Min blåvita elva - Målvakt

Jag kanske är överdrivet kräsen, men i mina ögon så har målvakterna ofta varit Blåvitts akilleshäl. Inte ens när vi hade Sveriges meste landslagsman i målet kändes det helt komfortabelt när bollen närmade sig vårt mål. Den attraktive gjorde i princip alltid ett par riktiga missar per säsong och de första säsongerna hade han såpa i handskarna. Wernerson var en stabil målvakt av hög allsvensk klass, varken mer eller mindre. Så mitt val i målet blir en målvakt som bara gjorde en säsong i Blåvitt, nämligen:

Erik Thorstvedt

Han köptes från Borussia Mönchengladbach i Bundesliga och såldes till Tottenham Hotspur i engelska förstadivisionen. Bara de faktumen bidrar nog till min mytbild av honom, eftersom spelare från Allsvenskan på sin höjd gick till Holland eller Portugal på den tiden. Erik hade även enorma målvaktshandskar vilket var väldigt skräckinjagande i mina ögon. Då hade jag nämligen Janne Möller färskt i minnet och den store skåningens bläckfiskarmar och enorma handskar kunde man skrämma barn till blind lydnad med. Att vi fick en lika skräckinjagande gestalt med en bred överkropp i Blåvitts mål gillade jag skarpt.

Erik hade enorma utkast som han gärna använde för att snabbt sätta bollen i spel och sätta igång en kontring med (det hette så då och inte ”snabb omställning”), vilket var smått revolutionerande. På 80-talet brukade annars målvakterna hålla bollen länge och väl innan de tjongade iväg den på måfå upp i mitten någonstans där alla hunnit ställa upp sig och markerats. Erik utstrålade en helt annan pondus och beslutsamhet än den Wernerson med pottfrisyr som vi hade vant oss vid i mål. Säsongen 1988 släppte Blåvitt in minst antal mål i Allsvenskan, trots att backlinjen var nykomponerad, vilket mycket var Thorstvedts förtjänst. Det var synd att han bara stannade en säsong.