ÄMMÄFFÄFF

Tjöta.

Vi har inte speciellt många läsare enligt statistiken, men det var då ett jävla tjöt på er som faktiskt läser.

Att inläggsfrekvensen är fortsatt låg har framför allt att göra med min dator. Det sägs att all bra konst uppstår ur lidande. Nu vill jag väl inte först och främst utnämna mig till konstnär, men fy fan vad jag lidit under våren. Att inte ha haft möjlighet att blogga av sig om eländet har gjort det etter värre.

På söndag väntar MFF på Gamlas gröna. En av våra allra sista matcher någonsin på detta ruckel till arena som har en inpräntad fotbollskultur i de skeva väggarna som sitter lika hårt som de mellan träplankorna ouppsopade konfettiresterna från 1957.

Sluta hoppas, vi kommer förlora. Blåvitt och MFF vinner båda säsongens möten vartannat år. De senaste åren har det dock blivit jämnare och det har ibland krävts ren och skär bonnröta med stolpar, ribbor och domare för att hålla jinxen vid liv. Men den lever och frodas. Vi kommer förlora. Det är bara att hoppas på en hedersam förlust.

Malmö FF är vår motpol, vår nemisis. Där vi främjar kollektiv kraft, framhäver dom individuell skicklighet. När vi snackar klubbkänsla, snackar dom proffesionalitet. Det finns en Bruce Willys-film som heter Unbreakable. Ganska trist och intetsägande historia, men det finns en scen där Sam L Jackson har en superhjälteteori där allt och alla har sin absoluta motpol, en svuren fiende, men enligt teorin har dom någonting gemensamt, som binder dem samman trots deras olikhet. Willys och Jacksons olikheter var att den ene var obegränsat stark, var helt och hållet osårbar samt kunde läsa tankar, så hade Jackson en sjukdom som gjorde honom svag och kunde bryta revbenen av en lätt nysning. Deras gemensamma nämnare var att dom båda var rädda för vatten. Malmö FF är vår svurne fiende. Dom är för oss, vad Singh-piraterna är för Fantomen, Green Goblin är för Spindelmannen och Lex Luthor för Stålmannen. Men vi har en gemensam nämnare. Vi är storklubbar. Och vi är ensamma om det. Visst finns det fler lag i Sverige som gör anspråk på att vara storklubb. En diffare tycker att Sveriges storklubbar är Dif, Blåvitt och MFF. En gnagare tycker att det är AIK, Blåvitt och MFF etc. Men frågar du en ängel eller en himmelsblå vilka storklubbarna i Sverige är, så är svaret Blåvitt och Malmö FF och ingen mer. Svensk fotbolls Yin och Yang.

MFF är klubben jag älskar att hata och jag tror inte att jag skulle klara att ännu en gång se fubbicken Hasse Borg le självbetåtet och förljuget framför TV-kamerorna vid en ljusblå guldfest på Möllan.

Så låtom oss hoppas att det goda vinner till slut. Precis som i serietidningarna.