I en tid när vi svenskar var mitt inne i Stenmarkfebern och mest tyckte att störtlopp var en otäck gren som dåraktiga våghalsar höll på med så kom ett gäng som jag som liten grabb alltid höll på i konkurrensen med Klammer och de andra fantomerna från mellaneuropa. Gänget kallades ”Crazy Canucks” och var Kanadas alpina landslag som dök upp från ingenstans, körde som galningar, hade fräna svarta hjälmar, gula dräkter och låg allt som oftast inne på sjukstugan med diverse frakturer efter att ha passerat gränserna för vad som var möjligt i störtloppspisterna. Ryktena gick också om ett ganska vilt festande, vilket ytterligare spädde på mytbilderna om de galna kanadickerna.
En skröna (vet ej om den är sann) säger att en extra pliktport infördes i Lauberhornrennen efter att en av kanadickerna på en träning helt enkelt försökte hoppa över en sväng men fastnade i en grantopp, allt i syfte att spara sekunder. Deras stil tänjde på gränserna och deras nya, udda träningsmetoder blev stilbildande och togs efter även av motvilliga österrikare och andra.
Förutom Steve Podborski bestod Crazy Canucks av Dave Murray, Dave Irwin och Ken Read, men den störste av dem alla (och med fräckast namn) var Steve Podborski. Mellan 1980 och 1982 deltog Steve i 20 lopp och kom på pallen i alla utom ett, ett enastående facit i störtlopp.
Podborski fick mig intresserad av störtlopp och idag när Anja Pärson och Jessica Lindell-Vikarby ger sig ut i Super-G pisten är det med blandade känslor. Alpina fartgrenar är kul, men någonstans sitter ändå en tagg när det gäller Super-G eftersom det är en gren som hittades på för att stoppa Stenmarks dominans i världscupen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag var nog för ung, har inget minne av denna era. Bojan Kricaj däremot. Han är värdig en Siwert-text kan jag tycka. Liksom pingpongkingen Grubba samt givetvis Ivan Lendl.
Skicka en kommentar