Vinter-OS är i full gång och i skymundan av den festen har FIFA rört på sig i dopningsfrågan och kommit överens med WADA på flera punkter om hur kampen mot dopning skall ske. Dopning är en fråga som fotbollsvärlden inte riktigt tagit på allvar tidigare och jag är förvånad över att fotbollens slappa attityd till dopning inte debatterats mer. Men bättre sent än aldrig.
Snorsporterna som praktiseras i Vinter- och Sommar-OS är rigoröst följda av dopingpoliserna till skillnad från fotboll och hockey. Jag tror att dopningen kan vara mer utbredd inom elitfotboll och elithockey än inom snorsporterna, men de aktiva kollas inte lika ofta.
UEFA och FIFA har länge haft den gemensamma linjen att de inte tänker följa WADA:s regler om att idrottsmän över en viss nivå skall vara skyldiga att lämna uppgifter om var man befinner sig så att oanmälda dopningstester kan göras när som helst. Fotbollen skulle alltså inte underkasta sig samma dopningsregler som andra. Det var faktiskt först vid senaste EM som UEFA tillät testning av alla aktiva. UEFA under folkhems-Lennart var uppenbarligen inte så värst sugna på ett systematiskt antidopningsarbete. Varför det?
I Frankrike gjordes för något år sedan ett antal tester av deras anti-dopningsbyrå och av de testade så var fotbollsspelare den kategori idrottsmän som hade den största andelen av antalet testade som använt förbjudna substanser (bla DHEA). Eftersom testerna inte var officiella så kommer det dock inte att bli några straffpåföljder och de testade utövarna förblir anonyma.
En av delarna i Juventus-skandalen för några år sedan som inte fick så stor uppmärksamhet i skuggorna av all annan skit, var det systematiska pillertrillande som Juventus ägnat sig åt under en lång följd av år. Det var avancerade cocktails av förbjudna substanser som man kunde hålla på med för att dopningskontrollen inom italiensk fotboll var ett skämt.
När den spanske dopningsvirtuosen Eufemiano Fuentes åkte fast i samband med systematisk dopning inom cykelsporten så erkände han samarbete med flera spanska fotbollsklubbar och med spelare från bl a Real Madrid.
Inom NHL är dopningstester ytterst sporadiska och det är ett trasigt nät som är lätt att komma undan. En av stötestenarna kring hockeyns deltagande i OS tidigare har faktiskt varit att hockeyn inte vill underkasta sig antidopningskraven.
Jag tycker det är tröttsamt att läsa om skidsporter och friidrott som dopningens allra mörkaste sporter, när fotbollens och hockeyns aktiva inte ens når upp till en bråkdel så många testtillfällen.
2010-02-25
2010-02-19
Livspusslet
Ett ord som garanterat kommer att dyka upp ofta under det närmaste året är ”livspusslet”. Politikerna kommer försöka överträffa varandra om vem som bäst lägger huvudet på sned och förklarar varför just deras politik bäst hjälper folk att få ihop livspusslet.
Senast idag fick jag lyssna på några på tåget som berättade hur jobbigt det är att få tiden att räcka till medan de i nästa andetag berättade att deras barn minsann höll på med flera sporter, spelade klarinett och en av de som gnällde hoppades på att "få det där sexmånadersprojektet i Milano". Själv har jag aldrig riktigt förstått gnället om att få ihop livspusslet. De som oftast gnäller i debatten är sådana med höga inkomster med flera barn som håller på med flera tidskrävande intressen, de har ett krävande jobb och strävar efter det perfekt inredda hemmet. Trots allt detta så bloggar de om hur jobbigt de har att få ihop livspusslet. Om nu pusslet är så svårt att få ihop så kanske man skall minska antalet bitar i pusslet?
Man kanske skall fundera på att slappna av lite i ambitionerna, ställa in den där parmiddagen med vännerna och säga åt lille William, Malva och Chutney att det räcker med två sporter var att ägna sig åt?
Gnället på livspusslet är nog en följd av nutidsmänniskans usla förmåga att prioritera. När barnen kommer så drar man sällan ned på ambitionerna från det barnlösa livet, Karriären skall underhållas, hemmet skall skina som aldrig förr och man måste ha ”egentid” för sig själv där man dricker öl/vin/latte med sina vänner (och sedan måste man hinna blogga och facebooka om det).
Naturligtvis har jag förståelse för ensamstående och lågavlönade som sliter ont för att få ihop det hela, men det är sällan de personerna som gnäller på ”livspusslet”. Nej de som gnäller på livspusslet kan nog ganska enkelt dra ned på antalet pusselbitar i livet utan att missa något. Framförallt skall de inte gnälla om livspusslet eftersom de frivllligt har sett till att ha en herrans massa pussselbitar i pusslet.
Mitt alltmer sporadiska bloggande beror exempelvis på att den pusselbiten är nedprioriterad för närvarande.
Senast idag fick jag lyssna på några på tåget som berättade hur jobbigt det är att få tiden att räcka till medan de i nästa andetag berättade att deras barn minsann höll på med flera sporter, spelade klarinett och en av de som gnällde hoppades på att "få det där sexmånadersprojektet i Milano". Själv har jag aldrig riktigt förstått gnället om att få ihop livspusslet. De som oftast gnäller i debatten är sådana med höga inkomster med flera barn som håller på med flera tidskrävande intressen, de har ett krävande jobb och strävar efter det perfekt inredda hemmet. Trots allt detta så bloggar de om hur jobbigt de har att få ihop livspusslet. Om nu pusslet är så svårt att få ihop så kanske man skall minska antalet bitar i pusslet?
Man kanske skall fundera på att slappna av lite i ambitionerna, ställa in den där parmiddagen med vännerna och säga åt lille William, Malva och Chutney att det räcker med två sporter var att ägna sig åt?
Gnället på livspusslet är nog en följd av nutidsmänniskans usla förmåga att prioritera. När barnen kommer så drar man sällan ned på ambitionerna från det barnlösa livet, Karriären skall underhållas, hemmet skall skina som aldrig förr och man måste ha ”egentid” för sig själv där man dricker öl/vin/latte med sina vänner (och sedan måste man hinna blogga och facebooka om det).
Naturligtvis har jag förståelse för ensamstående och lågavlönade som sliter ont för att få ihop det hela, men det är sällan de personerna som gnäller på ”livspusslet”. Nej de som gnäller på livspusslet kan nog ganska enkelt dra ned på antalet pusselbitar i livet utan att missa något. Framförallt skall de inte gnälla om livspusslet eftersom de frivllligt har sett till att ha en herrans massa pussselbitar i pusslet.
Mitt alltmer sporadiska bloggande beror exempelvis på att den pusselbiten är nedprioriterad för närvarande.
2010-02-04
12 eller 16 lag i Allsvenskan?
Knappt hann den blott andra säsongen med 16 lag i Allsvedenskan avslutas förrän flera röster höjs för att minska antalet lag i Allsvenskan. Några (med bl a Håkan Mild i spetsen) vill ha 12 lag och tre matcher mellan lagen (dvs 33 omgångar), andra säger bara att de vill ha färre än 16 lag. Som vanligt är skälet ”då blir vi starkare i de Europeiska cuperna och det är bra för svensk fotboll”.
Jag tycker för det första att svensk fotboll måste sluta att vara så kroniskt otåliga. Otåligheten har redan tagit död på Royal League och håller på att ta död på Svenska Cupen. Ge 16-lagsserien 4-5 år innan man förändrar. Statistik efter två år (år med märkliga svängningar i världskonjunkturen) är inte mycket att utvärdera. Hattandet med vår högsta serie på 90-talet var exempelvis ingen höjdare för intresse och publiksiffror.
Ett argument för färre lag i högsta serien är att det blir fler tuffa matcher då. Det kan jag köpa om det nu är så att topplagen idag kan ställa ut skorna och bärga sex poäng mot bottenlagen, men det lyckas man inte med vilket tyder på att alla matcher är mer eller mindre svåra i Allsvenskan.
Tre matcher mot samma lag blir konstigt med ojämnt antal hemma- och bortamatcher. Den sportsliga rättvisan med detta kan diskuteras och i Danmark vill SAS-ligalagen ha bort systemet med tre matcher mellan lagen, enligt den här rapporten ”12 hold i SAS Ligaen har den uhensigtsmæssige effekt, at klubberne skal møde hinanden tre gange for at få et passende antal kampe. Det kan ifølge klubberne have uretfærdige sportslige konsekvenser, fordi det kan være afgørende for turneringsafgørelserne, hvem der får to hjemmekampe i specifikke match-up. Til tider mener klubberne også, at det kan have skævvridende økonomiske konsekvenser, fordi det kan have stor betydning, hvilke klubber man får to gange på hjemmebane.”
Det andra stora argumentet för färre lag är att matcherna blir mer intressanta med fler matcher mellan bättre lag. Jag tycker att det är att ge upp en smula att säga att man behöver fler matcher mot ”attraktiva” lag för att locka mer folk. Vi måste jobba för att man vill se Blåvitt oavsett motstånd, så bra skall stämning och arrangemang vara. Dessutom blir även derbyn och matcher mot AIK urvattnade om lagen möts stup i kvarten.
Att det med färre lag blir fler matcher mot de ”bästa lagen” gynnar framförallt de lag som har svårt att locka folk själva. AIK och Blåvitt har t ex på senare tid lyckats med att dra folk på matcher även mot historiskt sett dåliga publiklag. Med allt bättre arrangemang har man lyckats få folk att se Blåvitt och uppleva G:a Ullevis atmosfär oavsett vilket lag som står för motståndet. Det är en konkurrensfördel mot de flesta andra klubbar i Sverige som Blåvitt bör utveckla ännu mer om man vill bli bäst i Sverige. De klubbar som ”tjänar” mest på att möta samma lag flera gånger är de klubbar som är sämst på att locka publik på egen hand och som behöver ”publiklag” för att locka åskådare till sina hemmamatcher.
Fortsätt med 16-lagsserien i minst ytterligare tre år och utvärdera efter säsongerna 2010 och 2011.
Jag tycker för det första att svensk fotboll måste sluta att vara så kroniskt otåliga. Otåligheten har redan tagit död på Royal League och håller på att ta död på Svenska Cupen. Ge 16-lagsserien 4-5 år innan man förändrar. Statistik efter två år (år med märkliga svängningar i världskonjunkturen) är inte mycket att utvärdera. Hattandet med vår högsta serie på 90-talet var exempelvis ingen höjdare för intresse och publiksiffror.
Ett argument för färre lag i högsta serien är att det blir fler tuffa matcher då. Det kan jag köpa om det nu är så att topplagen idag kan ställa ut skorna och bärga sex poäng mot bottenlagen, men det lyckas man inte med vilket tyder på att alla matcher är mer eller mindre svåra i Allsvenskan.
Tre matcher mot samma lag blir konstigt med ojämnt antal hemma- och bortamatcher. Den sportsliga rättvisan med detta kan diskuteras och i Danmark vill SAS-ligalagen ha bort systemet med tre matcher mellan lagen, enligt den här rapporten ”12 hold i SAS Ligaen har den uhensigtsmæssige effekt, at klubberne skal møde hinanden tre gange for at få et passende antal kampe. Det kan ifølge klubberne have uretfærdige sportslige konsekvenser, fordi det kan være afgørende for turneringsafgørelserne, hvem der får to hjemmekampe i specifikke match-up. Til tider mener klubberne også, at det kan have skævvridende økonomiske konsekvenser, fordi det kan have stor betydning, hvilke klubber man får to gange på hjemmebane.”
Det andra stora argumentet för färre lag är att matcherna blir mer intressanta med fler matcher mellan bättre lag. Jag tycker att det är att ge upp en smula att säga att man behöver fler matcher mot ”attraktiva” lag för att locka mer folk. Vi måste jobba för att man vill se Blåvitt oavsett motstånd, så bra skall stämning och arrangemang vara. Dessutom blir även derbyn och matcher mot AIK urvattnade om lagen möts stup i kvarten.
Att det med färre lag blir fler matcher mot de ”bästa lagen” gynnar framförallt de lag som har svårt att locka folk själva. AIK och Blåvitt har t ex på senare tid lyckats med att dra folk på matcher även mot historiskt sett dåliga publiklag. Med allt bättre arrangemang har man lyckats få folk att se Blåvitt och uppleva G:a Ullevis atmosfär oavsett vilket lag som står för motståndet. Det är en konkurrensfördel mot de flesta andra klubbar i Sverige som Blåvitt bör utveckla ännu mer om man vill bli bäst i Sverige. De klubbar som ”tjänar” mest på att möta samma lag flera gånger är de klubbar som är sämst på att locka publik på egen hand och som behöver ”publiklag” för att locka åskådare till sina hemmamatcher.
Fortsätt med 16-lagsserien i minst ytterligare tre år och utvärdera efter säsongerna 2010 och 2011.
2010-02-02
Vår förre store ledare
Nu är det ett tag sedan Göteborgs förre store ledare lämnade sin post. Det börjar märkas på diverse debatter och på tjatet inom stadens politiska sfär. På vår store ledares tid hade frågorna lösts tyst och effektivt. Vi hade sluppit den infekterade vibrationsdebatten om G:a Ullevi och det märkliga förhandlandet om G.a Ullevis hyresavtal. De är exempel på fall där vår förre store ledare resolut hade ingripit (till oppositionens förtret) och pekatr med hela handen.
Men han hyllades som sig bör vid avgången. Stadens enda kvällstidning har fortfarande en helt egen sida som bara ägnas åt att hylla vår förre store ledare vilket var honom väl unt. Vi behöver dock inte sörja alltför mycket, flera av vår förre store ledares uppdrag har gått i arv till vår förre store ledares dotter, vilket känns tryggt för vi vet alla att det där med gener skall man inte bortse från i maktsammanhang. Det finns det globala exempel på.
Dock har han inte stigit ned helt från tronen. Enligt tillförlitliga källor drar han fortfarande i många trådar med sina stora händer och styr i allt från statens relation med Volvo till pajaseriserhjulet vid L:a Bommen. Visst är han lite klädsam när han säger på journalisters frågor att ”det där skall jag väl inte uttala mig om, men eftersom du frågar så...”
Men han hyllades som sig bör vid avgången. Stadens enda kvällstidning har fortfarande en helt egen sida som bara ägnas åt att hylla vår förre store ledare vilket var honom väl unt. Vi behöver dock inte sörja alltför mycket, flera av vår förre store ledares uppdrag har gått i arv till vår förre store ledares dotter, vilket känns tryggt för vi vet alla att det där med gener skall man inte bortse från i maktsammanhang. Det finns det globala exempel på.
Dock har han inte stigit ned helt från tronen. Enligt tillförlitliga källor drar han fortfarande i många trådar med sina stora händer och styr i allt från statens relation med Volvo till pajaseriserhjulet vid L:a Bommen. Visst är han lite klädsam när han säger på journalisters frågor att ”det där skall jag väl inte uttala mig om, men eftersom du frågar så...”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)