen. Alla ingredienser finns alltså på plats för att bli populära. Samtidigt förlorade vi faktiskt mot Italien, är ganska svaga bakåt på fasta situationer och uppvisar kunskaper i skådespeleri som är i den högre skolan. Filmningar brukar ge upphov till kritik, men filmandet verkar enligt de flesta vara en del i den nya generationens förhållningssätt och därmed nytt och fräscht.

U21-laget har haft ett mycket tacksamt utgångsläge. Eftersom vi varit kvalificerade från början så har förbundskaptenerna kunnat matcha laget i lugn och ro och spelat in spelare i rätt ålder mot rätt motstånd för detta mästerskap utan att tvingas ställa upp med det för stunden bästa laget och jaga poäng för att kvalificera sig. Något som brukar gynna värdnationerna i de allra flesta mästerskap. Dessutom hade de inga krav på sig från omgivningen, möjligen förhoppningar hos oss lite mer intresserade, men knappast några förväntningar eller krav. Allt utom förlust i alla matcher hade setts som en framgång.

Samtidigt sågas vårt stolta A-landslag vid fotknölarna. De är usla, tjuriga och inte vatten värda. Att de fortfarande har (en liten) chans till VM-slutspel spelar mindre roll. Mina norska kollegor skakar på huvudet åt den svenska kritiken mot vårt landslag. De hade kunnat byta bort en hel del miljarder ur sin stinna oljefond mot att få landslaget med i något mästerskap. De anser att kraven är orimliga på vårt A-landslag. De är djupt imponerade av att Sverige tagit sig till så många slutspel, men nu när vi blivit vana vid att alltid vara med så skall vi även spela rolig fotboll och ta oss till semifinal, annars är det mesta skit, kraven har ökat dramatiskt. I takt med det blir frågorna mer kritiska än vad U21-spelarna fått utstå, insinuationerna blir fler och media söker aktivt efter konflikter. I TV-trailern för U21-VM har det varit korta inslag med en leende Henke Larsson (jo, det är sant) och en öppen Freddie Ljungberg. Sedan dess har kraven ökat och med det följer kritiken, vilket fått Henke och Freddie att bli de trista intervjuoffer de är.

Själv gläds jag nästan mest över de blåvita inslagen i U21, det är nästan som under VM-94. Ja hela U21-EM känns som VM-94. Ett charmigt mysgäng lett av en smålänning som är med utan krav. VM -94 är på något vis höjdpunkten för svensk landslagsfotboll. En bronspeng var riktigt stort och alla var hjältar. Jag tror dock att om vi hade varit tyskar så hade Jonas Thern blivit hudflängd för sin huvudlösa tackling som fick honom utvisad precis i det läge där vi skulle överraska brassarna och gå framåt enligt den taktik Svensson/Grip tagit fram. En bronspeng efter den ganska korkade utvisningen hade setts som ett riktigt bakslag i Tyskland, där kraven är skyhöga på landslaget.

Och där kommer poängen med detta inlägg. Vad man upplever som ett bra resultat beror helt på vilka krav och förväntningar man har innan. Jämför bara vi blåvita och hur vi upplevde gruppspelet i CL -97. Trots vinst mot Milan så tyckte de flesta av oss att det var en ganska usel insats för våra krav och förväntningar var så höga efter tidigare äventyr. Nu skulle bara att kvalificera oss kännas som en enorm framgång hos de supportrar som fortfarande tycker att CL är en kul grej (det tycker inte jag som ni vet).

Jag tror dock att U21-sagan slutar mot England. Toivonen säger att vi nått målen, det är väl mycket beröm överallt. Vi stupar på två hörnmål och ett långskott och åker ur med 3-1 i baken. Rasmus Elm tröstmålar. Å andra sidan är jag en usel tippare.

Behov av syndabockar

I lördags skulle jag titta på Sverige-Danmark på den krog som ligger närmast hem. När jag klev in var det inte riktigt fullt men ändå en brokig skara människor. Jag var ensam, beställde en öl och satte mig i baren. Jag tjuvlyssnade på några herrar som satt längre bort och de var i stort sett överens om att det vore bra om Sverige förlorade så att ”den där jävla Lagerbäck försvinner”. När laguppställningarna lästes upp så buade det stora flertalet i lokalen när namnen Daniel Andersson och Mikael Nilsson lästes upp. Även Adam fick ett och annat burop också (av de få som visste vem han var).

Under matchen letade sedan folk fel hos sina offer. En missad passning av Daniel eller en utebliven framstöt från Mikael Nilsson möttes av burop och hånskratt. När Nilsson sedan gjorde sin famösa snedspark så var det faktiskt så att leendena spred sig hos Micke Nilsson-hatarna och de skrek ut sin ilska över Nilsson och Lagerbäck och såg oförskämt nöjda ut.

Efter matchen buades det unisont och grabbarna bredvid mig flinade och sade att nu slipper vi Lagerbäck. Illviljan mot Lagerbäck, Nilsson, Daniel A var således större hos många än viljan att Sverige går till VM. Det var med en bitter eftersmak jag lämnade krogen. Inte för förlusten utan för att det är ledsamt att så många måste ha någon att skälla på, även i sitt eget lag och att illviljan ibland är starkare än välviljan.

Det är inget nytt påfund och vi har det även i de blåvita leden, men jag har en känsla av att det har ökat och jag tycker det gör det tristare att se på sport. Varför har många detta behov av att hitta någon att kritisera och håna, även hos sina egna?