Saknad

Det är tomt på kvällarna nu. På kanalplats 140-143 i digitalboxen står att sändningarna återupptas 1 juli. Nu är man hänvisad till repriser, TV-serier och trädgårdsarbete (vilket förstör ryggen). Det är något som saknas – Allsvenskan.

Denna utskällda företeelse som allt som oftast ser till att kvällarna fylls med mening och innehåll. Som glad Säsongskortsinnehavare har jag förmånen att kunna se alla matcher och att se en Allsvensk match där inte Blåvitt är med är avslappad underhållning. Själv tycker jag att det är kanon med splittrade omgångar (bara Blåvitt inte har hängmatch) eftersom jag då får se många lag och verkligen kan konstatera att Kalmar spelar riktigt bra fotboll, Djurgården har en hel del flyt och att bottenlagen är usla i år. Allsvenskan är den sporttävling som är mitt hjärta närmast.

Fotbolls-EM får inte alls mina känslor att dra igång på samma sätt. Landslaget är på låtsas på något vis och antalet ”Zlatans onda knä”-artiklar är så många att jag nu bläddrar förbi landslagsartiklarna i morgontidningen. Då skall jag ändå ner och se EM på plats. I samband med landslaget kommer ständigt gnäll i det mediala vattenglaset om medias svåra arbetsförhållanden inom svensk fotboll. Som brev på posten finns också skriverierna om Allsvenskans usla kvalitet och om den verkligen är värd all uppmärksamhet den får i media.

Jag tycker personligen att det är mer om sport i media än jag själv orkar läsa/se på (och då är jag ändå mer intresserad av sport än de flesta), men det är knappast sportens eget fel utan att sportjournalistikbranschen är överetablerad. I en vikande tidningsmarknad är sport det sista halmstrået för att hålla upplagorna uppe så jag förstår att man ibland måste koka soppa på spik för att fylla ut de 30-sidiga bilagorna med sport varje dag. Men blir det inte fel när de som pumpar ut artiklar och TV-inslag om Allsvenskan och landslaget sedan skriver att den får mer uppmärksamhet än den förtjänar?