Organisationsbråk

Just nu pågår en kamp om våra skattepengar och makten inom idrottsrörelsen. En i sig lite motbjudande situation eftersom idrottsrörelsen i stor utsträckning handlar om ideella krafter.. Inblandade parter är Riksidrottsförbundet (RF) och Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Om jag förstått saken rätt så är det hela föranlett av att regeringen rest krav på idrottsrörelsen att organisera om sig för att få sina statliga bidrag som är betalda av oss skattebetalare.

Om jag tolkar mediebilden (för vad den är värd…) rätt så är RF styrt av de stora förbunden (fotboll exempelvis) eftersom förbunden inom RF får röster proportionerligt efter antal föreningar. SOK är mer elitistiskt och en liten grupp personer fördelar bidrag till de idrottsutövare och förbund som de anser har chans på OS-medalj (enkelt uttryckt).

För egen del tror jag inte ett dugg på att organisation på centralt håll är så otroligt viktigt för elitframgångar. Frågan har fått för stora proportioner helt enkelt. Det viktiga är att de statliga pengarna strömmar ned i pyramiden till de gräsrotsklubbar som aktiverar ungdomar och juniorer. De klubbar i de stora idrotterna som bedriver elitverksamheten hittar sina pengar ändå (enligt egen utsago bedriver de nämligen kommersiell underhållningsindustri…). Fotbollsförbundet är ett exempel där bristande konkurrensförmåga skall lösas genom centralisering till förbund och en svulstig organisation som sväljer stora pengar. Gå in på SvFFs hemsida och räkna antal anställda på kansliet, det är fler än på många börsbolags huvudkontor. Jag tror inte att fotbollen hade utvecklats bättre med mer statliga pengar till SvFF genom RF, utan pengarna hade gjort bättre nytta i fickorna på klubbarna långt ned i seriepyramiderna.

Jag är rädd för att antalet medaljer i OS skulle bli ännu färre om RF skall fördela pengarna, eftersom de stora förbunden då i demokratisk ordning skulle roffa åt sig mina och dina skattepengar i än högre grad. De stora förbundens kanslier skulle bli ännu fetare när de i kraft av RF-demokratin genomdriver överflyttning av våra skattepengar från de små, i OS-sammanhang framgångsrika. förbunden till sina egna organisationer. I OS är det så att små förbund får sina fem minuter i solen vart fjärde år, just för att det delas ut OS-medaljer och därför får de sina bidrag från SOK. I RF-familjen solar de stora förbunden sig i glansen hela tiden. Jag gillar mångfald och är för att mindre förbund med god chans till OS-medaljer får en oproportionerligt stor del av mina skattepengar, eftersom en OS-medalj ger mig framför TVn eller på plats en enorm glädje.

Rent konkurrensmässigt så är det säkert så att en krona spenderad på curling, skidskytte eller bågskytte ger mångdubbelt mer igen i form av världsklass än en krona spenderad på fotboll, volleyboll eller basket. För att få fram elit är jag därför ibland tveksam till RF-demokrati….
och att få fram elit är en stor del av andemeningen med dagens regeringsproposition.

Tack för dessa år, Ingvar!

På spåret har varit lysande TV-underhållning i snart 20 år. Under Oldsbergs skickliga vägledning och det geniala upplägget där vi framför TVn får oss att känna oss som geografikungar, medan man hör hur stressen ökar i dressinen och i första klass, så har programmet hållit klassen under åren. I år tycker jag dock att Oldsberg varit lite tröttare än vanligt. Det har inte riktigt varit den där Oldsberg på hugget som man varit borskämd med genom åren. Jag undrar om han själv inte var lite trött på det hela, så jag tycker att det är rätt tid för ett programledarbyte .

Om Luuk är ätt person att axla Oldsbergs mantel vet jag inte, men han är modig som hoppar på uppdraget.

Min blåvita elva - Högerback

Mikael Nilsson

Högerback var nog den svåraste positionen att ta ut. Vi har haft stabila ytterbackar som Kåmark, ”Lampan”, Adam, Röde Ruben etc men den jag tog ut är en riktig trotjänare.

Jag som ständigt propagerat för att en back i första hand skall täppa till bakåt har mest Nisses frisparkar som bestående minne, paradoxalt nog. Dessa stenhårda häxpipor som flaxande i hög hastighet ställde många målvakter i Sverige och internationellt. Att stenhårt slå till ”platt” mot bollen nästan utan skruv ger otroligt oförutsägbara bollbanor och det är förvånansvärt få som använder sig av det giftiga vapnet vid frisparkar, så jag misstänker att den bollträffen är svårare att få till än de där mer skruvade varianterna som de flesta använder sig av.

Men Mikael Nilsson kunde inte bara skjuta frisparkar. Han var snabb, brytsäker, förvånansvärt hård i kroppen och en lojal man som liksom alltid fanns där på plan och gjorde sitt jobb. Även om han kanske mest spelade vänsterback så är det ändå som högerback jag petat in honom, så att han kan bryta in från kanten och avlossa bössan.

"Nisse" fick tyvärr avbryta karriären för tidigt pga en ögonskada förorsakade av Daniel Nicklasson, men han skall ha en eloge för att han försökte fortsätta den i sina Edgar Davids-glasögon.

Årets semla

Grattis!

Glöm Brogyllens, Steinbrenner & Nyberg samt Margarethas i Mölndal. Been there, done that. Årets semla finns i Tolered. Mohlins rättare sagt. Bullen är stor, fluffig och delikat. Har inget fucking trekantslock, mandelmassan har jag ätit bättre då den var lite för finmalen, tjock och ljus. Smakade mumma, men kändes lite köpt. Grädden var delikat och kom i absurda mängder. I sin helhet en av de bästa semlorna jag någonsin ätit. Försöket med vaniljsocker i den varma mjölken slog väl ut. Det kommer jag fortsätta med. 25 spänn och två för 50. Men smakar det så kostar det. Helt klart värt det. Har förresten lärt mig en helt ny detalj vad gäller semlor


Notera detaljen att dom inte
har det irriterande och falska
gräddhålet i mitten under locket.

Min blåvita elva - Mittback

Peter Larsson

Bra mittbackar i Blåvitt har det funnits gott om. Hysén var ett ganska självklart val så frågan var vem som skulle spela vid hans sida och det blev hans vapendragare från 80-talet i Blåvitt och till slut även landslaget. Peter Larsson-Glenn Hysén var ett av Europas allra bästa mittbackspar under några år, det var bara ”Laban” Arnesson som vägrade inse det och envisades med bl a ”Dala” Dahlkvist bredvid Hysén i landslaget. Faktum är att Peter enligt min åsikt hade minst lika stor del i Blåvitts starka försvar i mitten av 80-talet som en viss Hysén.

Som så många andra lyckade Blåvitt-värvningar så hämtades Larsson i Halmstad och blev snabbt en klippa i försvaret. Snabb, hård i kroppen, bra på huvudet och dessutom utrustad med ett stenhårt (eller möjligen blytungt, men knappast rappt) skott som han avlossade på sina ganska ofta förekommande offensiva utflykter. Turkarna i Fenerbahce flämtar nog fortfarande av rädsla efter hans fruktansvärda kanon på bortaplan -86. Peter Larsson liknade på många sätt en annan världsklassback på 80-talet, Ronald Koeman. Därför var det passande att Peter hamnade i Holland och Ajax efter sin blåvita sejour.

Min minnesbild av Larsson är en blond jätte på språng framåt för att avlossa kanonen.

Bruce stora dag

Idag är Bruce glad, så glad att han ännu inte orkat blogga. Förmodligen sitter han hemma och frossar.


Broder Bruce är en varm förespråkare av att semla bäst ätes med varm mjölk, s.k. hetvägg.


Bilden är licensierad under Creative Commons Attribution 2.0

En dag kvar

Två dagar kvar.

Min blåvita elva - Mittback

Glenn Hysén
Behöver nog ingen närmare presentation, men för er yngre läsare så kan jag tala om att floskelkungen från Göteborg som gapar när det är fotboll på någon av Stenbeckimperiets kanaler (och som har en fotbollsspelande son som heter Tobias) var en mittback av världsklass för tjugo år sedan.

Glenn var överlägsen på att nicka och gjorde glidtacklingar vars ackuratess var en näst intill erotisk upplevelse att skåda. Han var även kraftfull, placeringssäker och en ledare på plan, helt enkelt urtypen för en klassisk mittback. Hade han valt sina utlandsklubbar med bättre omsorg hade han säkert varit ännu större internationellt. Först i Liverpool i karriärens utförsbacke hamnade han rätt. Glenn - probably the best defender ever.

Som bonus var Glenn även flickornas Glenn och det finns en och annan medelålders kvinna som nu på ålderns höst börjar komma ut och erkänna att det var tack vare Glenn som de hejar på Blåvitt. De grå tinningarnas charm och hans, enligt uppgift, snygga ben (låter som en beskrivning av mig…) lockade kvinnor i stora skaror till TVn och Allsvenskans vändkors.

Ett återkommanda tema

Möcke dopingsnack nu i samband med Skid-VM och skidskytte-VM. Trist och ett återkommande tema, men upptäckten av de tre ryska skidskyttarna visar ändå på att dopingpolisen närmar sig. Friidrott och dessa skidgrenar är trots allt de sporter där kontrollen är absolut hårdast har flest testr per aktiv och då tittar efter förbjudna substanser och efter bloddoping. Andra sporter som fotboll och ishockey exempelvis har mycket färre tester per aktiv, speciellt längre söderut i Europa och i Nordamerika. I NHL har de väl knappt pissat i kopp någon gång?

Det stör mig lite att läsa indignerade krönikörer och höra folk på sta’n döma ut konditionssporterna som dopinghelvetet på jorden och sedan reservationslöst hylla svenska NHL-proffs med tjurnacke, dålig hy och gula ögonvitor (något de fått efter att de åkt över Atlanten) och pillerstinna Italienproffs i fotboll. Om man testade våra utlandsproffs i ishockey och fotboll eller framförallt deras lagkamrater lika ofta som friidrottare, längdåkare och skidskyttar så skulle vi säkerligen ha dopingfall i tidningarna varje dag.

Dagens ickeartikel

Det enda nya som kommer fram i den tjötiga artikeln med Bjärsmyr är väl att han kommer stanna fram tills seriepremiären. Scoopet är således att han inte kommer bli värvad av någon rysk eller norsk klubb. Min röv ringde. Det hade han redan räknat ut kring årsskiftet.

Nej se det som ett exempel på när "kritiskt granskande" blir till ett självändamål samt där sportjournalister får för sig att spelet fotboll, är mindre intressant för läsarna än en kontraktsförhandling.

Det var fransken, tysken och Bergman

Igår var det mixedstafett i Skidskytte-VM och det var precis så spännande som skidskytte kan vara. Tre man på sista stående skyttet, nerverna utanpå tröjorna och alla skjuter minst två bom, men tysken sköt ytterligare en. Jag måste säga att min tilltro till Carl-Johan Bergman på spurtvarvet var låg efter hans sjukdom, men vilken prestation han gjorde. Att han spydde av ren utmattning tyder på att han gjort precis allt han kunde, det gillar jag! Att sedan reserven David Ekholm går in i laget, skjuter som en riktig sniper och åker riktigt fort var också grymt imponerande. Snacka om att vara bäst när det gäller. Jag blev imponerad igår av skidskyttarna.

Fortfarande är de riktigt sköna och spontana i kommentarerna till media och det verkar vara ett bra go i det landslaget (även om deras dopingkäbbel är lite för mycket). Företagen är idioter om de inte börjar pumpa in mer sponsorpengar i det landslaget, i alla fall om de vill nå marknaden i mellaneuropa och Ryssland.

6-2 och resultatet blir...

Angående Lauls gnäll på Stampen

Alltså, debattartiklar där pennudden riktas mot Hjörne-koncernen borde man ju i princip tokhylla per automatik. Men jag har samtidigt väldigt svårt att ta till mig Robert Lauls gnäll av två anledningar.

Sveriges författning. Två av fyra grundlagar skyddar idioters (inte sällan sportjournalisters) rätt att vräka ur sig otidigheter. Personligen har jag anmält just Laul, när han anklagade Håkan Mild för tjänstefel. Men JK hävdade att inte ens det går det att sätta dit dom för. Så gnäll inte över att det finns idioter som tramsar, det är ju ert levebröd.

Allmänintresset. Om det är något som svenska media använder sig av för att bete sig illa, hänga ut oskyldiga människor och dess anhöriga etc, så är det just det stora "allmänintresset" som tvingar fram en publicering. Allmänintresset har legat bakom lagbrott, förföljelser och förtal. Det finns uppenbarligen i Sverige ett stort allmänintresse att anonymt, håna sportjmurvlar. Och en "offentlig person" måste ju kunna tåla en del...

Slutligen tror jag inte att Lauls krönika kommer få någon som helst påverkan på Stampen. Dom har ju Mats Härd på ett livstidskontrakt, vilket säger en del av deras kvalitetskrav.

Min blåvita elva - Vänsterback

Stig Fredriksson

En norrländsk klippa, norrlänningar och Blåvitt är överhuvudtaget en bra kombination, vilket Mild bör tänka på. Snabbare än vad det såg ut som, var stabil bakåt och svårpasserad. Ibland gjorde han någon räd framåt (även om de var lätträknade). Dessutom var han en stensäker straffskytt. Lika självklar i landslaget som i Blåvitt. Att han tackade nej till AIKs locktoner på 70-talet kan ytterligare läggas på hans pluskonto.

Han hade även känsla nog att göra självmål i rätt ögonblick. Ett krampaktigt Blåvitt på San Siro höll på att spela in oss i straffsparkläggningarnas helvete, när Stickan påpassligt rullade in ett självmål bakom en chanslös Wernerson. Tack vare självmålet så vaknade Blåvitt ur sin koma, tog över tillställningen och kvitterade, vilket tog oss vidare till semifinal och senare UEFA-cuptriumf på nytt.

Äntligen

Ett år består normalt sett av 51 fittisdagar, ibland ännu fler. Men i morgon smäller det. I morgon är den feta tisdagen här. Grattis till oss alla.



Och kom ihåg. Våga vägra trekantslocken. Vem fan kom på den dumma idén?

Brott & Straff

När jag ändå är i farten och gnäller lite på journalister och rubriksättare, det är ju ändå måndag och då kan man väl få ägna sig åt flisorna i andras ögon istället för bjälken i sitt eget, så kan man konstatera att det inte alltid blir helt lyckat när sportjournalister försöker förstärka sitt budskap genom att dra paralleller till världen utanför sporten. En som nyttjade detta retoriska grep, också det i förra veckan, var GT:s krönikör och bloggare Henrik Leman. I en hockeymatch hade uppenbarligen en Frölundait åkt på matchstraff och riskerade avstängning efter ett slagsmål och detta upprörde Leman till den grad att han skrev om det i fler än ett av sina blogginlägg.

Nu är jag inte vidare hockeyintresserad, och har aldrig riktigt köpt det där med att det är okej att slåss lite lagom i hockey, men det ju å andra sidan egentligen mig till precis rätt målgrupp för en liknelse med den verkliga världen utanför hockeyarenorna. Lyckas man förklara med en bra parallell så skall jag nog kunna tycka att ”okej, nu förstår jag, han kanske har en poäng”.

Men tyvärr, jag kan ärligt säga Leman missade mig, och troligen många andra, med följande liknelse:

”Så om jag går fram till någon på stan, tar hans mobil, kastar den med full kraft i asfalten, flyr men får ett par knytnävsslag i ansiktet av mobilägaren – då kommer jag lindrigast undan?
Det är ju jättebra.
Heja, Sverige.”

Ja du, vad f-n tror du?
Det fascinerar mig att det fullkomligt osar ironi om de sista två meningarna i citatet, det är ju j ä t t e b r a. Heja Sverige.
Not, liksom. Enligt Leman då.

Fast jag tycker nog det är ganska bra ändå jag, det där som ibland kallas rättsamhälle. Förvisso är det både dumt och onödigt att gå fram och slänga någons mobil i marken och givetvis skall det beivras. Men om vi väger sakerna mot varandra: en eventuellt förstörd mobil – misshandel, misshandel – eventuellt förstörd mobil. Jag tycker det är rätt självklart jag, att misshandel är ett grövre brott som därmed skall straffas hårdare.

Det är inte utan att jag undrar vad som vore ett lämpligt straff enligt Leman, om nu en misshandel är okej och kanske t.o.m. egentligen lite för snällt? Ja jag har ingen aning för jag förstår då rakt inte hur han tänker. Kanske månne att någon av Groggläsarna vet?

Så silly som det blir

Med tanke på hur stillsam Blåvitts silly season är, sportchef Mild är både en försiktig general och en som sett till att täta de läckor som en gång fanns på Kamratgården, så kanske man inte borde gnälla när tidningarna hittar något Blåvitt rykte att skriva om. Likväl är det svårt att inte fundera på hur de tänker när de skriver artiklar som den icke-rosa av våra stora kvällstidningar körde i torsdags, dagen efter U21-kampen mot Italien och ett par dagar efter att någon Svenskafansskribent påstått att tre Italienska storklubbar enligt Gazzetta dello Sport var intresserade av Mattias Bjärsmyr.

”Bjärsmyr bevakad av Italien och England” upplös rubriken oss om och slutet av artikeln, som annars mest handlade om hur det gick i U21-landskampen (Wernblooms straff-chip var för jäkla läcker), löd: ”Mittbacken spelade 90 minuter och hade ögonen på sig från läktaren. Enligt uppgift till SPORT-Expressen fanns representanter från flera av de största italienska klubbarna – samt engelska Blackburn och Birminhgam – på plats för att bland annat studera svensken.”

Det är ju ioförsig värt ett par rader om Bjärsmyr punktmarkeras av storklubbarna, även om transferfönstret nyss stängt för säsongen, men personligen så:
...tror jag att alla spelare på plan ”hade ögonen på sig från läktaren”. Det är ju trots allt oftast just spelarena som största delen av publiken är på plats för att se.
...tycker jag att det vore extremt konstigt om inte ”flera av de största italienska klubbarna” hade representanger på plats, när det italienska U21-landslaget spelar på hemmaplan.
...är jag fascinerad av hur man kan försöka göra en seriös rubrik på det hela när uppgifterna säger att dessa klubbar var där för att ”bland annat” studera Bjärsmyr.

Man kan ju tro att ordet silly i Silly Season syftar på att ryktena i sig kan vara såväl många som osannolika och helt enkelt kännas löjliga, men nuförtiden är det uppenbarligen minst lika ofta journalister och rubriksättare som själva jobbat löjligt hårt i ett team för att koka ihop något att skriva.

Min blåvita elva - Målvakt

Jag kanske är överdrivet kräsen, men i mina ögon så har målvakterna ofta varit Blåvitts akilleshäl. Inte ens när vi hade Sveriges meste landslagsman i målet kändes det helt komfortabelt när bollen närmade sig vårt mål. Den attraktive gjorde i princip alltid ett par riktiga missar per säsong och de första säsongerna hade han såpa i handskarna. Wernerson var en stabil målvakt av hög allsvensk klass, varken mer eller mindre. Så mitt val i målet blir en målvakt som bara gjorde en säsong i Blåvitt, nämligen:

Erik Thorstvedt

Han köptes från Borussia Mönchengladbach i Bundesliga och såldes till Tottenham Hotspur i engelska förstadivisionen. Bara de faktumen bidrar nog till min mytbild av honom, eftersom spelare från Allsvenskan på sin höjd gick till Holland eller Portugal på den tiden. Erik hade även enorma målvaktshandskar vilket var väldigt skräckinjagande i mina ögon. Då hade jag nämligen Janne Möller färskt i minnet och den store skåningens bläckfiskarmar och enorma handskar kunde man skrämma barn till blind lydnad med. Att vi fick en lika skräckinjagande gestalt med en bred överkropp i Blåvitts mål gillade jag skarpt.

Erik hade enorma utkast som han gärna använde för att snabbt sätta bollen i spel och sätta igång en kontring med (det hette så då och inte ”snabb omställning”), vilket var smått revolutionerande. På 80-talet brukade annars målvakterna hålla bollen länge och väl innan de tjongade iväg den på måfå upp i mitten någonstans där alla hunnit ställa upp sig och markerats. Erik utstrålade en helt annan pondus och beslutsamhet än den Wernerson med pottfrisyr som vi hade vant oss vid i mål. Säsongen 1988 släppte Blåvitt in minst antal mål i Allsvenskan, trots att backlinjen var nykomponerad, vilket mycket var Thorstvedts förtjänst. Det var synd att han bara stannade en säsong.

Hybrisometern

Det är silly season och hybristider nu. Den allsvenska vinterhybrisen ter sig i olika former beroende på fjolårsresultat och värvningar. För vissa består hybrisen i en topp-4 placering, vilket får ses som den vanligaste formen av hybris. Den ovanligaste står Häcken för, som inför varje allsvensk säsong, skall "etablera" sig. Likt klasstillhörighet, brukar supportern under vintern, lägga ribban aningen högre än vad som motsvaras av verkligheten. Det finns faktiskt gaisare som påstår att i år är året då Gais blir bäst i stan! Men om vi bortser från alla annan hybris än guldhybrisen, så har vi tre kandidater till titeln om mest hybris i Sverige. Blåvitt, Elfsborg och HIF. I dessa tre klubbar gör vi alla anspråk på att ha den bästa alt. näst bästa i alla respektive lagdelar, bäst tränare, bäst fans och bäst sportchefer. Fan vad bra vi är. Yeah! Och hur bra vi än är på att övervärdera oss själva, bättre ändå är vi på att nedvärdera våra motståndare. Spelare i de andra lagen blir aldrig så jävla bra som när dom lämnar eller lägger av. Då var det just dom som lämnade, som höll ihop hela deras lag. Igår var Blåvitt nog galnast av alla. Ett insläppt mål på tre matcher mot bra motstånd samt allt mellan bra till briljanta insatser i A och U21-landslaget, gjorde sitt till. Vi kom nog ner till jorden en aning idag. Eller ner mot jorden i alla fall. För vi vann ju, Barkis gjorde feppelfinter och vi höll faktiskt nollan för tredje gången denna försäsong. Men 1-0 mot en superettanykomling inför 1279 med stelfrusna, inre organ dämpade nog den värsta SM-guldyran idag. Nya spelsystemet innebär mer boll och roligare spel samt svårgenomtränglig defensiv. Men hur blir det med målskyttet? Skall vi köpa in en ny forward, och hur högt skall vi i så fall sikta utan att frångå vår hårda satsning på Söder i den positionen? Kanske var detta precis vad vi alla behövde. En smärre näsbränna samt påminnelse om att vi inte är totalt överlägsna för all framtid. En sak är dock säker. Under Pippi Season, kommer glasen ovan aldrig vara halvtomma.

Min blåvita elva - bänken

Jerry Carlsson
En ofta underskattad strateg. Öppnande passningar, gärna i djupled och ett elegant rörelsemönster är vad jag minns. Långa djupledspassningar till en framrusande anfallare är något av det vackraste som finns i fotboll.

Magnus Erlingmark
Mannen som får omgivningen att hålla världsklass. Suverän blick för spelet, oerhört trevlig och en riktig förebild. Tyvärr har hans karriärs förbannelse att han kunde spela överallt även drabbat honom i min elva. På alla platser fanns någon som var lite, lite bättre, vilket låter som en sammanfattning av Magnus karriär. Att vinna skytteligan i CLs gruppspel är dock en prestation som få (om några?) andra svenskar mäktat med.

Tord Holmgren
Turbo-Tord hade jag själv förmånen att få möta när han varvat ned i div 4. Stenhård i kroppen och i div. 4 var han en teknisk virtuos. I Blåvitt var han överallt och jagade livet ur motståndarna och jag har alltid varit svag för sådana spelare. En kämpe som även fick göra en hel del landskamper, trots Laban Arnessons Blåvitt-motstånd.

Jesper Blomqvist
Jesper var fantastiskt bra i Blåvitt. En snabb tekniker som gjorde en hel del viktiga mål bl a mot Manchester United och Barcelona. Han gjorde i snitt mål var fjärde match, vilket är ett snitt som heter duga för en mittfältare. Förutom tekniken och målsinnet jobbade han hårt och var en önskespelare. Hans uppsnurrning av Sven Andersson är en klassiker: www.youtube.com/watch?v=mR4SxMBRH6U

Johnny Ekström
Johnny Bråttom behöver knappast någon presentation. En legend både bland oss som älskar honom och bland motståndarsupporters som aldrig fattade hans storhet. Jag tycker bland de vackraste mål som finns är när det kommer en löpboll bakifrån och anfallaren sprintar ifrån backlinjen och rullar in bollen. Johnny gjorde många sådana vackra mål. Johnny gjorde överhuvudtaget fantastiskt många mål och det är onekligen en bra egenskap för en anfallare.

Roland Nilsson
Pålitlig landslagsback i flera år som var en mycket duktig mittfältare och back i flera år. Fet-Edvard som i början mest var känd för sina spretiga frisyrer (det var ändå på 80-talet) var närmast en plats i startelvan av bänknötarna, och meritmässigt skulle han kanske haft en ytterbacksplats?

Rättelse

Grogg gjorde igår ett avslöjande om Gais U-sektions kommande hemsida, vilket visade sig inte stämma. Vi ber om ursäkt för misstaget.

Appropå GAIS nya ungdomssektion...

så har vi på Grogg fått ta del av U-sektionens hemsida som kommer lanseras inom kort. Voilá:

Min blåvita elva

Jag och en vän satt för inte så längesedan och snackade om vilka vi skulle plocka in i en startelva om vi fick välja mellan alla blåvita spelare som vi sett spela. Det blev en ganska lång diskussion och det var verkligen inte lätt. Det var många bra spelare och andra som jag har speciella minnen förknippade med som jag fick välja bort. Hur som helst så slår det en hur många bra spelare som spelat i Blåvitt de senaste 30 åren, många med meritlistor som dagens blåvita bara kan drömma om. Några spelade bara några få säsonger hos oss men gjorde ändå avtryck. Andra tillhörde truppen i fler år än vad vi någonsin gissat, och detta utan att göra mer än enstaka matcher från start. Jag tänkte inom kort presentera hur min matchtrupp av de allra bästa jag sett i Blåvit tröja skulle se ut.

Det var svårt att välja bara elva spelare (+ 6 reserver) och allra svårast var att ta ut mittfältet och ytterbackarna. Blåvitt har verkligen haft en uppsjö av riktigt bra mittfältare. Enklast var dock anfallsparet att ta ut, där var det inget snack om vilka två magiker som skulle få spela från start.

Reservbänken presenteras inom kort.

Bjärsmyr och Walle

Som så ofta när det snackas kontrakt så kan det ge upphov till överdrivet starka känslor. Nu är det Bjärsmyr som sitter i fläkten för hans ovilja att skriva på ett nytt kontrakt. Anledningarna till det kan man diskutera men han känner väl att han är klar med Blåvitt för den här gången och vill jobba utomlands några år. Att vistas utomlands några år är nyttigt för ens världsbild och det bör alla som får chansen göra. Blåvitt vill dock naturligtvis ha rejält betalt för U21-kaptenen och irritationen är stor över att Bjärsmyr nobbar nya kontraktsförslag. Bjärsmyr är den giriga skurken i det här fallet enligt samstämmiga röster.

Å andra sidan har vi Jonas Wallerstedt, Blåvitts bäste målskytt i Allsvenskan förra året. Han ingår inte i Blåvitts planer för nästa år (man satsar obegripligt nog istället på lill-Alex) och Blåvitt vill då så snabbt som möjligt bli av med kostnaden för Walle (förmodligen minst 70-80.000 kr/månad), men eftersom Walle har ett år kvar på kontraktet kräver man en ersättning av köpande klubb. Walle å sin sida vill naturligtvis inte förlora pengar på att byta klubb så han kräver säkert minst samma lön som han har i Blåvitt (vilket fick ÖIS att backa ur). I dagsläget finns ingen klubb som vill betala Blåvitt vad de vill ha (alternativt betala Walle den lön han kräver) och Blåvitt vill inte ha Walle kvar. För varje dag han finns kvar på lönelistan kostar han pengar, Walle får inte någon bra träning och marknadsvärdet sjunker. Vem är skurken i det här fallet?

Sundsvall sitter naturligtvis med trumf på hand och kan vänta ut Blåvitt och låta Blåvitt betala Walles lön under vintern. Eftersom jag är gammal upphandlare (och nu säljare) så tror jag att Dotson sitter ganska lugnt i båten och väntar på Milds nästa utspel (om nu inte Mild drar fram en ny köpare ur glassrocken).

Värsta ekonomiska utfall för Blåvitt slutar med att Bjärsmyr går som Bosman till hösten (och har kostat lön under tiden), Walle går för några hundratusen till sommaren och har kostat mer än en halv miljon i lönekostnader under tiden, samtidigt som de båda sitter i frysboxen och spelar TV-spel. Det blir en del pengar i sjön det.

Med tanke på Webster-dom och annat så tror jag att stora övergångssummor som inte är reglerade i spelarkontrakten (s.k klausuler) kommer att försvinna, eftersom de bygger på undantag i EU-lagstiftningen. Varför inte reglera övergångssummorna så att övergångssumman alltid är 4 ggr återstående kontraktstids lönekostnader? Ju högre lön man betalar en spelare, desto högre övergångssumma får man om han vill dra. Enkelt och transparent.

Val M´Isère

Hade en del förhoppningar inför mästerskapet i Val d´Isère. Att jag aldrig lär mig. Två uråkningar och resten, rätt grova underprestationer. INNANFÖR de blå markeringarna. Hur svårt kan det vara?

Jerring, Ingo och höga hästar

Jag är pappaledig nu så medan lillkillen sover kan jag surfa lite på nätet och det slår en direkt hur journalisterna unisont dumförklarar ”folket” (dvs de 3-5 % av folket som tar sig tid att rösta på Jerringpriset). Genomgående är också att journalisterna bekräftar min tes att de främst framhåller idrottare i sporter de själva bevakar som rättvisa Jerringpristagare. Journalisternas unisona spyor över folkets val bekräftar att hästarna som journalisterna sitter på är hyfsat höga och att de minsann vet bäst hur åsikterna skall vara och alla andra är idioter. Är det en bra utgångspunkt som journalist? Inte vet jag, jag är lekman, redaktionerna är experter….

Jag tycker Jerringomröstningarna ändå visar på ett litet problem med mediebevakningen av sport i Sverige. Det är en enorm koncentration på ishockey och fotboll, vilket inte riktigt speglar det verkliga intresset hos allmänheten. Därför blir det självklart att folket och journalisterna tycker annorlunda i fråga om Jerringpris och annat när redaktionernas bevakning och intresseområden inte speglar allmänhetens intresse.

Så vill jag även påpeka för bl a Anders Lindblad i SvD att även när en elitistisk jury utser pristagare så blir det fel. Exempelvis fick inte Ingo Bragdguldet efter den klassiska tungviktssegern utan det fick en Öisare för att han gjort mål i en fotbollslandskamp.

Som avslutning vill jag ge våra läsare som är journalister ett tips på en lysande låt ni kan sjunga allsång med på nästa redaktionsfest:
http://se.youtube.com/watch?v=2HA7TDk6t4Y

Hänt i veckan

Ingo har dansat vidare mot nya horisonter. I debatten om störste idrottsmannen någonsin, hamnade han alltid på tredje plats efter Stenmark och Borg, vilket jag instämmer i. Men att vinna tungviktstiteln i boxning är i mitt tycke fortfarande den enskilt största idrottsprestationen i svensk historia. Det är, som någon skrev, som om någon idag skulle vinna 100 meter i OS. Extremt stort och svåröverträffat. Ingos hela existens gjorde mig stolt som både svensk och göteborgare. Han var gaisare, men många jag beundrar har skönhetsfläckar. Bowie har fula tänder, Lennon var en usel far och Sebastian Johanssons distansskott är inte alltid vad det borde vara. Inom hyfsat snar framtid kommer för övrigt en hyllningstext till två öisare! Så håll utkik.

************************************************************************************

Blåvitt förlorade sin andra träningsmatch för året och fortfarande är Alex vår senaste målskytt. Det irriterar mig, men så är det också försäsong. Min smarta sida vill se positiva tecken och besked inför säsongen som kommer och struntar i resultatet i matcherna. Känslomässigt skiter jag dock i hur spelet ser ut och vill vinna till varje pris. Allsvenska bortförklaringar blir aldrig så inbäddade i rosa bomull som under vintermånaderna. Men en sak skall vi ha jävligt klart för oss. Det kan aldrig vara positivt att spela dåligt.

************************************************************************************

Håkan Mild har senaste veckan fått fler kärleksförklaringar från hondärhemma än av mig. Han har nämligen gått in och blivit glasskung dvs räddat Lejonet&Björnen. I själva verket är det dock hans hondärhemma som ligger bakom projektet. Det aktualiserar frågan om hur det är att vara ihop med Håkan Mild. Föreställ er ett vanligt samtal hemma i TV-soffan.

-Älskling, jag har bjudit hem Mia och Robert på lördag kväll
-Får se om jag är hemma
-Kan du inte ordna det! Det är ju melodifestivalen.
-Och vi har Lilleström på Valhalla.
-Men det är ju på dagen, på kvällen är du väl ledig?
-*tystnad*
-Hallå, kan du svara!
-Jag hörde, men det var ingen konkret förfrågan
-Men jag frågade ju dig precis!
-Nu låter du som Robert Laul.

***********************************************************************************

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men Tobias Sana känns som en ny Hasse Blomqvist. Hoppas jag har fel.

***********************************************************************************

Jag har framkallat ett flertal nya beroenden. Och ety min karaktär är stark, men dålig så betyder det att jag för närvarande frossar i granatäpplen, semlor och nässpräy. Damn you lagliga droger. Nässpray är ju dyrare än finsprit. 25-årig högländsk Glen, hade kännts som ett flashigare missbruk än Otrivin. Men betydligt billigare.

***********************************************************************************

Vad är grejen med östeuropa och underskattning? KarlXII, Napoleon och Hitler har alla tågat in i Ryssland glada i hågen och övertygade om seger, för att sedan totalförnedras och krossas totalt. Östeuropa har haft Kafka, Chopin, Tjaikovskij och Dostojevskij samt framför allt Igor Belanov och Ivan Lendl. Men ändå, idag mötte vi ryska mästarna (före Zenit St Petersburg) och på lördag väntar Tiramisu ett topplag från en liga, bättre rankat än tex den holländska. Trots detta, så kräver jag storseger så fort det vankas motstånd med hockeyfrillor och moppemusch...

***********************************************************************************

Vi har två av Sveriges bästa högerbackar, men just nu bara en forward, vilken är 17 år och skadad. Liiite tveksamt resursanvändande på Kamratgården känns det som. St Håkan har säkert en plan och jag tror inte den handlar om granatäpplesorbet. Även om det också vore önskvärt.

***********************************************************************************

Enligt rysk historietradition är det för övrigt inte makten som bränt gårdar i "den brända jordens taktik". Det är byborna själva som tuttat på i patriotisk kampvilja. Jag köper det, förutom kanske det sista med patriotisk kampvilja. Ren och skär cynism funkar också. Att man hellre bränner och skövlar själv, än att svenskarna gör det. Oavsett vilket, kräver jag seger på lördag.

***********************************************************************************

Glöm allt Bob Sacamano säger. Jag är världens störste öis-hatare och kommer så förbli. Den titeln har jag paxat.

***********************************************************************************

Avslutar med ett bibelord.

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden (mattéus femfemma om svenska vinteridrottare)

Sportprofiler jag minns - Steve Podborski

I en tid när vi svenskar var mitt inne i Stenmarkfebern och mest tyckte att störtlopp var en otäck gren som dåraktiga våghalsar höll på med så kom ett gäng som jag som liten grabb alltid höll på i konkurrensen med Klammer och de andra fantomerna från mellaneuropa. Gänget kallades ”Crazy Canucks” och var Kanadas alpina landslag som dök upp från ingenstans, körde som galningar, hade fräna svarta hjälmar, gula dräkter och låg allt som oftast inne på sjukstugan med diverse frakturer efter att ha passerat gränserna för vad som var möjligt i störtloppspisterna. Ryktena gick också om ett ganska vilt festande, vilket ytterligare spädde på mytbilderna om de galna kanadickerna.

En skröna (vet ej om den är sann) säger att en extra pliktport infördes i Lauberhornrennen efter att en av kanadickerna på en träning helt enkelt försökte hoppa över en sväng men fastnade i en grantopp, allt i syfte att spara sekunder. Deras stil tänjde på gränserna och deras nya, udda träningsmetoder blev stilbildande och togs efter även av motvilliga österrikare och andra.

Förutom Steve Podborski bestod Crazy Canucks av Dave Murray, Dave Irwin och Ken Read, men den störste av dem alla (och med fräckast namn) var Steve Podborski. Mellan 1980 och 1982 deltog Steve i 20 lopp och kom på pallen i alla utom ett, ett enastående facit i störtlopp.

Podborski fick mig intresserad av störtlopp och idag när Anja Pärson och Jessica Lindell-Vikarby ger sig ut i Super-G pisten är det med blandade känslor. Alpina fartgrenar är kul, men någonstans sitter ändå en tagg när det gäller Super-G eftersom det är en gren som hittades på för att stoppa Stenmarks dominans i världscupen.

Hänger på covertrenden

Och snor ohämmat från min omgivning. Den här gången från Bob Sacamano.

Om Blåvitt var en TV-serie, skulle det antagligen vara Entourage....


Längst upp från höger:

Turtle. Saknar helt en egen karriär, men lever högt och gott på de andra vad gäller lyx och brudar.
E. Den lite smartare killen i gänget som står för gruppens gemensamma samvete och ansvarsfullhet.
Statist. Någon i Ari Golds agentstall som på bilden råkar ha fått oproportionerligt stort utrymme.

Längst ner från höger:

Vincent Chase. Den rike, framgångsrike och snygge stjärnan i gänget som står för notan.
Johnny Drama. Storbrorsan till Vincent, som försöker skaka liv i en avsomnande karriär.

Mina möten med Ingo

Det måste varit på 80-talet som jag och min far satt i bilen och just kört ut på stora vägen hemma när vi mötte en ganska rundlagd joggare. –”Det är ju Ingo”, gapade fadern och lade sedan ut texten om hur stort det var när Ingo blev världsmästare och hur en stor del av svenska folket faktiskt satt hemma vid radioapparaterna och lyssnade på Radio Luxemburg natten när Ingo blev världsmästare.

Med tiden blev en joggande Ingo vardagsmat hemmavid och när jag fick en ny klasskamrat visade det sig att han bodde granne med Ingo. Vi förstod aldrig om Ingo bodde där, eller om han bara ofta var på besök. Vi pratade ganska ofta med Ingo som tyckte om att skoja och slänga lite käft. Efter en tid såg vi honom inte mer, jag antar att det var då han flyttade till Stockholmstrakten. Det har faktiskt hänt ibland att jag tänkt tillbaka på det där hur jag stod och pratade med Ingo på vägen, utan att egentligen förstå vad det var som var så märkvärdigt med honom. Ingo var för oss en glad, skojfrisk och lite tjock gubbe helt enkelt. När jag långt senare var i Miami med jobbet pratade våra amerikanska affärsbekanta om Ingo när de pratade om kända svenskar medan vi trodde att de skulle känna till Björn Borg eller möjligtvis Annika Sörenstam.... Då förstod jag lite grann att Ingo var stor.

Ingo tillhörde en svunnen tid då en stor del av svenska folket verkligen följde med och engagerades av en enskild idrottshändelse. Jag som hade förmånen att uppleva Stenmarkstiden kan förstå lite grann hur det var den där natten när Ingo blev världsmästare, även om just magin i att sitta och lyssna på en lite skrapig transistorradio när historia skrevs måste varit något alldeles extra. Idag finns inga idrottsmän eller evenemang som fängslar ”alla” på det viset. Utbudet av evenemang, TV-kanaler och annat är alltför stort. Jag måste säga att jag saknar det lite grann, gemenskaper är allt svårare att finna idag, polariseringar är enklare att hitta. De stora ikonerna i idrottssverige som alla kan enas runt dör ut med tiden, vilket den unkna Jerringprisdebatten vittnar om.


I efterhand ångrar jag att jag inte frågade Ingo mer om hanskarriär och hörde honom med egna ord prata om den. Jag var för ung och dum då helt enkelt för att förstå hur stor den var. Farväl Ingo, du var en trevlig prick och jag hoppas att vårt ibland tykna tjöt inte tröttade ut dig alltför mycket.