Min blåvita elva - anfallare

Torbjörn Nilsson

Detta är den absolut svåraste texten att skriva och kanske den onödigaste eftersom alla vet att Torbjörn är med i en sådan här elva. Torbjörn var en legend, geni och förebild. Torbjörn var kock, ställde (nästan) alltid upp, är trevlig, närmast försynt och har efter fotbollen varit en eftertraktad föreläsare. Inte riktigt som en del av dagens företrädare för fotbollen. Vad samhället mår bäst av att de unga har som förebild kan diskuteras.

Hade inte Torbjörn varit så förbannat snäll, ödmjuk och i vissa omgivningar haft dåligt självförtroende hade han dominerat Europa. Hans hjärnspöken gjorde också att han länge tackade nej till landslaget, eller ”BOJKOTTADE LANDSLAGET” som det hade sett ut idag. Det visste han dock om själv så han var en banbrytare som började använda en psykolog att diskutera med. Samtidigt så överdrivs ofta hans misslyckanden i proffskarriären. Han var ändå en av Bundesligas bästa anfallare och var länge Sveriges bästa målskytt i de europeiska cuperna genom tiderna. Ser man tillbaka är det mycket få (om ens någon) svensk anfallare som så dominerat viktiga matcher i Europacuperna. Under 80-talet var han en av de allra mest målproducerande anfallarna i Europacuperna överhuvudtaget, trots att han lade av -86.

Min farfar försökte ofta provocera mig genom att säga att ”den där Totte, han ligger ju bara på sniken och fiskar” när vi pratade om Torbjörn. Efter gemensamma besök på Ullevi så erkände han nästan alltid efteråt att ”Nilsson var bra idag”. Ett uttalande som för att komma från min farfar var ett överbetyg.

Det är en storhet hos idrottsmän att fatta när det är rätt tid att lägga av och det gjorde Torbjörn vid 30 års ålder (även om han nog fick hjälp med beslutet av ryggläkaren). På grund av ”Rolle” Nilsson och Karl-Heinz Rummenigge fick han dock inte avsluta den i Mexico-VM eller i en Europacupfinal i Sevilla.