Sur realism.

Han väckte mig i ett kallt rum i Halland.

– God morgon. Idag är den första dagen i resten av ditt liv.

Jag smädade hans mor och tryckte på snooze. Efter nio minuter var han tillbaka.

-Så länge du har hälsan i behåll, kommer allting ordna sig

Jag svarade att jag i så fall hoppas att jag har cancer så att skiten är över snart. Han stod kvar med ett soligt leende, som tvingade mig att täppa till den med en hård, välriktad och svettig hälspark. Jag ställde om klockan till en 45-minutare. Vissa förstår fan inte en pik.

Efter 44 minuter, var jag fortfarande förbannad och hann skrika håll käft innan han hunnit ta till orda. Det skulle jag inte ha gjort.

- Om alla var som du, skulle världen aldrig gå framåt.

Det skulle han inte ha sagt. Jag tog en telefonlur och knäckte hans näsa. Redan dubbelvikt gav han mig läge för ett bekvämt knä i tinningen. Jag gick ut i köket och hämtade ett rivjärn och gav hans ollon en omgång med den för muskotnöt avsedda, hårda kortsidan. Jag tog de trådlösa hörlurarna och silvertejpade fast dom på öronen och vred upp Rivstart på maxvolym, innan jag till slut kvävde honom med överkokt fullkornspasta.

Sedan tryckte jag på snooze.

Jag hade dödat min inre optimist. Till mitt försvar kan jag tillägga att fittan förtjänade det.