Antivåldsmanifestation i grupp – så meningslöst

Så är det dags igen. Massorna skall ut och marschera och visa sin avsky mot våldet. Flera kommer säkert att ha facklor i händerna, en och annan sång kommer att sjungas och någon politiker kommer att passa på att göra sin röst hörd. Tidningarna kommer att hänga på med temasidor om våldet och i TV kommer ett antal pratprogram att avhandla våldet där förmodligen Anders Carlberg är en av gästerna. Det sorgliga är att sådana här insatser och manifestationer hjälper lika lite som namninsamlingar för att få folk att välja Blåvitt. Hur många gånger har vi inte varit med om sådana här massmanifestationer och vad har blivit bättre av det?

Folk slåss i grupp och manifesterar i grupp. Ett bekvämt sätt att slippa ifrån sitt eget ansvar men ändå känna ”att man gör något”. Ytterst sällan sker oprovocerade misshandlar av folk på egen hand, utan de sker när man är i grupp. Så passande då att också ta avstånd i grupp.

Jag har tyvärr ingen lösning på hur man skall få folk att förstå att det är livsfarligt, primitivt och lågt att slåss men en god start skulle vara att få folk att övertygas om att man själv kan påverka det mesta som händer i ditt och dina närmastes liv och inte ”de”, ”samhället” eller ”någon som måste ta ansvar”. Från barnsben är vi vana vid att en mängd samhällsfunktioner tar ansvar för sådant vi faktiskt skall ta eget ansvar för i våra olika roller som föräldrar, anhöriga och vänner. Många till och med kräver att samhällsfunktioner skall avlasta oss i våra roller som samhällsindivider. Min svägerska arbetar på dagis och hon får ibland barn inlämnade till sig som fortfarande har pyjamas och nattblöja på sig för att föräldrarna tycker det är så jobbigt att bråka med barnet på morgonen om att byta kläder. Istället förväntas dagiset ta den konflikten. Om man inte orkar ta en ”konflikt” med sin tvååring om pyjamasen, hur skall dessa vanliga medelklassföräldrar kunna säga stopp till en tonårsson?

Efter tsunamin ställde samhällsapparaten upp med full uppställning av psykologer, prästerskap, kristerapeuter och allt möjligt. I efterhand visar det sig (enligt rapport i förra veckan) att det är lika många traumatiserade personer efter tsunamin som efter andra trauman där uppställningen av samhälleliga krisfunktioner varit betydligt mindre. De som klarat sig bäst är de som fått bearbeta det hela själva med hjälp av vänner, släkt och anhöriga. Offer som varit omgivna av människor som tagit sitt personliga ansvar för en medmänniska i kris helt enkelt. I vår fantastiska välfärdsapparat så har vi i all institutionalisering och välmening tappat bort att vi alla har ett stort, personligt ansvar för våra barns, anhörigas och vänners väl och ve.

Jag tänker inte gå i någon manifestation mot våldet men jag ska försöka bli bättre på att ta hand om mina medmänniskor, det blir mitt bidrag till en bättre värld. Jag hoppas alla som skall ut på marsch idag tänker och gör så också, annars hade ni kunnat stanna hemma höstkylan.