Från samtid till framtid

Jag kom hem från en veckas semester igår. Den var varken välförtjänt eller hopsparad till utan var mer en stundens ingivelse någon gång i vintras och tusan vet om inte sådana semestrar är de allra bästa. Veckan spenderades i Spanien på en kuststräcka där jag faktiskt tror att det var bättre att vara turist under Francos tid. De stora hotellkomplexen i betong alldeles vid stranden, som då var beundrade för sin arkitektur, var inte omgärdade av hus överallt och världens jetset blandades med charterfolk från Sverige som tryckte bort politiken ur huvudena för en veckas sol, bad och billig alkohol. Även Sveriges vänsterelit kunde då och då synas vid poolkanterna med en drink i handen i Francos Spanien.

Nåväl, det var en ganska irrelevant inledning till det jag egentligen skulle skriva om. På planet hem läser jag att nu är det Spanien Sverige skall ta efter enligt Anders Svensson. Spanien har från Francos mörka tid gått från ett land på gränsen till U-land i Europas utkant till att bli en frisk demokrati och föregångare på flera områden, bl a fotboll. När jag hämtade morgontidningen ur brevlådan skriver DNs krönikör (som i mitt tycke är den bäste sportkrönikören i tidningsvärlden) om att Spanien är förebilden för framtida svenska fotbollslandslag. Jag vet inte om det är rätt tänkt att de spelare som skall bli vårt landslags ryggrad om 7-10 år skall se på dagens fotboll för att hitta rätt.

Holland revolutionerade fotbollen med sin totalfotboll genom att låta fler spelare än två röra sig när man hade bollen. Tommy Svensson gav Brolin en fri roll på kanten och störde motståndarnas taktiska mönster. ”Svennis” införde en mjukare stil som fick spelarna att verkligen tro på sig själva. Innovativa pionjärer vinner segrar, inte imitatörer. Skall vi nå de stora höjderna behöver vi vara innovativa och komma med något nytt. Om 7-10 år är det en annan taktik som regerar fotbollen och om vi då envisas med att spela spanskt så når vi inga höjder.

Jag tror att grundmaterialet, spelarna, ändå är det viktiga så Rogers idéer om att en viss mängd träning bestämmer hur långt man går som fotbollsspelare låter mer innovativt (även om jag tror att genetik spelar större roll än vad Roger tror) än att apa efter Spaniens taktik. En spelare med god teknik och fotbollskunskap (erövrad genom stor träningsdos och rätta anlag) har lättare att lära sig ny taktik och anpassa spelet efter situationen. Mer träningstimmar och motiverande ledare är viktigare än taktiken. Det gäller såväl i krig som i fotboll.