Utan Zlatan - ett leende landslag?

Zlatan är tveksam till landslaget och genast kraxar alla olyckskorpar om att Hamrén inte kunde fått en sämre start än det beskedet.

Jag tycker det var att ganska bra besked. Det visar Zlatans nuvarande inställning till landslaget och Hamrén slipper lägga ned krut på att smeka Zlatan medhårs och svara på ändlösa frågor om Zlatans väl och ve när det är landslagssamling utan kan koncentrera sig på helheten.

Med Zlatans allt starkare ställning i landslaget tycker jag mig se att leendena blivit allt färre i landslaget. Det har Lagerbäck fått skulden för, men jag anar att Majstorovic, Zlatan och Mellberg knappast är personer som sprider gemyt och trivsel omkring sig så de är nog i högsta grad medskyldiga. Om det är så eller inte vet jag sämre än alla experter men de få gånger jag sett landslaget ute på stan eller på Park Hotell så går den klicken med sura miner och mörka solglasögon. Övriga grupperingar håller sig på behörigt avstånd men tillåter sig faktiskt ett och annat skratt ibland.

De senaste åren i takt med Zlatans alltmer gudomliga position på piedestalen har våra andra landslagsspelare mest ägnat sig åt att inte reta upp Zlatan med ett felriktat pass än att försöka sig på något svårt och vägvinnande. Att se 7-8 landslagsspelare på planen förminska sig själva och vara ängsliga för Zlatans förgörande blickar har varit ledsamt att se.

Jag tror att ett landslag utan Zlatan kan bli ett leende landslag. U21-landslaget visar att det inte är långt borta. Ett lag med 11 spelare som har kul tillsammans och jobbar ihop som ett lag på planen är bättre än ett lag med en superstjärna och 8-9 uppassare som gör sitt bästa för att servera superstjärnan och undvika att dra på sig dennes vrede.

Zlatan får gärna fokusera på sitt sagolag i en av Europas mest ospännande ligor. Landslaget kan kanske prestera bättre resultat utan Zlatan