Det var väl i somras som Göteborgs butiksägare lobbade fram ett förbud mot gatumusikanter. Detta för att lindra plågan för personalen som tvingas lyssna på romska dragsspelsschlagers dagarna i ända. Detta mottogs med ilskna röster från kultureliten som hävdade musikens frihet, yttrandefrihet och allt vad det kan ha varit. Jag stod mittemellan i kontroversen. Dels hatar jag dragsspelsschlagers samt i synnerhet panflöjtsindianerna. Samtidigt har jag rätt stora problem med att butiksinnehavare kan gå in och fatta ett sådant beslut.
Reclaim the streets-rörelsen är irriterande. För bortom dessa osnytna medelklassungar med våld/hot om våld som arbetsmetod, som bygger upp sin identitet på att ha något och någon att slåss mot, så har dom ju rätt om det offentliga rummet. Värnar vi inte om det, gör vi ytterligare en inskränkning om allas vårt lika värde, vår frihet och allt det där som våra förfäder fick riskera mycket samt slita ont för att uppnå åt oss. Så fort jag öppnar ytterdörren, är allt jag exponeras för till salu. Och du får bara exponera om du köper och säljer. Köp-sälj-slit-släng. Små, små prislappar som vi andas in, hör och ser. Vi kan installera spamfilter på våra datorer, men än så länge går det inte att implementera i verkliga livet.
Nu börjar julhetsen på allvar. Var finns omsorgen av butikspersonalen nu. Jag har en kompis som jobbar i butik, han har haft ångest över EMD´s julskiva sedan september, tre Carolaversioner av O Helga natt, samt givetvis hela skivan Absolute Christmas. Jag kan ändå på något sätt lyckas undvika det mesta av julterrorn, men tänk att jobba i det utan chans att komma undan. I Schweiz har man förbjudit minareter eller vad det nu var man röstade emot. Men i klassen religöst betingat oljud slår vi muslimerna med hästlängder. Om du inte tror mig, gå genom Nordstan den 23:e december.
2009-11-30
2009-11-28
Var det verkligen så mycket sämre förr?
Vi bröder brukar dunka varandra i ryggen men nu riskerar jag nog att krossas som en kackerlacka under Bruces prosaiska stövelklackar. Jag såg hela Tipsextranostalgin idag och blev glatt överraskad. Huvudnumret var ”bästa matchen under Tipsextras historia” och var Man U – West Bromwich från 1978. Mina förväntningar var att här skulle man se en match i gåfotbollstempo, lera och långbollar. Vad jag fick se var en usel plan men med spelare som hade mycket god bollbehandling, finurliga instick och riktiga praktmål.
Det sägs att fotbollen har gått så enormt mycket framåt eftersom dagens fotbollsspelare är hälsoasketer som tränar exakt den mängd kroppen klarar av och bollbehandlingen är så oändligt fantastisk. Vad jag såg i denna trettio år gamla match var spelare som spelade på en plan i skick med Grimsta i våras men som behärskade detta med kontroll, ett tempo som nästan var i klass med dagens fotboll och en offensivlusta som var fantastisk. Dessutom slapp jag se enminutsavbrott vid inkast, konstant tjat på domaren vid minsta domslut och fullvuxna karlar som ramlar vid minsta beröring. Idag har spelarna mycket bättre skor och utrustning, oändligt mycket bättre underlag året runt, bättre bollar och bättre förutsättningar överlag, ändå är inte dagens fotboll bättre. Det är inte smickrande för fotbollsrörelsen inte.
Inte mycket var bättre förr, men faktiskt ganska mycket. Jag är inte helt säker på att jämförelsen mellan 30 år gammal engelsk fotboll och dagens Premier League föll ut entydigt till PLs fördel i dagens Tipsextramarathon.
Och ja, jag var nykter under hela matchen och jag minns också en massa sketmatcher i gyttja som slutade 0-0 eller 1-0, men underlaget var nästan alltid kass.
Det sägs att fotbollen har gått så enormt mycket framåt eftersom dagens fotbollsspelare är hälsoasketer som tränar exakt den mängd kroppen klarar av och bollbehandlingen är så oändligt fantastisk. Vad jag såg i denna trettio år gamla match var spelare som spelade på en plan i skick med Grimsta i våras men som behärskade detta med kontroll, ett tempo som nästan var i klass med dagens fotboll och en offensivlusta som var fantastisk. Dessutom slapp jag se enminutsavbrott vid inkast, konstant tjat på domaren vid minsta domslut och fullvuxna karlar som ramlar vid minsta beröring. Idag har spelarna mycket bättre skor och utrustning, oändligt mycket bättre underlag året runt, bättre bollar och bättre förutsättningar överlag, ändå är inte dagens fotboll bättre. Det är inte smickrande för fotbollsrörelsen inte.
Inte mycket var bättre förr, men faktiskt ganska mycket. Jag är inte helt säker på att jämförelsen mellan 30 år gammal engelsk fotboll och dagens Premier League föll ut entydigt till PLs fördel i dagens Tipsextramarathon.
Och ja, jag var nykter under hela matchen och jag minns också en massa sketmatcher i gyttja som slutade 0-0 eller 1-0, men underlaget var nästan alltid kass.
2009-11-27
Det som var bra förr, var bättre än det som är dåligt idag. Men inte mer-tror jag
I ren självspäkning läste jag Stenberg SoS i morse. Jag var inte ens bakfull, utan hade efter ett nattpass och 2 timmars hemfärd, kommit hem och kunde liksom inte låta bli. Fick läsa precis vad jag förväntade mig. Ändå blev jag förbannad.
Jag är en dålig fotbollsanglofil.
Varför tror ni jag håller på Arsenal?
Men sitter i skrivande stund med en marinblå, stickad spurströja på mig. Dels för att den är snygg samt dels har jag inget emot dem. Gillade alltid Waddle, Hoddle och alla andra som rimmade på joddel samt givetvis Ginola De var stora personliga favoriter. Möjligtvis hade jag hatat spurs om jag kom från norra London, men nu är jag inte det och hade jag det, hoppas jag ändå att det främst varit Blåvitt som gällt.
På söndag är det förresten El Derbi mellan Barcelona och Real. 300 000 svenska trekkers (*) kommer "hata" varandra under 90 minuter för att dom har läst på internet om att det förväntas av dem. Jag kan respektera någon uppväxt i Sverige som håller hårt på Real (inte Barca dock av blåvita anledningar), men jag köper inte det påklistrade hatet. Det får man på riktigt i uppväxten på läktare, genom retsamma klasskamrater/kollegor, taskiga tidningskrönikor samt av Roger Blomqvists matchreferat om Malmö FF. Som blåvit i andra städer får du inte samma oresonliga inställning till Öis som jag har. Öis byts ut mot Elfsborg, Djurgården eller Malmö FF beroende på var du bor. Hatet uppstår liksom inte ur tomma intet för att man gillar Leo Messi. El Derbi är mer än ett söndagsnöje eller youtubeförströelse. Att påstå att man är en av dem, är att visa dålig respekt. Det är att späda ut en fantastisk händelse med simpelt piss. Se det gärna, men var åskådare. Av respekt för de miljontals, främst spanjorer som lever med det på riktigt.
Nej, jag är ingen god fotbollsanglofil. Jag hatar inte och har aldrig hatat Tipsextra. Men jag stör mig på nostalgin i allmänhet. Minns ni inte hur dåliga matcherna brukade vara? Allt jävla trav? Visst, jag om någon kan se bekväma fördelar med att slumra in till Oldsbergs livereferat från Goodison Parc 1985, strax innan och strax efter travet. Sköna tupplurar skall icke förringas. Men jag har som sagt sjukt svårt för när Stenberg och hans skara av vita, medelålders gubbjävlar som spenderar dagarna med att kasta skit på supportrar (senast idag Stenberg...), nostar över den gamla tidens division one. Det våld, hat, rasism, homofobi etc som finns idag, var värre på tipsextras tid samt finns idag kvar i Sverige tack vare den tiden division one. Världen går framåt tack och lov. Svarta spelare blir idag inte ut-ughade av egna klacken, läktarna brinner inte och folk blir inte ihjälklämda mot kallt stål. Det finns många goda anledningar till att den tidens division one inte finns kvar.
Visst skall vi minnas det goda och gamla. Men så länge vi förtränger allt det dåliga av inrökt lättja samt i synnerhet om man är vit medelålders sportjournalistgubbe. Ja då är det ett hyckleri utan dess like. Då kan vi tammefan lika gärna återinföra Von Rosens pokal.
Det är möjligt att även jag zappar över till morgondagen jubileum men inte fan slår det Arsenal-Chelsea på söndag. Med 2-2 och kvarten kvar på en matta som mer liknar en golfgreen i Florida, kommer Fabregas sätta upp ett smörpass till Arshavin som kommer rättvänd med fart mot Chelseas mittbackar. Då skall jag tänka positivt och påminna mig själv om att det i stället för Arshavin, kunde varit Faxe Jensen.
(*) Siwert Band jämförde svenska fans till utländska storlag, med Startrek-fanatiker. Man köper produkterna och läser böckerna. Sedan samlar man familjen vart tredje år och åker på ett konvent där man möter likasinnade.
Jag är en dålig fotbollsanglofil.
Varför tror ni jag håller på Arsenal?
Men sitter i skrivande stund med en marinblå, stickad spurströja på mig. Dels för att den är snygg samt dels har jag inget emot dem. Gillade alltid Waddle, Hoddle och alla andra som rimmade på joddel samt givetvis Ginola De var stora personliga favoriter. Möjligtvis hade jag hatat spurs om jag kom från norra London, men nu är jag inte det och hade jag det, hoppas jag ändå att det främst varit Blåvitt som gällt.
På söndag är det förresten El Derbi mellan Barcelona och Real. 300 000 svenska trekkers (*) kommer "hata" varandra under 90 minuter för att dom har läst på internet om att det förväntas av dem. Jag kan respektera någon uppväxt i Sverige som håller hårt på Real (inte Barca dock av blåvita anledningar), men jag köper inte det påklistrade hatet. Det får man på riktigt i uppväxten på läktare, genom retsamma klasskamrater/kollegor, taskiga tidningskrönikor samt av Roger Blomqvists matchreferat om Malmö FF. Som blåvit i andra städer får du inte samma oresonliga inställning till Öis som jag har. Öis byts ut mot Elfsborg, Djurgården eller Malmö FF beroende på var du bor. Hatet uppstår liksom inte ur tomma intet för att man gillar Leo Messi. El Derbi är mer än ett söndagsnöje eller youtubeförströelse. Att påstå att man är en av dem, är att visa dålig respekt. Det är att späda ut en fantastisk händelse med simpelt piss. Se det gärna, men var åskådare. Av respekt för de miljontals, främst spanjorer som lever med det på riktigt.
Nej, jag är ingen god fotbollsanglofil. Jag hatar inte och har aldrig hatat Tipsextra. Men jag stör mig på nostalgin i allmänhet. Minns ni inte hur dåliga matcherna brukade vara? Allt jävla trav? Visst, jag om någon kan se bekväma fördelar med att slumra in till Oldsbergs livereferat från Goodison Parc 1985, strax innan och strax efter travet. Sköna tupplurar skall icke förringas. Men jag har som sagt sjukt svårt för när Stenberg och hans skara av vita, medelålders gubbjävlar som spenderar dagarna med att kasta skit på supportrar (senast idag Stenberg...), nostar över den gamla tidens division one. Det våld, hat, rasism, homofobi etc som finns idag, var värre på tipsextras tid samt finns idag kvar i Sverige tack vare den tiden division one. Världen går framåt tack och lov. Svarta spelare blir idag inte ut-ughade av egna klacken, läktarna brinner inte och folk blir inte ihjälklämda mot kallt stål. Det finns många goda anledningar till att den tidens division one inte finns kvar.
Visst skall vi minnas det goda och gamla. Men så länge vi förtränger allt det dåliga av inrökt lättja samt i synnerhet om man är vit medelålders sportjournalistgubbe. Ja då är det ett hyckleri utan dess like. Då kan vi tammefan lika gärna återinföra Von Rosens pokal.
Det är möjligt att även jag zappar över till morgondagen jubileum men inte fan slår det Arsenal-Chelsea på söndag. Med 2-2 och kvarten kvar på en matta som mer liknar en golfgreen i Florida, kommer Fabregas sätta upp ett smörpass till Arshavin som kommer rättvänd med fart mot Chelseas mittbackar. Då skall jag tänka positivt och påminna mig själv om att det i stället för Arshavin, kunde varit Faxe Jensen.
(*) Siwert Band jämförde svenska fans till utländska storlag, med Startrek-fanatiker. Man köper produkterna och läser böckerna. Sedan samlar man familjen vart tredje år och åker på ett konvent där man möter likasinnade.
2009-11-24
Våldsnostalgi.
Det vankas jublileum.
Svensk huliganism fyller 40 år och detta kommer firas med pompa och ståt på SVT. LG Björklund, Oldsberg och gänget kommer sitta en hel lördagseftermiddag och soffmysa över planinvasioner, fylla och horder av poliser på ett familjens lördagsnöje.
Som blåvit sitter vissa saker i ryggmärgen. Torbjörn Nilsson brukar vara svaret på allt nästan oavsett fråga förutom när det är Bebben som gäller. Men vi älskar också att ironisera över vad som är bra för svensk fotboll. Siwert bevisade en gång i tiden (2006?) att "bra för svensk fotboll" i själva verket är det samma som egenintresse beroende på vilken aktör inom svensk fotboll som uttalar sig. Jag håller med om det. Så vilka aktörer inom svensk fotboll mådde bra av att Tipsextra började sändas på lördagar?
Jag kan bara komma på två. Speldjävulen och Huliganen. Huliganen fanns innan också, men han var huligan på ett mer privat sätt innan. Nu plötsligt fick han ett helt nytt forum att slå folk på käften på. Med ett tioårigt eftersläpande har man sedan dess apat efter vad man sett på TV (samt nu även på internet). Nu fyller dom 40 år även om det bara är de första 20 första åren vi skall nosta över. 20 år av vikande allsvenska publiksiffror, pisstråkiga matcher på pissusla planer, olidliga travsändningar, tjongfotboll av Noby Stilestyper, vilket vi försökte anamma i Sverige samt invasioner av långhårta fyllskallar som invaderar planen för att slå andra långhårta fyllskallar på käften.
Ja må dom leva.
Svensk huliganism fyller 40 år och detta kommer firas med pompa och ståt på SVT. LG Björklund, Oldsberg och gänget kommer sitta en hel lördagseftermiddag och soffmysa över planinvasioner, fylla och horder av poliser på ett familjens lördagsnöje.
Som blåvit sitter vissa saker i ryggmärgen. Torbjörn Nilsson brukar vara svaret på allt nästan oavsett fråga förutom när det är Bebben som gäller. Men vi älskar också att ironisera över vad som är bra för svensk fotboll. Siwert bevisade en gång i tiden (2006?) att "bra för svensk fotboll" i själva verket är det samma som egenintresse beroende på vilken aktör inom svensk fotboll som uttalar sig. Jag håller med om det. Så vilka aktörer inom svensk fotboll mådde bra av att Tipsextra började sändas på lördagar?
Jag kan bara komma på två. Speldjävulen och Huliganen. Huliganen fanns innan också, men han var huligan på ett mer privat sätt innan. Nu plötsligt fick han ett helt nytt forum att slå folk på käften på. Med ett tioårigt eftersläpande har man sedan dess apat efter vad man sett på TV (samt nu även på internet). Nu fyller dom 40 år även om det bara är de första 20 första åren vi skall nosta över. 20 år av vikande allsvenska publiksiffror, pisstråkiga matcher på pissusla planer, olidliga travsändningar, tjongfotboll av Noby Stilestyper, vilket vi försökte anamma i Sverige samt invasioner av långhårta fyllskallar som invaderar planen för att slå andra långhårta fyllskallar på käften.
Ja må dom leva.
2009-11-17
Sur realism.
Han väckte mig i ett kallt rum i Halland.
– God morgon. Idag är den första dagen i resten av ditt liv.
Jag smädade hans mor och tryckte på snooze. Efter nio minuter var han tillbaka.
-Så länge du har hälsan i behåll, kommer allting ordna sig
Jag svarade att jag i så fall hoppas att jag har cancer så att skiten är över snart. Han stod kvar med ett soligt leende, som tvingade mig att täppa till den med en hård, välriktad och svettig hälspark. Jag ställde om klockan till en 45-minutare. Vissa förstår fan inte en pik.
Efter 44 minuter, var jag fortfarande förbannad och hann skrika håll käft innan han hunnit ta till orda. Det skulle jag inte ha gjort.
- Om alla var som du, skulle världen aldrig gå framåt.
Det skulle han inte ha sagt. Jag tog en telefonlur och knäckte hans näsa. Redan dubbelvikt gav han mig läge för ett bekvämt knä i tinningen. Jag gick ut i köket och hämtade ett rivjärn och gav hans ollon en omgång med den för muskotnöt avsedda, hårda kortsidan. Jag tog de trådlösa hörlurarna och silvertejpade fast dom på öronen och vred upp Rivstart på maxvolym, innan jag till slut kvävde honom med överkokt fullkornspasta.
Sedan tryckte jag på snooze.
Jag hade dödat min inre optimist. Till mitt försvar kan jag tillägga att fittan förtjänade det.
Back and bitter
Funderade lite på varför jag slutat blogga här. En orsak kan vara drivkraften till att jag började från början. 2005, allmän misär, Ijeh, Djurgården och allt det där. Likt många män, när jag någon form av målsättning att stänga ytterdörren och be omvärlden dra åt helvete. De flesta skaffar familj, andra börjar blogga och Siwert.... gjorde både ock.
Men det är svårare att be media dra åt helvete när dom gullar med oss.
Det är svårare att be Blåvitt dra åt helvete när dom gullar med mig.
Det är svårare att dra baraben att dra åt helvete när dom är bättre än någonsin
Det är svårare att förbanna en framtid som ser ljus ut. Men saker förändras.
Blåvitt har kommit tvåa tre gånger i år varav två gånger på 6 dagar efter AIK.
Jag har blivit singel och pendlar mellan förhoppning och förtvivlan över att jag kommer dö ensam.
Blåvitt kommer under kommande året sälja sitt hjärta, sin hjärna och sin ryggrad. Dessutom lär väl Hysén och Ragnar inte stanna heller
Tomas Ledin ger sig ut på en nationell vinterturné.
Idol, dansbandskampen och Let´s dance kommer följas av ett halvår med melodifestivaler.
En AIK-Öisare leder landslaget till Hjörne-sfärens erotiska förtjusning.
Dulee Johnson har ollat pokalen.
Jag är bokstavligen hemlös.
Det är i princip redan jul.
Så när jag spenderat en vaken natt och en yrvaken förmiddag till att formulera ut hur jag mördat mitt optimistiska inre, insåg jag kanske att det var dags att återvända hit igen på riktigt.
Jag är upp till absurda nivåer bitter.
Jag är tillbaka.
Men det är svårare att be media dra åt helvete när dom gullar med oss.
Det är svårare att be Blåvitt dra åt helvete när dom gullar med mig.
Det är svårare att dra baraben att dra åt helvete när dom är bättre än någonsin
Det är svårare att förbanna en framtid som ser ljus ut. Men saker förändras.
Blåvitt har kommit tvåa tre gånger i år varav två gånger på 6 dagar efter AIK.
Jag har blivit singel och pendlar mellan förhoppning och förtvivlan över att jag kommer dö ensam.
Blåvitt kommer under kommande året sälja sitt hjärta, sin hjärna och sin ryggrad. Dessutom lär väl Hysén och Ragnar inte stanna heller
Tomas Ledin ger sig ut på en nationell vinterturné.
Idol, dansbandskampen och Let´s dance kommer följas av ett halvår med melodifestivaler.
En AIK-Öisare leder landslaget till Hjörne-sfärens erotiska förtjusning.
Dulee Johnson har ollat pokalen.
Jag är bokstavligen hemlös.
Det är i princip redan jul.
Så när jag spenderat en vaken natt och en yrvaken förmiddag till att formulera ut hur jag mördat mitt optimistiska inre, insåg jag kanske att det var dags att återvända hit igen på riktigt.
Jag är upp till absurda nivåer bitter.
Jag är tillbaka.
2009-11-11
Utan Zlatan - ett leende landslag?
Zlatan är tveksam till landslaget och genast kraxar alla olyckskorpar om att Hamrén inte kunde fått en sämre start än det beskedet.
Jag tycker det var att ganska bra besked. Det visar Zlatans nuvarande inställning till landslaget och Hamrén slipper lägga ned krut på att smeka Zlatan medhårs och svara på ändlösa frågor om Zlatans väl och ve när det är landslagssamling utan kan koncentrera sig på helheten.
Med Zlatans allt starkare ställning i landslaget tycker jag mig se att leendena blivit allt färre i landslaget. Det har Lagerbäck fått skulden för, men jag anar att Majstorovic, Zlatan och Mellberg knappast är personer som sprider gemyt och trivsel omkring sig så de är nog i högsta grad medskyldiga. Om det är så eller inte vet jag sämre än alla experter men de få gånger jag sett landslaget ute på stan eller på Park Hotell så går den klicken med sura miner och mörka solglasögon. Övriga grupperingar håller sig på behörigt avstånd men tillåter sig faktiskt ett och annat skratt ibland.
De senaste åren i takt med Zlatans alltmer gudomliga position på piedestalen har våra andra landslagsspelare mest ägnat sig åt att inte reta upp Zlatan med ett felriktat pass än att försöka sig på något svårt och vägvinnande. Att se 7-8 landslagsspelare på planen förminska sig själva och vara ängsliga för Zlatans förgörande blickar har varit ledsamt att se.
Jag tror att ett landslag utan Zlatan kan bli ett leende landslag. U21-landslaget visar att det inte är långt borta. Ett lag med 11 spelare som har kul tillsammans och jobbar ihop som ett lag på planen är bättre än ett lag med en superstjärna och 8-9 uppassare som gör sitt bästa för att servera superstjärnan och undvika att dra på sig dennes vrede.
Zlatan får gärna fokusera på sitt sagolag i en av Europas mest ospännande ligor. Landslaget kan kanske prestera bättre resultat utan Zlatan
Jag tycker det var att ganska bra besked. Det visar Zlatans nuvarande inställning till landslaget och Hamrén slipper lägga ned krut på att smeka Zlatan medhårs och svara på ändlösa frågor om Zlatans väl och ve när det är landslagssamling utan kan koncentrera sig på helheten.
Med Zlatans allt starkare ställning i landslaget tycker jag mig se att leendena blivit allt färre i landslaget. Det har Lagerbäck fått skulden för, men jag anar att Majstorovic, Zlatan och Mellberg knappast är personer som sprider gemyt och trivsel omkring sig så de är nog i högsta grad medskyldiga. Om det är så eller inte vet jag sämre än alla experter men de få gånger jag sett landslaget ute på stan eller på Park Hotell så går den klicken med sura miner och mörka solglasögon. Övriga grupperingar håller sig på behörigt avstånd men tillåter sig faktiskt ett och annat skratt ibland.
De senaste åren i takt med Zlatans alltmer gudomliga position på piedestalen har våra andra landslagsspelare mest ägnat sig åt att inte reta upp Zlatan med ett felriktat pass än att försöka sig på något svårt och vägvinnande. Att se 7-8 landslagsspelare på planen förminska sig själva och vara ängsliga för Zlatans förgörande blickar har varit ledsamt att se.
Jag tror att ett landslag utan Zlatan kan bli ett leende landslag. U21-landslaget visar att det inte är långt borta. Ett lag med 11 spelare som har kul tillsammans och jobbar ihop som ett lag på planen är bättre än ett lag med en superstjärna och 8-9 uppassare som gör sitt bästa för att servera superstjärnan och undvika att dra på sig dennes vrede.
Zlatan får gärna fokusera på sitt sagolag i en av Europas mest ospännande ligor. Landslaget kan kanske prestera bättre resultat utan Zlatan
2009-11-10
2009-11-09
Avgörande matcher är inte Blåvitts grej
Så har vi förlorat ytterligare en finalmatch mot rivalen. Tyvärr är det så att de gånger Blåvitt har möter guldrivalen eller spelar i final så är det sällan Blåvitt vinner. Endast i cupfinalen förra året och kvalvinsten mot VF 2002 har vi lyckats slå guldrivalen i en avgörande match på senare år.
Det är mest bittra förluster:
2004 Förlust i näst sista omgången mot guldrivalen MFF
2004 Förlust i cupfinalen mot Djurgården
2005 Finalförlust i Royal League
2005 Förlust 4 omgångar från slutet mot guldrivalen Djurgården
2007 Förlust i cupfinalen mot Kalmar FF
2009 Förlust i sista omgången mot AIK
2009 Förlust i cupfinalen mot AIK
Jag kan i mitt nuvarande något bittra tillstånd ha missat någon avgörande vinstmatch på 2000-talet men skall vi vinna guld är det uppenbarligen så att vi får se till att göra det genom att undvika att möta rivalen i en avgörande match. Avgörande matcher i slutet av säsongen mot laget att slå är Blåvitt riktigt usla på. Så snacket om vinnarkultur och vinnarskallar är till viss del en myt just nu. Tvärtom visar väl sammanställningen ovan på att Blåvitt på 2000-talet är laget som viker ned sig när det verkligen bränner till.
Det är mest bittra förluster:
2004 Förlust i näst sista omgången mot guldrivalen MFF
2004 Förlust i cupfinalen mot Djurgården
2005 Finalförlust i Royal League
2005 Förlust 4 omgångar från slutet mot guldrivalen Djurgården
2007 Förlust i cupfinalen mot Kalmar FF
2009 Förlust i sista omgången mot AIK
2009 Förlust i cupfinalen mot AIK
Jag kan i mitt nuvarande något bittra tillstånd ha missat någon avgörande vinstmatch på 2000-talet men skall vi vinna guld är det uppenbarligen så att vi får se till att göra det genom att undvika att möta rivalen i en avgörande match. Avgörande matcher i slutet av säsongen mot laget att slå är Blåvitt riktigt usla på. Så snacket om vinnarkultur och vinnarskallar är till viss del en myt just nu. Tvärtom visar väl sammanställningen ovan på att Blåvitt på 2000-talet är laget som viker ned sig när det verkligen bränner till.
2009-11-05
Ressugen till helgen?
Prova då på Hebron Resors ”Temaresa Gaza” till Stockholm/Solna på lördag. Resan till Stockholm kommer att ske med SJs bekväma InterCity-tåg eftersom ni behöver vara utvilade inför den intensiva upplevelsen i Solna. Eller som vi på Hebron resor säger ”så nära upplevelsen av Gaza-remsan ni kan komma”.
Program:
13:00 Ankomst Stockholm. Vi börjar med att äta den lokala maten i Gamla Stan vilken sköljes ned med ett avslaget öl från Åbro. Priserna är naturligtvis högt satta, motsvarande svarta börs-priserna i Gaza för att efterlikna varubristen på Gazaremsan. Redan vid denna lunch kommer kravallutrustad polis att närvara för att ge den rätta atmosfären av brutal polisstat. Mannen i sportjacka med frånvarande blick bredvid dig är förmodligen en spanande civilpolis, visst är det kittlande?
14:00 ca: De första slagropen från Solnas bosättare hörs runt kvarteret. Några av dina medresenärer kommer att besvara slagropen med ölkastning, slagord och obscena gester. Polisen kommer då att få förstärkning. Ljudet av sirener ger en genuin ockupationskänsla.
15:15 Avfärd mot Stockholms Gaza. Färden sker i för ändamålet inhyrda kommunala bussar. All annan transport till Stockholms Gaza är förbjuden av polis. Allt i syfte att ge oss en ”säker och kontrollerad transport” precis som vid gränspassage ut och in från Gaza.
15:35 Ankomst till helgedomen i Solna. Känn atmosfären av hat, motsättningar och konfrontation. Kliv ur bussen och upplev ett autentiskt stenregn, skällande polishundar, skurar av öl, raketer och slagord fulla av hat från Solnas bosättare. Vi kommer att i samlad tropp gå de cirka 100 meterna från bussarna in till arenan. Ännu har ingen temaresa Gaza genomförts utan att någon träffats av föremål – vi utlovar stengaranti!
16:00 Föreställningen börjar. Underhållningen på planen ackompanjeras av hatramsor och en allmänt hotfull stämning. Hebron resors statister gör sitt för att piska upp hatstämningen även på vår egen läktare. Speciella gulklädda ordningsvakter kommer att efterlikna gränsvakternas brutalitet i Gaza. En blick åt fel håll eller ett ryck i en grind och det smäller! Vakternas brutalitet är skrämmande autentisk, kvinnor, barn och gamla skonas icke!
18:00 Föreställningen slut. Likt en förtryckt folkgrupp får ni vänta en god stund innan ni får lämna läktarna. Kiosker och utskänkningar är givetvis stängda under tiden, som om ni befann er i varubristens Gaza.
18:30 Grindarna öppnas. 100 meter av förnyad föremålskastning, skällande polishundar och hatfyllda slagord i kör. Ni som till äventyrs hade tänkt er en alternativ färdväg från arenan kan glömma det. De inhyrda bussarna är det som gäller, frihet och egna val finns inte i Gaza.
19:00 Bussarna anländer tågstationen. Har vi tur har några av bosättarna tagit sig till vår samlingsplats för en sista konfrontation. Annars är det hemfärd som gäller. Passa på att prata igenom era intryck på vägen hem.
Vi på Hebron Resor hoppas att denna temaresa Gaza skall få er ett känna er in i vardagen för Palestinas befolkning i gränsområdena. Vi vill återigen påpeka det olämpliga att ta med barn på denna temaresa. Hebron Resor tar inget ansvar för eventuella personskador.
Program:
13:00 Ankomst Stockholm. Vi börjar med att äta den lokala maten i Gamla Stan vilken sköljes ned med ett avslaget öl från Åbro. Priserna är naturligtvis högt satta, motsvarande svarta börs-priserna i Gaza för att efterlikna varubristen på Gazaremsan. Redan vid denna lunch kommer kravallutrustad polis att närvara för att ge den rätta atmosfären av brutal polisstat. Mannen i sportjacka med frånvarande blick bredvid dig är förmodligen en spanande civilpolis, visst är det kittlande?
14:00 ca: De första slagropen från Solnas bosättare hörs runt kvarteret. Några av dina medresenärer kommer att besvara slagropen med ölkastning, slagord och obscena gester. Polisen kommer då att få förstärkning. Ljudet av sirener ger en genuin ockupationskänsla.
15:15 Avfärd mot Stockholms Gaza. Färden sker i för ändamålet inhyrda kommunala bussar. All annan transport till Stockholms Gaza är förbjuden av polis. Allt i syfte att ge oss en ”säker och kontrollerad transport” precis som vid gränspassage ut och in från Gaza.
15:35 Ankomst till helgedomen i Solna. Känn atmosfären av hat, motsättningar och konfrontation. Kliv ur bussen och upplev ett autentiskt stenregn, skällande polishundar, skurar av öl, raketer och slagord fulla av hat från Solnas bosättare. Vi kommer att i samlad tropp gå de cirka 100 meterna från bussarna in till arenan. Ännu har ingen temaresa Gaza genomförts utan att någon träffats av föremål – vi utlovar stengaranti!
16:00 Föreställningen börjar. Underhållningen på planen ackompanjeras av hatramsor och en allmänt hotfull stämning. Hebron resors statister gör sitt för att piska upp hatstämningen även på vår egen läktare. Speciella gulklädda ordningsvakter kommer att efterlikna gränsvakternas brutalitet i Gaza. En blick åt fel håll eller ett ryck i en grind och det smäller! Vakternas brutalitet är skrämmande autentisk, kvinnor, barn och gamla skonas icke!
18:00 Föreställningen slut. Likt en förtryckt folkgrupp får ni vänta en god stund innan ni får lämna läktarna. Kiosker och utskänkningar är givetvis stängda under tiden, som om ni befann er i varubristens Gaza.
18:30 Grindarna öppnas. 100 meter av förnyad föremålskastning, skällande polishundar och hatfyllda slagord i kör. Ni som till äventyrs hade tänkt er en alternativ färdväg från arenan kan glömma det. De inhyrda bussarna är det som gäller, frihet och egna val finns inte i Gaza.
19:00 Bussarna anländer tågstationen. Har vi tur har några av bosättarna tagit sig till vår samlingsplats för en sista konfrontation. Annars är det hemfärd som gäller. Passa på att prata igenom era intryck på vägen hem.
Vi på Hebron Resor hoppas att denna temaresa Gaza skall få er ett känna er in i vardagen för Palestinas befolkning i gränsområdena. Vi vill återigen påpeka det olämpliga att ta med barn på denna temaresa. Hebron Resor tar inget ansvar för eventuella personskador.
2009-11-04
Tomhet men inget djupare sår
Tre dagar sedan förlusten mot AIK och jag har skakat av mig den värsta olusten. Faktum är att jag inte tog förlusten så hårt som jag trodde att jag skulle göra. Med tanke på skador, försäljningar och mystiska formsvackor (Kalle S) så har jag överraskats positivt gång på gång av detta härliga lag. Ett guld hade nästan varit för bra och med tanke på säsongen var förlusten inte lika svårsmält som exempelvis 2005, när en viss Hysén tilläts göra ett offsidemål på Ullevi.
Sedan slog det mig att min inställning kanske var densamma hos Blåvitts spelare och ledare? Innan matchen var det alltför många spelare och ledare som sade att ”hur det än går så har vi gjort en kanonsäsong, med tanke på alla skador, försäljningar och annat”. Jag gillade inte riktigt att höra det för att genom att säga så antyder man att man har skaffat sig ett litet alibi för att kunna förlora med hedern i behåll. Det är livsfarligt. Kanske var det den inställningen som gjorde att det där sista, lilla saknades i söndags?
AIK hade allt att förlora. Ekonomin är usel, de hade en så gott som intakt trupp och förstärkte bra under sommaren. De hade allt att förlora på att komma tvåa. Var det därför de tog i så de knakade i andra halvlek, medan IFK vek ned sig lite? Det var symptomatiskt att Tjernström fick göra 2-1målet (om någon AIKare skulle avgöra till AIKs fördel så var det rätt man).
Eftersnacket har också varit att Blåvitt haft otur och gjort det kanonbra. Visst har det varit en kanonsäsong, men skador och försäljningar får man räkna med, speciellt när man satsat på unga spelare. De är mer intressanta för utlandsmarknaden och gör de en bra vårsäsong är risken stor att de försvinner under sommaren.
Vad gäller vissa AIK-fans beteende efter slutsignalen med påhopp på blåvita spelare och hetsningar mot den förlorande blåvita publiken så var det en uppvisning i självförnedring. Här hade de upplevt klubbens största framgång på elva år på plats och väljer att håna motståndaren istället för att ta hela världen i famn. Patetiskt och tragikomiskt.
Sedan slog det mig att min inställning kanske var densamma hos Blåvitts spelare och ledare? Innan matchen var det alltför många spelare och ledare som sade att ”hur det än går så har vi gjort en kanonsäsong, med tanke på alla skador, försäljningar och annat”. Jag gillade inte riktigt att höra det för att genom att säga så antyder man att man har skaffat sig ett litet alibi för att kunna förlora med hedern i behåll. Det är livsfarligt. Kanske var det den inställningen som gjorde att det där sista, lilla saknades i söndags?
AIK hade allt att förlora. Ekonomin är usel, de hade en så gott som intakt trupp och förstärkte bra under sommaren. De hade allt att förlora på att komma tvåa. Var det därför de tog i så de knakade i andra halvlek, medan IFK vek ned sig lite? Det var symptomatiskt att Tjernström fick göra 2-1målet (om någon AIKare skulle avgöra till AIKs fördel så var det rätt man).
Eftersnacket har också varit att Blåvitt haft otur och gjort det kanonbra. Visst har det varit en kanonsäsong, men skador och försäljningar får man räkna med, speciellt när man satsat på unga spelare. De är mer intressanta för utlandsmarknaden och gör de en bra vårsäsong är risken stor att de försvinner under sommaren.
Vad gäller vissa AIK-fans beteende efter slutsignalen med påhopp på blåvita spelare och hetsningar mot den förlorande blåvita publiken så var det en uppvisning i självförnedring. Här hade de upplevt klubbens största framgång på elva år på plats och väljer att håna motståndaren istället för att ta hela världen i famn. Patetiskt och tragikomiskt.
2009-11-03
Nu snyftas det om skatter igen
Nu börjar företrädare för olika höginkomstidrotter att gråta i tidningarna för att den så kallade artistskatten skall förändras och påföras arbetsgivaravgift. Tillvägagångssättet att betala lön i förtid genom en sign-on som beskattas med artistskatt blir mindre attraktivt. För Blåvitts del blir det knappt någon skillnad eftersom vi genom klantighet mycket sällan lyckats åtnjuta fördelarna (ex. Sella, Hysén) och de flesta andra spelare är från Kålltorp med omnejd. Andra klubbar/bolag/föreningar med mer exotiska inslag i spelartruppen har säkert sparat desto mer pengar på A-SINK, exempelvis detta års svenska mästare i fotboll.
Ett annat sätt att se det är att en mindre förmånlig artistskatt gynnar de klubbar som satsar på unga, svenska spelare istället för på spelare som köps in utifrån med artistskatt.
I debatten görs alltid reflexmässigt jämförelsen med Danmark, men saken är den att man då jämför helt olika skatter. I Danmark har man en expertskatt med det ursprungliga syftet att locka företagsledare och andra nyckelpersoner till landet för att arbeta på ett företag eller på en forskningsinstitution. De som omfattas av denna skatteordning betalar 25 procent av bruttolönen i skatt (Ds 1999:25) förutsatt att inkomsten överstiger 60 100 DDK per månad (för forskare finns ingen lönegräns). Det är denna expertskatt som används av danska idrottsklubbar. Vid tillämpning av det danska systemet ställs inga krav på särskild specialistkompetens – det är enbart lönenivån som avgör. Dvs se till att ge spelaren över 60.100 DKK i månadslön så betalar du bara 25% i skatt under tre år (på förslag upp till fem år).
Där A-SINK i Sverige enbart gäller artister och idrottsmän kan den danska expertskatten användas av alla yrkesgrupper som tjänar över 60.100 DKK och inte varit skattskyldiga i Danmark de senaste tre åren.
En liknande expertskatt som i Danmark finns faktiskt i Sverige men för att få använda den så skall man godkännas av Forskningsskattenämnden, men inte ens då är det säkert att man får den eftersom det finns flera fall där Skatteverket överklagat nämndens beslut (Skatteverket är fantastiskt!).
Så, SEF, SvFF, Hockeyligan och andra gråterskor, skjut inte in er på A-SINK om ni skall få mitt stöd utan se till att nuvarande expertskatt blir mer tillgänglig för alla, oavsett yrkesgrupp. Fotbollsspelare hamnar långt ned på min prioritetslista över yrkesgrupper vi behöver experter inom i det här landet. Med en generösare generell expertskatt för alla yrkesgrupper löser vi inte bara elitidrottens ”problem” utan även företagens, sjukhusens, forskarinstitutionernas med fleras problem med att betala utländsk spetskompetens en konkurrenskraftig lön efter skatt.
Grundproblemet är väl att Sverige generellt sett har ett väldigt högt skattetryck jämfört med konkurrentländerna, vilket blir extra tydligt i sportsammanhang.
Ett annat sätt att se det är att en mindre förmånlig artistskatt gynnar de klubbar som satsar på unga, svenska spelare istället för på spelare som köps in utifrån med artistskatt.
I debatten görs alltid reflexmässigt jämförelsen med Danmark, men saken är den att man då jämför helt olika skatter. I Danmark har man en expertskatt med det ursprungliga syftet att locka företagsledare och andra nyckelpersoner till landet för att arbeta på ett företag eller på en forskningsinstitution. De som omfattas av denna skatteordning betalar 25 procent av bruttolönen i skatt (Ds 1999:25) förutsatt att inkomsten överstiger 60 100 DDK per månad (för forskare finns ingen lönegräns). Det är denna expertskatt som används av danska idrottsklubbar. Vid tillämpning av det danska systemet ställs inga krav på särskild specialistkompetens – det är enbart lönenivån som avgör. Dvs se till att ge spelaren över 60.100 DKK i månadslön så betalar du bara 25% i skatt under tre år (på förslag upp till fem år).
Där A-SINK i Sverige enbart gäller artister och idrottsmän kan den danska expertskatten användas av alla yrkesgrupper som tjänar över 60.100 DKK och inte varit skattskyldiga i Danmark de senaste tre åren.
En liknande expertskatt som i Danmark finns faktiskt i Sverige men för att få använda den så skall man godkännas av Forskningsskattenämnden, men inte ens då är det säkert att man får den eftersom det finns flera fall där Skatteverket överklagat nämndens beslut (Skatteverket är fantastiskt!).
Så, SEF, SvFF, Hockeyligan och andra gråterskor, skjut inte in er på A-SINK om ni skall få mitt stöd utan se till att nuvarande expertskatt blir mer tillgänglig för alla, oavsett yrkesgrupp. Fotbollsspelare hamnar långt ned på min prioritetslista över yrkesgrupper vi behöver experter inom i det här landet. Med en generösare generell expertskatt för alla yrkesgrupper löser vi inte bara elitidrottens ”problem” utan även företagens, sjukhusens, forskarinstitutionernas med fleras problem med att betala utländsk spetskompetens en konkurrenskraftig lön efter skatt.
Grundproblemet är väl att Sverige generellt sett har ett väldigt högt skattetryck jämfört med konkurrentländerna, vilket blir extra tydligt i sportsammanhang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)