Mina möten med Ingo

Det måste varit på 80-talet som jag och min far satt i bilen och just kört ut på stora vägen hemma när vi mötte en ganska rundlagd joggare. –”Det är ju Ingo”, gapade fadern och lade sedan ut texten om hur stort det var när Ingo blev världsmästare och hur en stor del av svenska folket faktiskt satt hemma vid radioapparaterna och lyssnade på Radio Luxemburg natten när Ingo blev världsmästare.

Med tiden blev en joggande Ingo vardagsmat hemmavid och när jag fick en ny klasskamrat visade det sig att han bodde granne med Ingo. Vi förstod aldrig om Ingo bodde där, eller om han bara ofta var på besök. Vi pratade ganska ofta med Ingo som tyckte om att skoja och slänga lite käft. Efter en tid såg vi honom inte mer, jag antar att det var då han flyttade till Stockholmstrakten. Det har faktiskt hänt ibland att jag tänkt tillbaka på det där hur jag stod och pratade med Ingo på vägen, utan att egentligen förstå vad det var som var så märkvärdigt med honom. Ingo var för oss en glad, skojfrisk och lite tjock gubbe helt enkelt. När jag långt senare var i Miami med jobbet pratade våra amerikanska affärsbekanta om Ingo när de pratade om kända svenskar medan vi trodde att de skulle känna till Björn Borg eller möjligtvis Annika Sörenstam.... Då förstod jag lite grann att Ingo var stor.

Ingo tillhörde en svunnen tid då en stor del av svenska folket verkligen följde med och engagerades av en enskild idrottshändelse. Jag som hade förmånen att uppleva Stenmarkstiden kan förstå lite grann hur det var den där natten när Ingo blev världsmästare, även om just magin i att sitta och lyssna på en lite skrapig transistorradio när historia skrevs måste varit något alldeles extra. Idag finns inga idrottsmän eller evenemang som fängslar ”alla” på det viset. Utbudet av evenemang, TV-kanaler och annat är alltför stort. Jag måste säga att jag saknar det lite grann, gemenskaper är allt svårare att finna idag, polariseringar är enklare att hitta. De stora ikonerna i idrottssverige som alla kan enas runt dör ut med tiden, vilket den unkna Jerringprisdebatten vittnar om.


I efterhand ångrar jag att jag inte frågade Ingo mer om hanskarriär och hörde honom med egna ord prata om den. Jag var för ung och dum då helt enkelt för att förstå hur stor den var. Farväl Ingo, du var en trevlig prick och jag hoppas att vårt ibland tykna tjöt inte tröttade ut dig alltför mycket.