Historieskrivning i schackrutigt

Just nu är det fantastiskt att vara anhängare till IFK Göteborg. Så här mycket positiva tongångar bland supportrar och massmedia får vi nog gå tillbaka till 1993 för att hitta (innan Blåvitt började anklagas för att spela tråkigt och med sin överlägsenhet ansågs vara ett hot mot svensk fotboll). Annat ljud i skällan var det i somras…

På många sätt är det bra att mediebevakarna har ett extremt kort minne, men det blir ändå lite konstigt när de alltid skall måla historien i vitt eller svart. Andra nyanser i färgskalan saknas nästan helt. Läser man vad som skrivs kan man tro att Blåvitt legat i Superettan i tio års tid och inte sedan 1996 varit i toppen och krigat. En tidning skrev att ”Klubben har i år redan nått sina största sportsliga framgångar sedan 1996 med en finalplats i Svenska Cupen”. Ähum, var inte vi i Svenska Cupen-final 2004 och i RL-final 2005? En annan skribent skrev att ”Blåvitt har inte sedan 1996 haft chans på guldet”. Tja, inför omgång 25 mot MFF på Ullevi 2004 hade vi ett klart guldläge men Tomas Olsson förstörde festen den gången. 2005 kom vi tvåa och offsidebesluten i DIF-matchen på Ullevi minns man än.

SvD skriver: Årets publiksnitt för IFK:s hemmamatcher kommer av allt att döma att landa på drygt 15000 åskådare. En siffra som klubben inte varit i närheten av sedan slutet av 1970-talet.” År 2004 hade vi ett publiksnitt på 14.617 åskådare, det är i närheten av 15.000 tycker jag.

Utöver det så har man sedan 1996 startat ungdomsakademien, byggt ut Kamratgården och gjort mycket annat bra. Det har alltså varit ganska hyfsade sportsliga framgångar, bra initiativ vid sidan av planen och publikfester även tidigare år men det passar liksom inte in när artiklarna skall skrivas eftersom det bara finns svart och vit färg i historieskrivarnas färgpalett. Perioden 1996-2006 skall målas i svart.

Idag nynnar jag på Dylan: ”Knockin’ on heaven’s door”