Och den ljusnande framtid är svår

Gick genom stan förra torsdagen. Trafiken i innerstan var helt uppsnärjd på grund av alla långsamt framåtsträvande studentbilar, med alla dessa gapande, dansande, överlyckliga studenter. Björkrisdekorerade lastbilsflak med halva skolklasser skrålandes ut pophits från 80-talet, sjukt snygga 18-åringar och deras dygnetruntkåta, manliga klasskamrater. Nu var dom på väg hem för att äta rostbiff och smörgåstårta. För att få en massa pengar, presenter och kramar från mormor. Sedan väntar en utgång med samma gäng igen. Baluns på Valand eller Gamleport, I´m yours-allsång, fyllehångel, rödvinsspyor, efterfest och frågetecken kring om den där kondomen i plånboken fortfarande verkligen är hållbar. Om du har tur det vill säga.

Håkan Hellström skriver i Zigenarliv dreamin´ om att "jag saknar inte mycket, men jag saknar illusionen om att allting kommer ordna sig". Jag kan relatera till det. Jag är avundsjuk på deras glädje och framtidstro. Att de har 50 pers som alla tillhör kategorin "en av deras bästa vänner", kill och tjejkompisar, strulångest, att kunna projicera alla dina vedermödor på obesvarad kärlek samt att de antagligen kommit in på den där utbildningen de tror att de vill läsa. Avundsjuk, men samtidigt lite småaktigt skadeglad. Dom jublar över att deras livs bästa tid är över. Och den ljusnande framtid är vår....Vilken jävla blåsning. Dom skulle bara veta vilket liv som väntar. Att livet väntar, verkligheten.

Bitter? Inte på studenterna, men väl på de som går genom livet som vore det en enda lång studentfest. Dom finns tyvärr. För dom andra är det bara att beklaga och välkomna in i klubben.