Farväl grymma värld.

Världen är orättvis. Eller i alla fall på Groggs centralredaktion.

Bob sitter på en skärgårdsö och läser Drutten, Fantomen samt Allt om Historia och inväntar morgondagens julbord som för honom innebär köttbullar och inget mer.

Becka sitter med sin bulle i ugnen (stort grattis) i en stuga/radhus i någon form av skog. Hon klappar sig om magen och tittar på när dom andra griljerar jul-tofun samt lyssnar på Two live crews julskiva.

Juho vet ingen riktigt var han är. Han själv har dock järnkoll. Han stack ut i de jamska skogarna för att få tag på äkta carnegieporter till julmumman och har inte setts sedan dess.

Siwert har avskaffat julen och menar att Tour de Ski är mycket bättre. Han har låst in sig i TV-rummet och stirrar blint på SVT´s testbild och kommer göra så fram tills vinterstudion startar igen.

Men stackars Bruce, har sparat det mesta tills dagen innan precis som vanligt. Nu skall jag in till Nordstan som denna dagen på året blott kan tänkas överträffas av Ullared första måndagen i juli. Om jag inte överlever, så skall ni veta att jag gjorde mitt bästa. Att jag ville er väl och att jag hatar Öis. Skulle jag mot all förmodan klara mig, så vinner Blåvitt guld nästa år.

Merry X-mas brothers!

Om jag ska leka "saving private bex" en stund så tänker jag vara lite integritetsbefriad och erkänna att detta varit en minst sagt omtumlande höst för mig. Augusti började med stor sorg. Sen blev det bättre, men av skäl som ni snart ser blev jag riktigt sjuk och ordinerad sängläge hela oktober, doctors orders, vilket var tungt. Jag missade stora fotbollshändelser som Niclas avtackande, och har man varit sjukskriven räcker inte inte pengarna till årskort heller...Men vet ni? Det har varit värt allt! För min ledstjärna har varit er blivande blåvita (hoppas vi) syster eller bror som skymtar på bilden. Nu i december drabbades vi av en stor tragedi, och det som håller mig uppe är parveln som växer inom mig och all kärlek som finns i mitt liv. Se där- beckas mest privata text någonsin, kanke raderar jag den om ett tag...
Nu till ett brådskande meddelande till de Ingbrittor som läser här: Jag väntar fortfarande på min IFC-mössa, så medans ni lägger på ett kol med att sticka på den så kan ni ju roa er med att börja knåpa ihop en i miniformat också. Så puss på er därute- syster bex loves ya'all!

Den stora julgroggen

Vi på Grogg är egentligen emot att göra spridandet av gamla youtube-klipp til någon form av egenproduktion, och än mindre skulle vi orka länka 100 stycken. Men nu är det ju trots allt jul och då får man bara inte missa den stora julgroggen, och ingen människa i världen vet bättre än Kenneth Aalborg hur man blandar till den.

Låt väl smaka:

Årskortsförsäljningen rullar på

...om än lite långsammare sista dagarna. Efter ett ryck när de släpptes till allmänheten går det nu trögare igen, dock med en liten ökning under gårdagen. Kan säkert finnas många anledningar till det, men de mest intresserade har troligen redan säkrat sina kort, övriga kan ha anledning att vänta ut både julklappar och kommande lön efter julklappsinköpen är gjorda. Förhoppningsvis blir det dock ytterligare en liten sjuss efter arenavisningen på lördag.
Slänger in en bild på aktuell beläggningsgrad på de olika sektionerna. På tidigare bilder blev dock spannet lite väl stort mellan vissa nivåer, så jag slängde in ytterligare en nivå och justerade gränserna något, varför det nu istället för sex olika färger nu finns sju, och då med jämnare intervaller. Så här ser det ut i dagsläget:

De sektioner som främst rört sig uppåt senaste dagarna är M3-M5, även om det sålts på ganska generellt runt om. Om man försöker sig på att illustrera beläggningsnivåerna med ett gammalt klassiskt stapeldiagram sorterat från fullsatt till tomt, så ser det ganska trevligt ut.

Skall bli intressant att se om något händer med försäljningen efter arenavisningen på lördag. Om inte så kan det gissningsvis bli en ganska lång tid framöver med väldigt låg försäljning. Det är ju långt till april och stressen att köpa årskort för de som inte haft förut dyker knappast upp på riktigt förän såväl Blåvitts marknadsavdelning som tidningarna ger lite mer uppmärksamhet åt frågan.

OK om jag hatar lite?

Med 15 dagar kvar till dopparedan, kan jag inte längre hålla mig. Det måste ut.

Det märks att min omgivning åldras. Samtalsämnen om hyror byts till samtal om räntor. Ögonbryn som rynkades åt miljön, börjar rynkas åt begreppet biltull. Ut och resa, betyder inte längre ett halvår i Chamonix, det betyder en tvåveckors chartersemester i Thailand. På Spåret känns näst intill indie, trots att 2,5 miljoner ser det varje fredag. Men det ökade allmäna välståndet och trytande orken mot för 10 år sedan, har påverkat allmän smak och fucking jävla värdighet. Parmiddag och med melodifestivalen. Vafan. Och Jul. Julhelvetet.

För 10 år sedan var det OK, ja näst intill coolt att hata julen. Men en motreaktion har kommit. Man skall baka Leilas recept, noga planera paketinslagen, jäsa egen glögg, köpa nya julgardiner, fan, storstäda och hans moster.

Jag vet inte om alla utan mig har mognat. Men är det OK om jag fortsätter hata hela skiten. Så länge man håller sig old shool och håller sig till julens budskap, dvs konsumtion och frosseri. Då är julen OK. Men alla förväntningar om hur lyckliga vi ska vara. Hur familjen skall träffas, ha mustash och V-ringad kofta och träffa alla samtidigt fast på olika ställen. Jag hatar sånt. För säg mig, varför känns bilden nedan som höjden av misär?

Tacka vet jag Nyår. Tjejerna har tunna sexiga kläder i decemberkylan och jag själv i yllekostym i köket med en kniv i handen och väl tilltagen råvarubudget.

Beröm

Det är lätt att när man skall skriva något så är det för att klaga, skälla eller komma med negativ kritik. Jag tänkte istället ge beröm:

Ulf Stenberg
Går från klarhet till klarhet. Medan hans härdade kollega på samma tidning alltmer verkar smaka alltför många jamaicanska hemrullade cigaretter så levererar Uffe den ena på pricken-krönikan efter den andra på fredagarna. Förut tippade han bättre men skrev sämre, nu tippar han uselt men skriver desto bättre.

Helena Jonsson
Blir verkligen att räkna med i vinter. Stensäkert skytte i två tävlingar av tre och riktigt stark skidåkning ger mig hopp om svenska medaljer i Skidskytte-VM och en rolig Världscup-vinter (lagom till pappaledigheten).

IFK Göteborg och Änglarna
”Koncepten” de lanserar för Gamla/görnya Ullevi är fantastiskt bra. Alltifrån sjukt billiga familjebiljetter till Young Fellows. Marknadsavdelningen på IFK och Änglarna har gjort detta möcke, möcke bra. Möjligen tar de för lite betalt för ingen kan klaga på att det är dyrt att se Blåvitt på den flång nya arenan.

Gunde Svan
Sverige på pallen i stafett, två VC-segrar redan och framtidstron är tillbaka. För ett år sedan dömde charlatanerna ut sporten totalt, nu är den hetare än på länge. Tacka Gunde Svan för det, eller är det gnällbröderna Fredriksson vi skall tacka som har vett på att inte starta?

Vinterstudion
Jag vet att jag tjatar, men oj vad mycket bättre det programmet är än alla andra sportprogram med studio som görs. När andra kanaler gör en ”sportsatsning” så fyller de programtiden med ”experter” som skall analysera allt och inget kryddat med flåshurtiga höhö-kommentarer och mellan livesporten är det ett evigt, långdraget filibustrande av "experterna". Vinterstudion fylls med livesport, någon enstaka riktigt bra expert som inte pratar mer än nödvändigt och en programledarklippa utan självhävdelsebehov i form av André Pops. Kniper någon annan kanal vintersporträttigheterna kommer jag att gråta högt.

Johan Croneman
DNs TV-kritiker är ofta en gnällig fan, men ibland är han brå. Den här krönikan håller jag med om tillfullo, men det framgår nog av punkten ovan.

Mer årskortsspam

En till bild över läget för försäljning av årskort. Det rullar på bra och första dagens försäljning till allmänheten ser ut att ha slutat på strax över 400 sålda årskort. Det i sin tur bör innebära att IFK Göteborgs officiella stapel skall ligga på åtminstone kring 3100 sålda, dock har den inte rört sig ur fläcken sen de lade ut den i fredags förmiddag och således står där fortfarande 2664.



Lite kuriosa:
I klacken är nu sålt 742 årskort av 2400. På Levande Sittplats (N1+N2) är 329 kort sålda till de drygt 600 platserna. På familjeläktaren är det sålt över 250 kort, det känns tryggt att vår framtid verkar säkrad.
4 sektioner har nu en beläggning på över 95%, och 13 av 29 årskortssektioner har över 50% sålda. Den totala beläggningsgraden på dessa sektioner är just nu 43.9%

Irritationsmoment

Mycket silly season just nu.

*I Hammarby har man trippelflaggat Monday James. Hur mycket man jublar på Södermalm över detta, vet jag inte. Men mången ordvitsvänlig rubriksättare gör nog ystra krumsprång ända till Povel Ramels födelseplats.

Inget irritationsmoment i sig, men det aktualiserar ett irritationsmoment jag närt under en längre tid. Europas klubbledare saknar humor. Det finns brassar, asiater och afrikaner som heter Ewerton, Valencia och Manu. Men spelar dom i Everton, Valencia och ManU? NEJ! Trenden är likadan i Sverige. Dansken (eller är han norrman?) Stokholm, spelar inte i en Stockholmsklubb, Angelo Vega är öisare i Qviding och Håkan Mild har fortfarande inte värvat Ruben de la Red. Skandalöst.

*Martin Ericsson verkar nu vara helt klar för ellos. Det betyder att dom nu har förlängt Avdic kontrakt med 5 år, samt satsat i runda slängar 5 miljoner och uppåt för Martin Ericsson, på en position där man redan har Anders Svensson. Att "bräcka" alt. "snuva" Blåvitt, var nog en extra morot i affären för Stefan Andreasson och hans rika farbrorsfinansiärer. Jag vet inte vad som är mest irriterande. Att så många klubbledare använder silly season som medel för att förstora längd och omkrets på sina penisar, eller att Blåvitts klubbledare inte tillhör denna kategori. Andreasson "står" dock i en särklass i denna kategori. Nyligen aviserade han att IFE inte längre var intresserade av Rasmus Bengtsson och för ett år sedan totaldementerade han att han lagt ett miljonbud på Fredrik Risp. Vafan Stefan, gör som alla andra. Köp en Ferrari. Det är billigare.

För vår del är det ingen katastrof. Detta även om en rätt trevlig indiciekedja jag hört talas om inte slår ut.

*Slutligen kan jag inte låta bli att irritera mig på media. Aftonbladet och TV4 fläskade på om Zlatans "historiska" guldboll, då han var den förste att få den för tredje gången. Det är tammefan inget historiskt vingslag då den utmärkelsens kriterier ändrats så ofta genom åren. Länge var proffs diskade redan på förhand och länge var det mer av en särskild hedersbetygelse till någon som juryn anser verkligen förtjänat det. Tex Torbjörn Nilsson och Tomas Brolin borde vid det här laget annars ha varit uppe i c:a 5 guldbollar var om inte kriterierna ändrats. Att Rolf Zetterlund, Jan Eriksson och Dala Dahlqvist varit sveriges bästa fotbollsspelare ett givet år, är en åsikt som jag åtminstone inte tänker promota särskilt hårt.

Uppdaterad beläggning Gamla Ullevi

Sedan årskorten släpptes till allmänheten klockan 10.00 i morse har någonstans kring 180 reserverats eller sålts. Ett antal sektioner har därav ökat sin beläggningsgrad i såpass stor mån att de skiftat färg i grafiken.

Båda klacksektionerna, H och J har fått ett lyft. Även om de är såpass stora att det fortfarande är gott om plats kvar så har de nu börjat sälja på rätt bra, med totalt knappt 700 sålda på dessa sektioner. Notera att IFK Göteborg sålde c:a 1500 årskort till klacken i fjol och det finns få anledningar att tvivla på att det skulle bli minst lika många nu. Att det tar lite längre tid med klacken än många andra sektioner kan ju bl.a. bero på att det är mycket studenter och yngre där som inte gärna är ute i lika god tid som många äldre och mer inkomststarka, plus att det ju här är onumrerat vilket gör att det inte är lika bråttom.

Övriga sektioner som skiftat färg är F2 (familjeläktare) som nu är över 65% full på den västra läktaren, samt på den östra såväl nedre centrala M5 samt de två halvcentrala övre L3 och N3 som av naturliga skäl verkar bli nästa mål för de som inte får plats på snudd på utsålda L4 och N4.

Årskorsstress 2

Imorgon släpps IFK Göteborgs årskort för 2009 till allmänheten, dvs till alla som inte haft förtur eller på något sätt utnyttjat kompisar som haft det. Förhoppningsvis innebär det en liten boost för årskortsförsäljningen. Det var onekligen ett väldigt tryck första dagen, men hur många kort som bokats och sålts sedan dess är svårare att få någon överblick av.

Med utgångspunkt från antalet lediga stolar ("pluppar") på varje årskortssektion kan man inte se exakt hur många som är sålda, det finns både ett antal stolar som är reserverade av klubben själva och som av andra skäl inte ligger ute till försäljning, däremot ger det en bra bild av ungefär var det finns lediga platser och i vilka mängder. En grafisk representation av beläggningen, så som den såg ut i fredags förmiddag, ser ut ungefär som nedan:

Vad vi ser är att det redan nu börjar bli svårt för den som vill ha årskort på någon av de övre långsidesektionerna utan att hamna ut mot hörnen. De flesta som köper årskort gör det minst två stycken tillsammans, ofta fler, och på en sektion med beläggning på 85% eller mer (röd) finns det generellt väldigt få sammanhängande platser och såväl N4 som L4 har färre än 10 platser kvar totalt. Även de dyraste bekväma platserna på N5 och L5, mitt på övre delen av den östra sidan börjar det bli riktigt trångt om plats.

Man kan notera att möjligheten att köpa årskort med förtur stängdes i fredags, varför antalet sålda årskort inte bör ha förändrats senaste dagarna. Så ser det också ut på den stapel som kom upp på officiella hemsidan i fredags förmiddag, ty den är fast förankrad på 2664 sålda årskort. Om man däremot tittar på antalet lediga platser enligt den räknare som ligger på startsidan till iTickets webbapplikation, som sköter försäljningen på nätet, så har det antalet minskat över helgen. Av den räknaren att döma har det sålts ungefär 80 årskort sedan i fredags och 25 sedan igår morse. Vad det beror på lär vi märka när årskortsförsäljningen officiellt återupptas imorgon. Då hoppas vi också att lite då och då kunna återkomma med samma glada färgschema allteftersom statusen på de olika sektionerna förändras.

Dagens dikt

Blåvitts Silly Season enligt Fröding:


Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-ång.

Årskortstress

Är inte mycket för att skapa hets. Men jag som inte köpt årskort än, blir klart uppstressad av denna bilden:



(bildgeni: D´Angelo aka lill-Filip Jr)

Grogg awards

Kategori: Klubbledningars mest innovativa sodomeringar av sina supportrar.

De nominerade är:

Djurgårdens IF: Efter andra raka guldet 2003, bestämde dom sig för att att göra om allt bra dom gjorde fast tvärtom. Dom är nu tolva i Sverige och stabilt sjunkande.

Gais: Säljer av sitt flådiga nyförvärv 3 minuter innan säsongspremiären, föreslår nedläggning/fusion med rivalen Öis och är inne på andra tränarförsäljningen inom ett år. Detta av en ledning som tänker komma topp 4 nästa år och vinna SM-guld 2010.

MFF: Leder klubben som en medgångssupporter/Sören Cratz. Vi vinner matcher och titlar, dom förlorar matcher. Det var bättre förr, allt är alla andras fel. Inte minst tränaren och domaren.

Och vinnaren är.... Djurgården! Extra stilpoäng för att liera sig med SvFF-Gnaget, flytta hela säsonger till Solna samt hela avgångskarusellen nyligen.

**********
AIK då? Tja, dom har en uppenbart negativ trend, kom tvåa 2006 en pinne bakom segrarna. I år var dom aldrig ens nära en guldstrid trots stora satsade resurser på nyförvärv. Att kicka tränaren i det läget följer egentligen all tänkbar AIK-logik. Då var Peking närmre att nomineras genom att bara ens komma på tanken att anställa Sören Cratz som tränare.

Appropå ingenting. Är det fortfarande för tidigt för pungskämt om Södergren?

Ljus i vintermörkret

Så har det varit snökaos igen och många blev brutalt påminda om att det snart är vinter igen. Vinter, kyla och mörker kan vara rätt deprimerande, men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret:

Vinterstudion i SVT
Nästa helg startar äntligen Vinterstudion igen. Vinterstudion förra året var den bästa TV-sportproduktion som gjorts de senaste fem åren. Spännande tävlingar, lågmälda och kunniga experter och försvinnande få charlataner och proffstyckare som skall häva ur sig sina fördomar och tyckanden. Kort sagt, sport som jag vill ha den på TV.

Skidskyttet startar säsongen
Jag vet att många tycker det är en konstgjord sport (samma personer som tycker att fotboll med en tjock regelbok, domare och kritad spelplan inte är det), men det är en underbart spännande sport, som sällan är avgjord förrän sista skyttet är avgjort. Tror dock att Sverige inte kommer att hävda sig så väl i år, men kommer Björndalen att slå Stenmarks rekord i antal världscupsegrar?

Skidlandslaget
Jag vet att de kanske toppat formen för tidigt och att hemmaplan är hemmaplan, men att se Hellner ledas mot sjukstugan efter målgång som segrare visar på en man som inte är rädd för att ta ut sig. Annat det än ett småjoggande fotbollslag som skyller på taktiken eller gräsmattan efter en förlust. Att se Gundes älgakliv i spåret och höra hans högljudda tillrop är dessutom underhållning i sig.

På spåret
På fredag sitter jag i soffan igen och kommer garanterat att rycka i luften när jag tror mig kunna svaret på 8-poängsnivån. I år funderar jag på att föra min egen poäng i ett protokoll för att se vilka par jag skulle slagit. På spåret är svårslagbar TV-underhållning.

Glögg
Varm glögg i små mängder är sagolikt gott. Gärna med en lätt smak av lingon.

Djurgårdens IF
De ligger pyrt till i ishockey och fotbollen imploderar. Franchiseverksamheten med bas på Östermalm har sett bättre dagar. Kan fäktningen rädda varumärket?

Julljusen
Snart har vi ljus här i vårt hus… Jag tillhör dem som tycker det är väldigt trevligt med lite adventsstjärnor, ljusstakar och annat som lyser upp i decembermörkret.

Saker som kunde lyst upp höstmörkret:
Royal League
Den briljanta idén med tävlingsmatcher under höst-vår slaktades av slöa fotbollsspelare, trångsynta ledare och frusna journalister. Istället skall det frysas på Välen, Stadshagen och Ruddalen och se de allsvenska lagen spela mot Qviding, Östersund och Väsby. Tack för det, otåliga idioter!

Blåvitts Silly Season
För Blåvitts del är det bara mörker till slutet av mars eller till sommaren. Ryktena rör möjligen spelare som skall gå till utlandet och inga större nyförvärv. Å andra sidan kan optimisterna kanske räkna in en frisk lill-Alex som nyförvärv.

Scener ur ett äktenskap

-Sluta kalla mig för dude
-Va?
-SLUTA KALLA MIG FÖR DUDE!
-Jag sitter bredvid, men hör nog inte riktigt vad du säger....

(poletten trillar ner)

-Dude, kan du sluta kalla mig för dude?
-Visst kan jag det älskling.

Se där, man måste mötas på halva vägen ibland i ett förhållande.


**********************************************************

Dude-kulturens (på engelska, dude law) andra fanbärare definierade i somras en känsla av rädsla och obehag och tidigare inte visste att jag hade. En kvinna som med ett ögonkast kan få dig att vända ut och in på dig i själv i skam över din egen uselhet. En kvinna som definitivt inte hade kallat mig dude. En bra dag hade hon på sin höjd kallat mig för Förihelvete Älskling. De dåliga dagarna vill jag inte ens tänka på. Att missa en räknings förfallodatum, att glömma hämta ungarna på dagis, att fullständigt bomma bröllopsdagen...Brrrrr Hon hade dödat mig om dagen varit bra i övrigt. En PMS-tisdag hade hon grävt ner mig i Solna, levande men döende. Så jag gissar att Frida Östbergs make är en av de mest dumdristigt modiga och mest ordentliga männen i världen, med cojones större än vintergatan. Grattis till diamantbollen Frida, hur fick du förresten hit Pelé? Ringde hans morsa?

**********************************************************

Vad gäller utmärkelser, skulle jag vilja utnämna söndagkvällens match som tidernas tråkigaste Romderby. Ni vet, kampen om den eviga staden Romulus/Remus, Latte/Cappucino Rasister/Rasister, där curva nord och curva sud, tävlar i förolämpningar mot varandra. Curva sägs betyda hora på många slaviska språk. Det behöver inte ha något samband. Men visst är det en intressant tanke?
(och så tackar vi Ingbritt för den...)

**********************************************************

Att Blåvitt på första dagen säljer fler årskort än vad Öis och Gais gjort tillsammans under en månad, räcker egentligen som förolämpning i sig själv. Hur var det. Var ni helt säkra på att det där med FCG var en dålig idé? Någon kalenderbitare får för övrigt gärna ge mig exempel på när dom två småkusinerna senast spelade i allsvenskan samtidigt i två år i rad. Jag drar till med 87-88, men har egentligen ingen aning.

Allsvenskan är annars 5 månader bort. Just nu härskar silly season i 15 av 16 allsvenska klubbar. I Blåvitt är denna delen av året som att ta sig en kopp te. Man kokar vatten i vattenkokaren, häller upp i en kopp och slänger i en tepåse. Så långt är det konkret aktivitet som du kan se resultaten av och som går rätt snabbt. Men sedan skall det jävla tet dra. Under en längre evighet skall du alltså betrakta koppen under 4-6 minuter vars innehåll inte skiftar ett skit i varken utseende eller lukt. Bara i smak, vilket du inte vet. Precis så är Blåvitts sillsäsonger. Kinesisk vattentortyr är för mesar. Att se kaffet droppa genom filtret en mulen måndagsmorgon på jobbet, är jobbigt som fan. Men det är tur att jag inte dricker te oftare. Jag hade inte pallat. Jag hade svept skållhett, smaklöst te och bränt mig å det jävligaste utan att få ut ett skit av hela processen. Som te-drickare är jag AIK:are. Så det är som sagt tur att jag så sällan dricker te.

Appropå AIK, så är Bob Sacamanos dröm en signatur bort. Norling till Dif!

Dude-kulturen

Det finns böcker som inspirerar, griper tag eller lär dig saker. Sedan finns det böcker som helt enkelt får dig att må bra, bättre eller kanske bara får dig att må lite bättre över dig själv.

För mig är dessa böcker de böcker som beskriver dig själv, dina egna positiva och negativa egenskaper på ett älskvärt sätt. Nick Hornby och John Steinbecks berättelser från Monterrey (Riddarna vid Dannys bord, Det stora kalaset och En underbar torsdag), har den effekten på mig. Men jag har aldrig till fullo grubblat över varför just dessa böcker gör just mig på så gott humör.

Jag bor på Hisingen i en hyreslägenhet insprängd i ett bostadsrättområde, en kilometer från Gazaremsan, en kilometer från ett fisförnämt villaområde och en Håkan Mild-chip från ett betongghetto. I det senare finns en jourbutik dit jag brukar småjogga fem i elva för att köpa snus, cigg och mjölk till morgonkaffet. Utanför hänger ett gäng ghettokids dygnet runt känns det som. Det förundrar mig hur down jag är med dessa kids. "Ey brorsan, läget", "Ey IFK-mannen" och dylikt för jag höra.
På samma sätt har jag förundrats över att det alltid är mig, som fyllefarbröderna kommer fram och tjötar med på busshållplatser. Med tanke på att jag är rätt osocial, knappt äger mer än två ansiktsuttryck samt i övrigt är tämligen norrländsk i själen, så är det lite märkligt.

"Jag tjänar tillräckligt för mat och räkningar, årskortet och ett par skivor i månaden" I ungefär den ordföljden uttrycker Hornbys egokaraktär i Fever Pitch, sin skepsis till att söka den där lite finare och bättre betalda tjänsten på skolan han arbetar. När jag själv tvangs identifiera mitt drömyrke (lottomiljonär räknades inte som yrke tydligen), så blev det något bartender i en pub som spelade bra musik, serverade god mat, hade trevliga stammisar och visade alla matcher på storbilden, jag ville se. Mitt drömyrke är i princip att inte jobba alls med andra ord.

Det är bara att erkänna. Jag är en slacker. Jag har höga ambitioner, men inte för mig själv. Mer för Blåvitt, Led Zeppelins världsturné samt den där hembakta pizzan jag skall tillaga ikväll. Jag var skitpeppad för Oasis besök i Göteborg, men lyckades försova mig och bommade biljettköpet. När jag sedan upptäckte att det fanns biljetter kvar som inte hämtats ut, hade jag givetvis bränt dom pengarna på annat...
Mina ambitioner för mig själv är svårfunna. Är det därför jag är så down with the ghettokids, the parkbänksfyllos and the sällskapssjuka pensionärers? Dom känner igen sin sort. Ingen doer, ingen thinker. Jag mer....observerar. Observator låter i alla fall bättre än en grubblande latröv.

Jag tror det finns många av oss där ute. På socialkontor, parkbänkar, frireligiösa sammankomster, arbetsförmedlingar samt akademiska institutioner. Men det finns en räddning för oss slackers med låg ambitionsnivå. Dude-kulturen. Om vi bara blev bättre på att kalla varandra för dude, så kommer åtminstone en ambition spira inom oss. Att blir "the dude".

I en värld full av dudes, kommer vi alla att finna mening och motivation att utveckla vår livstil och få ett konkret mål att dude´a oss mot. En dude är inte bestämt av kön, ålder, etnisk bakgrund eller klass. Det är bara ett uttryck för jämlikhet. Att kalla någon för dude, till skillnad från "mannen, broder, sis, herr ordförande eller käre vän", är att tillerkänna att vederbörande är lika bra och dålig som dig själv. The dude blir således världens mest jämlike. Och vem vill väl inte bli det?

En bortglömd majoritet

Djurgårdsrevolt, Västerås-hot och AIK-folk som störtar in på presskonferenser och sedan har mage att snacka om att det är dessa stökiga fans ”som är klubbarna” får mig att tänka på Röda Khmererna, Baader-Meinhof och andra stormtrupper som påstod sig företräda folkets bästa. Jag själv skulle verkligen inte tycka om att bli företrädd och sammankopplad med ett gäng gaphalsar som hotar, sprider snaskiga rykten och säger sig företräda de ”sanna supportrarna”. En barnfamilj med fem personer som går på 5 matcher per år genererar ofta mer intäkter än en årskortsinnehavare, vilket man ibland bör tänka på.

Den mest bortglömda supportern är dock inte barnfamiljen eller ”den sanne supportern”, utan den medelålders mannen som troget går på nästan varje match, tar en öl om man inte skall köra, sätter sig på sittplats och dricker sitt kaffe med mazarinen till. Då och då utökar han sin halsdukssamling eller köper matchställ till brorsbarnen. På bortamatcherna sitter de där utspritt över sittplatsläktarna och är ibland så många att de väl kan mäta sig med klackens numerär. Vem säger sig företräda eller vända sig till den mannen i dagens hetsiga debatt? Det är inte marknadsavdelningarna, det är nästan inga supporterrörelser och inte klubbledningarna. Senast i raden av syndare är den ofta läsvärde Johan Esk som skriver att”De ansvariga för elitserien var snabbare med att vända sig till folket och insåg tidigt att klackar, barnfamiljer och sponsorer var lika viktiga.” Om man tittar på en elitserieläktare så ser man dock att de allra flesta är män mellan 30-60 som varken tillhör klacken (de kanske gjorde det för 15 år sedan) eller har barnen med sig. Som vanligt glömmer man bort den kanske vanligaste åskådaren och som förmodligen utgör majoriteten av folket på läktaren.

Vad som är en uppenbar risk med senaste tidens händelser är att ”de sanna supportrarna” får ha sin fotboll, sina hotelser, hat och annat skit för sig själva, vi andra drar. Jag och många med mig som inte identifierar mig med dessa ”sanna supportrar” och som tillhör den där majoritetsgruppen av medelålders män kommer snart att hitta andra meningar med livet och klubbarna får allt mindre intäkter. En anledning till att mitt eget engagemang för fotbollen dalat en smula är just att det blivit alltmer polariserat och fanatiskt, både i media och på läktarna.

Till sist undrar jag alltid varför alla är så kåta på makt inom fotbollen? Oavsett om de är ”sanna supportrar”, sponsorer eller finansiärer så skall de vara med och bestämma och det med en gång. Det är få som springer in på Volvos huvudkontor och gapar om avgång och hotar konstruktörer och ledning när produktutvecklingen gått snett.

Tisdag

Det finns två sorters tisdagar, har jag lärt mig under mina 32 år. Dels har vi fettisdagen. Då bjuder chefen på semlor i Sverige och i tex New Orleans, har man carneval. Resterande tisdagar är fittisdagar. Du är till skillnad från igår inte längre utvilad efter helgen, men det är ändå nästan lika jävla långt till nästa helg. Nu och 5 månader framöver kommer vi inte ens ha en eventuell Blåvittseger att mysa åt från dagen innan. Tisdagen är ondskans dag.

Så vilken annan dag, lämpar väl sig bättre till att gnälla av sig på?

*Jag spenderade c:a 20 minuter idag på att försöka leta upp ett blogginlägg av Ekwall, där han, våren 2007 slår fast att KFF omöjligen, någonsin kan vinna ett SM-guld. Sedan dess har dom tagit dubbelt så många titlar som Hammarby gjort genom tiderna. OK, Mr Exclusive in sports ändrade sig när KFF gick upp i serieledning några månader senare förra året med motiveringen att allsvenskan var så usel och jämn att tom Kalmar kan vinna. Men jag hade ändå velat hitta det där inlägget och göra mig lustig över det. I alla fall maila det till honom.
I stället läste jag att Ekwall var vingmutter innan hans morsa fixade en skönhetsoperation. Ni får en miljard i valfri afrikanskt-diktatorlands-valuta om ni fixar fram ett foto på innan Ekwall plastikopererades. Fan, det räcker nästan med en photoshopping.

*Förra året gnällde etablissemanget på att allsvenskan var för jämn. Det var ett uselhetstecken. I år har den inte varit jämn. Då har det varit ett uselhetstecken....Bosse Johansson gav rådet en gång i tiden att inte bli sportjournalist. "Det måste vara deprimerande att fokusera på allt som är negativt", sa han.

*Man gnäller även på årets publiksiffror. Snittet har sjunkit. Att den totala publiksiffran för årets matcher har ökat mot i fjol, nämns inte ens i periferin. En serie behöver en topp, en mitten och en botten. Fram tills i år har vi blott sett en toppstrid och en bottenstrid. När halva serien riskerar degradering, blir det kniven-på-strupen-fotboll. Möjligen spännande men varken underhållande eller utvecklande. I synnerhet inte för de 17-åriga löften som hoppas få en chans i allsvenskan. Det är tack vare otåliga gnällrövar som RL har lagts ner och att cupen ändras varje år. Samma gnällrövar som nu gnäller över 16-lagsserien. Personligen tror jag på en publik ökning redan nästa år. Nya arenor, inget EM eller VM kommer borga för detta. Jag tror på över 2 miljoner i publik nästa år. Vad det blir i snitt skiter jag i.

*Leman: Tre hörnor straff, heter bloggen som

gnällde på D I N

stilistik i s o m r a s .

Men jag tror nog att Grogg var före dom på den punkten.

*Största humorn med ollningsdebatten mellan Rydström och Wernbloom, måste vara det att Hellströmer tog illa upp. Jag själv emot ollning av pokaler. Inte av moraliska skäl, eller för att det på något sätt skulle skända Lennart Johansson.... Utan för att då man tar beslutet att olla en pokal, så bekräftar man för sig själv att man inte tror sig kunna vinna nästa år.

Mina källor inom FRA kan dock bekräfta att inte alla i Blåvitt ollade pokalen förra året. Vissa klarade helt inte av det. Så Bengan och Vasquez fick helt sonika olla Jupiter i stället.

*Gamla Ullevi har skrivit kontrakt med MAX. Jag kan ta en burgare, en pommes och en mineralvatten (tänker på figuren). Så nu slipper jag nog stå hungrig hemma mot bajen nästa höst.

Tre tusen sketna, kommer mitt årskort gå på. Var jag kommer sitta, har ni inte med att göra men jag kan ge er en liten ledtråd. När ni ändå sitter och photoshoppar fram vingmutterbilder på Mr Exclusive in sports, så kan ni väl fixa fram en lämplig logga för min framtida stammisläktare också.

Sweet sixteen

Första allsvenska säsongen med 16 lag är till ända och jag har älskat varje steg på vägen. Som supporter så har det varit helt underbart med fyra extra matcher och abstinensen mellan matcherna har kunnat hållas ner till ett minimum. Dock så knorras det av någon anledning fortfarande bland diverse fotbollsfolk, tidningskrönikörer och bloggare. Det är främst kvalitén på lagen som det gnällts på och i våra blåvita led så har till exempel både Håkan Mild och Niclas Alexandersson sagt att det inte finns 16 lag som håller allsvensk standard.

So what? Jag har länge längtat efter en segregerad allsvenska där vi har några få topplag, några få bottenlag och ett utpräglat mittenskikt och nu har vi äntligen fått det. Jag har sedan länge tröttnat på att ha en serie där 6-7 lag är med i guldstriden ända in i oktober och där lag kan ha häng på toppen med bara några få matcher kvar och samtidigt riskera att åka ut. En allsvenska där alla 16 lag, eller 14 för den delen, är precis lika bra/dåliga tror jag inte att någon vill ha. Blåvita spelare och ledare bör nog dessutom vara rätt försiktiga med att gnälla på standarden på bottenskiktet i Allsvenskan med tanke på våra resultat mot just de lagen.

Norrköping och Ljungskile brukar få agera exempel för att standarden inte är bra nog för 16 lag och senast i raden av gnällkukar är Henrik Leman som i sin blogg skriver så här:
"...då kanske Ljungskile fixar det ändå.I så fall en säsong till med potatisåkern Starke Arvid, långa spelavbrott och dito inkast. 16 lag i allsvenskan...det var verkligen en briljant idé. Not."

Vad de flesta, inklusive Leman, verkar glömma är att Norrköping vann Superettan 2007 överlägset och att Ljungskile slutade tvåa. De två lagen hade med andra ord spelat i Allsvenskan 2008 oavsett om serien utökats med två lag eller inte. De två lag som får anses vara "lag 15 och 16" är istället Trelleborg, som slutade på 13:e plats i Allsvenskan 2007 och antingen Sundsvall eller Örebro som hade fått mötas i ett kval en normal säsong. Både Trelleborg och Örebro har ju minst sagt gjort godkända säsonger i år får jag allt säga.

De kraftigt vikande publiksiffrorna vill en del också skylla på 16-lagsserien, men att publiken stannar hemma i drivor för att det klämts in två extra hemmamatcher under en 6-månadersperiod tycker jag låter rent löjeväckande. Nej, det finns många betydligt bättre förklaringar till publiktappet i år. Dels det långa uppehållet för EM som gjort att spelprogrammet komprimerats, dels att starka publiklag som stockholmsklubbarna och Malmö gått dåligt och dels att göteborgspubliken till slut tröttnat på betongbunkern och sneglat drömmande mot Gamla Ullevi som växt upp sakta men säkert under säsongen. Lägg där till att en del tradiotionellt svaga publiklag som Gais, Trelleborg och Ljungskile gått upp de senaste säsongerna så har ni en del av förklaringarna. Den största förklaringen bör dock vara att publikintresset för Allsvenskan alltid varit cyklisk och nu är nog hajpen över för den här gången.

Fram med groggen

För nu brakar det stockholmska kaoset igång för fullt. AIK gör sig av med både VD och Rikard Norling och det är lynchstämning i klubbens normalt så emotionellt stabila supporterskara. Detta trots en rätt godkänd säsong rätt sportsligt. Hur många gånger har AIK hamnat bättre än femma på den här sidan kriget liksom? Krim-kriget då alltså.

En stockholmsklubb som dock är i djup sportslig kris är Djurgården. Fiaskosäsongen fullbordades med fem raka förluster och en slutlig tolfteplats. Hade inte Allsvenskan utökats till 16 lag lagom till den här säsongen så hade vi alla kunnat vara lite extra glada just nu. Föga förvånande så krävs både styrelsens och tränare Siggis huvuden på fat och under det sista 1-3-debaclet mot Trelleborg så ska tydligen Magnus Pehrssons namn ekat på den gamla fallfärdiga olympiastadion. Magnus Pehrsson som alltså tränar laget som slutade två poäng före Djurgården. På elfte plats. Låt vara att det väl får anses som en formidabel succé för Gais, men ändå.

I Hammarby är det så vitt jag vet rätt lugnt i leden. En niondeplats är ju trots allt en rätt passande placering för en poppig förening med losermentaliteten inrökt i väggarna, och styrelsen lär vara alldeles för rädd för att bli av med Börjes flaggor för att våga sparka Tony G.

Rikard Norling till Djurgården hade för övrigt varit jävligt underhållande.

Kontraster

Två högprofilerade allsvenska yttermittfältare kommer på söndagen att göra sina sista framträdanden på elitnivå i svensk fotboll. Den ene är som vi alla vet, Niclas Alexandersson. En lojalt elegant gentleman från Falkenbergs inland, vilken möter respekt var han än kommer i fotbollssverige. Den andre är Mats Rubarth...

En jämförelse som är ungefär lika snäll som....ja just Mats Rubarth. I alla fall den bild jag har av honom. En galen, genuint osportslig, feg och faktiskt duktig fotbollsspelare. På ett lite vrickat sätt kommer jag att sakna Rubarth, men har nog redan gjort det. Den Rubarth som nu lägger av, är inte längre den Rubarth jag haft så svårt för ända sedan han spelade i ÖSK. Numera är han bättre på de dåliga egenskaperna jag angav ovan samt sämre på de bra. Men föremål för din privata spottkopp kommer och går dock. Rubarths skor har sedan länge fyllts av tex Kenny Pavey, Andreas Augustsson och Ola Toivonen. Dessutom är ju Öis tillbaka.

Då är det svårare att ersätta Alex. Både på plan och i mitt hjärta. En gång i tiden beskrev jag Torbjörn Nilssons storhet genom att jämföra det Blåvitt han kom till 1975, med det Blåvitt han lämnade 1986. Alex kom hit första gången inför 1996 efter en succéartad säsong under Mats Jingblads HBK. En övergång som gjordes samtidigt som vi plockade just Jingblad som ersättare till Roger samt Teddy Lucic och Andreas Andersson. Det var den sortens värvningar vi då fick så mycket skäll för att vi genomförde samt den sortens värvningar vi fick så mycket skäll för att vi inte genomförde 4 år senare.

Hos oss fortsatte Alex sin utvecklingskurva, gjorde 52 av 52 matcher i serien, spelade CL där han sänkte Milan och snurrade upp Maldini samt vann SM-guld innan han drog vidare till Premier League. För mig var han en av alla de vi pekade på och fick. En av alla dem som använde sig av Blåvitt för att ta nästa steg i karriären på samma sätt som vi använde oss av dem. Jag gjorde ingen skillnad på Alex och Teddy/AA. Så här i efterhand känns den jämförelsen smått absurd, för att uttrycka mig försiktigt.

Det tog 7 år, sedan var han tillbaka. Vår Alex. Jag visste inte innan hur mycket "vår", vår Alex verkligen var. Men under sina blotta två år, förälskade sig Alex i IFK Göteborg, känslor som givetvis blev besvarade. En kärlek som yttrade sig att han köpte sig fri från sitt lukrativa kontrakt med Everton för att komma hem tidigare. Det känns lite jobbigt även i efterhand att jämföra det Blåvitt han lämnade 97, med det Blåvitt han återvände till 2004. Fy fan. Snacka om sju svåra år, Moses och dom andra i Gamla Testamentet har inget att komma med... Då känns det roligare att jämföra det Blåvitt han återvände till, med det Blåvitt han i morgon kommer representera för sista gången. Från utskrattad föredetting till högt respekterad och avundsvärd. Precis som Alex. Ja i morgon är Alex Blåvitt. Och Blåvitt är Alex.

Finns det någon rättvisa i världen, står du på fotbollsgalan med en guldboll i handen. Guldbollen är väl inte ett pris för den spelare som varit Sveriges bäste ett givet år? Då kan vi lika gärna för tillfället döpa om den till årets Zlatan. För mig är guldbollen ett utmärkelse som uppmärksammar prestationer. Att nå 109 landskamper är en stor prestation och någon gång bör det bli en trotjänares tur igen. Och likt sina tre föregångare i hundraklubben (Ravelli, Nordqvist och Rolle Nilsson), så har väl Alex aldrig varit bäst något givet år. Men att vara en av dom i 15 år är också en jävla bedrift.

Tack för allt Alex. Tack för minnena. Jag vet inte vilken din bästa match för oss har varit. Kanske gjordes den redan 96-97. Men för mig har du aldrig varit större än du var på Söderstadion 2005. Det räckte inte till guld det året eller ens till poäng den kvällen, men den kvällen hade du kunnat trixa upp och döna iväg Globen till Jupiter, om du bara hade velat.

Tack.

Uppdaterat

Senaste kommentaren efterlyste en uppdatering då det har hunnit hända en del sedan sist. Jag kan inte annat än hålla med.

Randy Fitzsimmons läser Grogg. Fan vad stort. Personligen hade jag kanske valt Sam Brown som duettpartner, men Cyndi är OK.

Det ryktas att....

Journalister tycker om att få sista ordet. Stämmer det?

Mycket hårklyverier i Janne Josefssons sportmurveldebatt. Skillnaden mellan feltolkning och felcitering till exempel. Om man medvetet tolkar fel, tycker jag att man både ljuger och citerar fel. Jag är mest överraskad över att inte Jeffan satt i publiken och rabblade upp sitt CV. Men det kommer väl i hennes nästa krönika i stället.

Robert Laul kan jag relatera till på många sätt. Han gillar Blåvitt, Pink Floyd, Håkan Hellström, True Romance samt Lasermannen av Gellert Tamas. Det gör jag också. Men jag köper inte hans försvarstal om kvällstidningsjournalistiken, det att dom är trea på bollen. Oavsett medium, bör media sträva efter sanningen. Ju fetare rubrik, ju mer missvisande ingress samt ju mer överdriven och sned vinkel man har i texten. Desto mer kompromissar du med den sanning du vill förmedla. I strävan efter att göra sanningen mer intressant, blir sanningen mindre sann. Man tappar i ärlighet, helt medvetet. Således ljuger man även om citaten oftast stämmer.

Lika som bär

Ludwig Kessler?

Rikard Norling?

Appropå superettans sluttabell

Det finns emellanåt en uppsida med olika sorger och bedrövelser. Snöstormen 95 fick grannar att umgås och gifta par att knu....eh ägna tid åt varandra. Mor och farföräldrars begravningar brukar utvecklas till inte helt otvungna släktkalas och hur irriterande våra derbykombatanter än är, så vet vi ju alla att dom inom en snar framtid kommer åka ur igen.

Det är stor synd och skam att en klubb som IFK Norrköping åker ur allsvenskan samtidigt som Öis gick upp. Men se det så här: Vid nuvarande tabelläge kan vi ha 21 av 30 matcher inom en tolvmilaradie nästa år.

Veckans lista

Härligt. Äntligen är det måndag igen. Idag är en sådan måndag man som blåvit studsar upp ur sängen, slår på datorn och loggar in på Grogg. Välkomna. Veckans lista handlar saker som snart är lika döda som discon*.

1. Blåvitts guldstrid

Har tjostat sig genom respiratorn på Sahlgrenskas** hjärt/kärldavdelning, men efter KFF´s inte helt välförtjänta seger på Stockholms stadion i lördags, så ligger vägen rätt öppen nu för deras betydligt mer välförtjänta SM-guld. Men Blåvitts misslyckande att försvara SM-guldet från i fjol håller på att förvandlas till ett ganska vackert misslyckande. Historien är full av fiaskon som på sikt resulterat i något bättre. Som blåmögelosten, Amerika och Pontus Wernbloom på innermittfältet. Stjärnor som Kim, Robin, Jacob och Lund har fötts under året. Nästa år då jävlar.

2. 4-4-2

När till och med Blåvitt börjar överge detta spelsystem i viktiga matcher så inser man att 4-4-2 har det jobbigt just nu. 4 av de 5 högst placerade lagen i allsvenskan spelar just nu med bara en forward. I det femte är det Henke som tar ut laget. Ser man till höstens raketer dvs Trelleborg och Örebro, så blir trenden än mer tydlig. Sett till hur dagens elitspelare är beskaffade så känns inte 4-4-2 optimalt. Det har man till och med insett i dess starkaste fäste England där det bästa laget anförs av en tvålfager portugis och en svålfager scouser.

3. Blåvitts A-trupp anno 2008.

Dr Brokken, känd från TV, har ångest över att han har sett Alex live för sista gången. Själv känner jag, vad Alex beträffar, att det är dags nu. Att han spelar sin bästa fotboll för året, känns bara värdigt. Nej då har jag mer ångest över att vi snart antagligen, för den här gången har sett det sista av de sista i den blåvita kindpussarligan. Det gäng födda kring 86 som slog igenom ungefär samtidigt i Blåvitts A-trupp och som peppade varandra inför matcherna medelst kontinentala kindpussar. En gör succé i Holland, en försmäktar sin tid hos Don Ö på Parken och om dom fortsätter som just nu, kan jag inte tänka mig att varken Jonte Berg, Wernbloom eller Bjärsa tågar in på Gamla till våren.

4. Mitt engagemang.

En del av mig vill gärna tro att min relativt uteblivna ilska vid 0-1 igår berodde på att jag var såpass segersäker samtidigt som matchinledningen inte motbevisat den förvissningen. Samtidigt finns där en annan sak som gnager i mitt inre som tär på engagemanget. En del indicier talar för att Blåvitt på Gamla Ullevi, kommer betala lika mycket eller mer i hyra som Öis och Gais tillsammans vilka dessutom kommer vara med och dela på kakan för de kakor den blåvita publiken köper. Det Blåvitt som accepterar det, är inte längre lika mycket mitt Blåvitt. Tanken får det att vända sig i magen på mig. Tanken på att jag personligen skulle delfinansiera Öis elitsatsning. Usch.

5. Häckens arenadrömmar.

Såvida dessa drömmar inte är runda, ljusbleka och smakar vanilj så tror jag helt enkelt inte på dem. Sabine Söndergaard är kvinna i en väldigt manlig värld. Och jag kan förstå att hon inte tror att vi killar siktar när vi pissar, utan helt enkelt skjuter från höften lite på måfå. Men även om vi kan missa en del pissar, så siktar vi alltid. Vi har ett tydligt och logiskt mål mot vilket vi riktar vår koncentration även om resultatet inte alltid är det önskvärda eller för den delen, att vi tar ansvar för våra missade pissar. Men vi siktar alltid.

I lördags hoppades jag faktiskt att Häcken skulle ta steget upp i allsvenskan. Inte minst då det blir världens kortaste bortaresa för mig. Dessutom känns det som dom hör hemma i allsvenskan till skillnad från våra småkusiner från fastlandet. Dagen efter var jag rätt beredd på att ompröva dessa förhoppningar. Då gick nämligen Sabine ut hårt och snackade om maktmissbruk om det blev så att dom inte fick en egen specialanpassad arena på samma plats som Rambergsvallen ligger nu. Visst, kräv er rätt, det är er rättighet. Men pissa åt rätt håll också. Maktmissbruket ligger inte i att tre anrika klubbar med över 100 år på nacken får dela på en arena efter 40 års misär. Maktmissbruket är snarare en fucking bandyarena på Heden samt en träningsanläggning till Hockeyns Malmö FF från Frölunda. Totalkostnad för båda dessa projekt landar väl kring 200 miljoner, eller om du så vill. En halv ostindiefarare.

* Ja tjöta. Man kan diskutera hur pass död discon är. Allt är ju relativt. Förutom Andreas Augustsson. Han är definitivt "#"#¤&$ och ett "(%&(#¤&"I/)//)"¤&= precis som hans "#¤&"/morsa.

** Det var gubben Chalmers som stod för merparten av kostnaden för byggandet av Sahlgrenska sjukhuset. Vad gäller att få cred man inte förtjänat bör således gubben Sahlgren ha varit oöverträffad fram tills Hello Saferide slog igenom.

Flags of our fathers

Tony Gustafsson är en riktigt irriterande fotbollstränare. Jag ville mest bara få det sagt.

I gårdagens stockholmsderby så slog han svenskt rekord i fejkad glädje och engagemang i ett patetiskt försök att skaffa sig lite utstrålning. Det var överdrivet firande, slängkyssar, kramar hit och dit och "nu ska jag gå och köra ziggezagge med Börje". Han var överdriven som en karikatyr av en rekti göttebosskneckedeck som ska gå armkrok och sköja hela avenyyyn upp. Fast utan göteborgsdialekten och vegamössan då.

Men det var inte Tony jag skulle snacka om egentligen. Det var Börje. Jag vet inte om det är ziggezagge-Börje, men Börje Gustafsson är pappa till Tony och för en knapp månad sen så lanserades han hårt i tidningarna som chef för Hammarbys nya revolutionerande scoutingverksamhet. En verksamhet som satte skräck i hela fotbollssverige. Klubbledare runt om i landet såg förtvivlat framför sig hur dom skulle få slåss om bottenskrapet efter att Hammarby plockat åt sig alla gobitar i göttepåsen.

Upplägget är både revolutionerande och genialt och går ut på att Bajen har 50-60 "utbildade scouter" runt om i landet som spanar efter talanger och ser han nåt han gillar så flaggar han spelaren. Om spelaren håller för en granskning så blir spelaren "dubbelflaggad". Jag låter er stanna upp en stund där och skaffa er en egen mental bild av hur den där flaggningen ser ut rent konkret. Min egna bild påminner lite om MS Röj för övrigt.

Om en spelare klarat sig till två flaggor så kommer Börje och tittar på spelaren och om Börje samtycker så blir det en tredje flagga och då är det klappat och klart. Spelaren är Hammarbys och övriga klubbar kan stå kvar på perrongen med "snullet" tatuerat i pannan.

Trodde alla Hammarbyare i alla fall.

För det ryktas att man på Kamratgården under en månads tid jobbat hårt på ett motmedel och snart kommer att lansera sitt egna system. Enligt uppgifter till Grogg så kommer det gå ut på att Roger Gustafsson kommer åka land och rike runt och helt sonika paxa de spelare som Börje har flaggat. Och som vi alla vet så finns det inget som slår en paxning. Inte ens en flaggning.

Förbannad lögn

Mycket snack om statistik idag.

Kalmar har inte slagit Blåvitt hemma sedan Elvis dog och har bara mäktat med ett enda mål sedan 1986. Samtidigt har Kim Christensen hållit sin målvaktsnolla i sex hela allsvenska matcher plus större delen av ett gaisderby. 624 minuter sammanlagt. Anders Rydberg har klubbrekordet från tidigt 30-tal på 654 minuter och Håkan Svensson, av alla människor, har allsvenska rekordet på 808 minuter. Lägg där till att Kim hållit nollan i 120 minuter cupfinal mitt i allt detta så inser man att det är ett rätt bra tag sen som vi fick vittja nätet, något som vi ju enligt uppgift ska vara himla bra på här i Göteborg annars.

En svit som dock glöms bort i mediabruset är Erik Lunds smått fantastiska allsvenska facit. Denna 19-årige bohuslänning har nu startat åtta allsvenska matcher och spelat nittio minuter i dessa. Antal insläppta mål under dessa 720 minuter? Noll, nada, inte ett endaste ett. Hade det inte varit för att Lund blev inbytt en minut innan Norrköpings kvitteringsmål i slutet av augusti så hade pojken inte vetat hur det kändes att släppa in ett mål i Allsvenskan.

Med sin spelförståelse, sina klockrena glidtacklingar och närmast ondskefulla ögon så har jag fått en ny favorit och Sverige en framtida landslagsback. Om bara pojkfan hade vett att klippa sig också...

Ät mer gröt

Lite småironiskt är det allt. De jag är mest förbannad på idag, gjorde samt passade fram till matchens enda mål. Det betyder inte att Bjärsa-Ragge gjorde en bra match. En semiordinarie Elm-bror och en semiordinarie brasse skall bara inte ge oss så stora problem i eller strax utanför vårt straffområde.

Den här sortens segrar brukar omges med klyschor såsom "starkt att vinna när man spelar dåligt", "taktiskt spel", "tät defensiv" samt "heroisk kämpainsats". Bull, sa bull. Det är aldrig positivt och starkt att spela dåligt. 20 avslut på en briljerande dansk i målet är varken tät defensiv eller bra taktik. Och jag tycker inte att det är speciellt heroiskt att förlora så mycket närkamper som vi gjorde idag.

Visst finns det saker att skylla på. Ordinarie innermittfält saknades från start och när både Hysén och Söder skadades under första halvlek, så saknades 4 av 6 i den ordinarie centrallinjen. Resterande två tycker jag inte riktigt tog jobbet idag.

Nej dagens seger får vi allt bokföra på flytkontot. Det jag vill ta med mig hem till västeuropa igen är nog inte mer än att vi tar 3 poäng, har tränare som gjorde riktiga taktiska omdispositioner för att ändra en matchbild samt....3 poäng. Gött mos.

Lag och rätt

Ponera att du har litet pengar, lånar på banken och efter mycket letande hittar ditt lilla paradis på jorden. Ett lantställe vid en sjö med lite skog runt om. Ett ställe där du om du så vill, kan upprätta din egen monarki där du är kung och där du dagligen gör en Eriksgatepromenad över dina ägor.

Plötsligt ser du en illa parkerad Santa Fe som sladdat in på din privata väg, som du själv har dikat, en jobbigt högljudd medelklassfamilj trampar omkring i dina lingonsnår och letar kantareller där morsan hela tiden vill ha koll och skriker efter barnen.
-VAR ÄR NI?
-HÄÄÄR!
Till råga på allt, har dom länsat dom ännu inte riktigt mogna björnbärsbuskarna vilka du haft koll på och vårdat ömt sedan början av juni. Och precis när du i vrede upptäcker detta, så blir du återigen varse om att din närmsta granne, 8km bort har startat upp en ridlägersverksamhet med islandshästar på vilka en massa snoriga överklassbruttor i 12-årsåldern iförda svindyra Kyra K-jackor trampar omkring med sina havremoppar på dina stigar. Eller rättare sagt. Trampar sönder det som tidigare var stigar. Nu är stigarna snarare ett enda långt, långsmalt kärr.

Som självutnämnd kung, hämtar du givetvis bössan och radar upp alla inkräktare för avrättning. Ända fram tills de åtalade uttalar det magiska ordet. Inte nåd, inte förlåt. Utan allemansrätt...
Vafan hände med äganderätten då?

****

Ponera att du går uppför Avenyn och utanför Domus uppmärksammar du en synnerligen trasig, trashank till uteliggare som säljer Faktum. Han är oren, hostar illa och hela hans varande stinker av djup misär samt av hur bra egentligen alla vi andra har det. Han bratig 19-åring går fram till honom, öppnar plånboken och mitt framför den hemlöses ögon, börjar han elda upp femhundralappar med sin smaklöst guldpläterade Zippotändare samtidigt som 4 av hans polare kissnödigt fnissar och filmar med sina kameramobiler och börjar snacka om youtube. Precis innan du som samvetsgrann medborgare skall ta tag i ongen med ett stadigt strypgrepp, knäa honom i pungen, skalla sönder hans näsa för att sedan smeta in hans ögon med lösigt hundbajs, när han ligger ner. Precis innan det, uttalar han det magiska ordet. Inte förlåt, inte löften om bot och bättring. Utan jantelagen. Vafan hände med lite vanlig, allmän antändighet?

***

Allemansrätten är en sedvanerätt sedan över 1000 år tillbaka i tiden. Den har sitt ursprung i att avstånden var stora i ett glesbebyggt land, så att man på resa med tex varor till en marknad, var tvungen att få slå läger och dylikt på andras marker. Man får plocka bär, svamp samt döda växter om man gör så lite åverkan som möjligt på naturen. Detta då det på den tiden ansågs att svamp och bär kostade mer i energi att leta upp och plocka, än vad det gav i energi att äta. Därför får man inte av samma anledning, plocka nötter samt ek och bokollon. Nötter är energirik mat och ollonen var viktig föda för bland annat grisar. Vi svenskar älskar att credda oss själva för vår allemansrätt. Vi påstår till och med att vi är ensamma i världen om den, någon som kanske stämde innan unionen med Norge sprack. För dom har den också.

Jantelagen som begrepp myntades i boken En flykting korsar sina spår men har funnits i vår kultur sedan långt före dess. Vi svenskar älskar att späka oss själva för Jantelagen, jag själv fick lära mig hur dum den var redan i lågstadiet. Ja vi har ett kollektivt dåligt samvete för Jantelagen på samma nivå som vår eftergiftspolitik under andra världskriget. Detta möjliggör för valfri pissröv att bete sig hur svinigt som helst, bara han till sitt försvar hänvisar till Jantelagen. Inte sällan av politiska krönikörer, vilka gärna fogar samman det med "sossar" och "svenskt" i negativa sammanhang. Detta trots att Jante härstammar från bondesamhället där gemene man var så långt ifrån socialister man bara kunde vara.

***

De två första hypotetiska situationerna jag målade upp, påvisar hur man kan hata allemansrätten och försvara Jantelagen. Men man skulle kunna älska båda, som en del av vår kultur, vilken har format det land vi lever i och är (trots att vi in absurdum förnekar det), är jävligt stolta över. Det finns saker i svenskheten som jag avskyr, men även en hel del jag älskar. Som tex vår misstro och vägran att underordna oss auktoriteter. Den starke ledaren, messiasgestalten, diktatorn. Han har aldrig varit ens halvnära att få fotfäste i Sverige. Nej vi tror mer på det kollektiva, gemensamma. Vi sparkar uppåt helt enkelt och är många som gör det samtidigt. Det är vackert tycker jag. Heja Sverige!

Hänt i veckan

I morgon möter IFK Göteborg Hammarby. För en gångs skull är jag helt överens med kvällstidningarnas rubriksättare. För jag gissar att även de hoppas på blåvit seger med Söder som målskytt.

Först text-TV rubriker på sidan 100 om huliganupplopp med blåvitas inblandning, sedan domar mot MP och JP. Fler dagar som torsdagen och jag tror att till och med Siwert Band kan tänka sig att anlita en charlatan för Blåvitts räkning.

Appropå PR-nissar, undrar jag vad Volvos sysslar med just nu. I deras ställe skulle jag starta måndagsmorgonen med att göra följande lista:

Skit som har hänt sedan vi slutade sponsra Blåvitt:

1.
2.
3.
4.
5.

Vidskepligt nonsens? Förvisso, men subjektiva analyser över mediabruset och normativa bedömningar av varumärkets värde är ju trots allt det dom tjänar ihop sina 45 000 i månaden på. Hur vidskepligt det blir, kan ju skeptikern spekulera i. Själv hänvisar jag hellre till dissa-Blåvitt-förbannelsen och till Andreas Andersson, Pontus Kåmark, Han von Tavelsjö och Teddy Lucic. Vart var det Teddy fick ont nu senast?

Appropå huliganismen... "Att slåss mot väderkvarnar" har väl aldrig känts så aktuellt som under denna vecka. Det ÄR ett samhällsproblem, det är också fotbollens problem. Men jag håller inte med om att våldet på gator, torg och grusgropar är fotbollsklubbarnas fel. Nej, det är tipsextras fel. Innan Wolverhampton tjongade igång sin tjongmatch i L-G Björklunds pilotavsnitt med hästar och britter i lervälling, så var allsvenskan en stadigt växande publiksuccé. Se vart vi har hamnat. I jakten på enkla syndabockar vad beträffar våldet kring fotbollen saknar jag helt Tipsextras skuld. Mer om det en annan gång.

Alex lägger av som väntat. Inte en dag för tidigt. Inte en dag försent. Det är helt enkelt dags. Från att ha varit allsvenskans bästa yttermittfältare, innermittfältare och högerback, så har Alex numera fått nöja sig med att vara en av allsvenskans bästa yttermittfältare, innermittfältare och högerback. Den stagnationen är honom icke värdig. Det är helt enkelt dags. Vän av reservationslösa hyllningar, kommer inte bli besviken när sista matchen dagas. Jag älskar karln. Och förklara för mig varför han inte har en guldboll. Betänk en landslagsman som nått 100 matcher i blågult, varit väldigt delaktig i landslagets avancemang till EM samt i egenskap av kapten fört sitt lag till serieseger. Varför fick inte Alex guldbollen i fjol?

Alex är old shool vad gäller mittfältare i Sverige. Visst, det finns fortfarande ett par som är duktiga både offensivt och defensivt. Men inte samtidigt. Tvåvägsspelande mittfältare är en utdöende art i Sverige (har iofs till viss del mutanterats till ytterbackar). Detta aktualiserar i mitt tycke Blåvitts val av spelsystem från och med nästa år. Om Lagerbäck kan testa 3-5-2 i två raka tävlingsmatcher, så borde Blåvitt på allvar börja överväga att använda det 4-2-3-1 system som Roger Gustafsson uppfann hösten 1994. Inte bara för den trupp vi har nästa år, utan även för de spelare som är på väg upp. Det är Dyrestam, Mustafa, Lundgren, Bärkroth, Nilsson, Etéus, Sana mfl. Spelare som är antingen och/eller. Men aldrig samtidigt. Envägsspelare helt enkelt. Och det är nog inte bara en blåvit tendens, utan en tendens vad gäller hela Sveriges talangutveckling. I det läget känns 4-4-2 inte idealt. Betänk följande mittfält och anfall:

------Gustav-Olsson------
Söder-----Sella-----Tobbe
-------Wernbloom--------

Alex sorti medför även ny lagkapten. Min kravspec består i att bindeln skall gå till en helt ordinarie spelare, som troligen kommer vara kvar i klubben ett par år till samt drivs av en näst intill tvångmässig vilja av att alltid föregå med gott exempel. Linkan, Erling, Mild och Alex har varit bra kaptener. Under hösten har Hysén växt fram till en jävligt stark kandidat. I cupfinalen kändes det faktiskt som om det redan var Glenns pojk som styrde skutan.

Det kan bli aktuellt med ny ordförande i Blåvitt också. När det kommer till Blåvitt är jag väldigt pragmatisk. Det som är bäst för Blåvitt är det som är bäst för Blåvitt helt enkelt. Så i detta fallet skiter jag helt i saker som demokrati, öppenhet, klimatförändringen, politisk korrekthet, jäv samt fred på jorden. Jag kan helt enkelt inte se en bättre kandidat än Göran Johansson.

Om Ullevi inte är eller kommer bli tillgängligt som namn på nya arenan, så kan jag inte tänka mig ett bättre namn än Gamla Ullevi. Förvisso inget genialiskt förslag av Allén. Men det bästa av få acceptabla förslag. Inte så mycket snille, men en hel del smak. Horace Engdahl hade inte kunnat göra det bättre.

Våldsfakturering

Jag tänkte skriva det här inlägget tidigare, men eftersom vi innan detta inlägg hade 666 inlägg på Grogg bar det mig emot, gammal 80-talsrockare som jag är. Nåväl, här kommer inlägg 667:

I förra veckan var det derby i Stockholm och som vanligt var det bråk och stök utanför arenan, synd att inte supporterbojkotten omfattar derbyn…

Ett borgarråd i Stockholm vill ändra på matchtiderna så att högriskmatcher alltid spelas dagtid på helger. Om det kan minska bråken så är det helt OK för mig som går på match för att se på fotboll. Mitt på dagen passar dessutom en barnafar som jag bättre än på kvällen.

Däremot är jag direkt emot att klubbarna/SvFF skall betala för polisinsatserna på sta’n, vilket är ett krav som alltid kommer som ett brev på posten efter fotbollsbråk. Inne på arenan och i dess omedelbara närhet är det helt OK att fakturera arrangörerna, men inte ute på sta’n. Om klubbarna skall faktureras vet jag fler kommersiella och icke-kommersiella intressen som skall betala för polisbevakning och insatser. Några dagar innan derbyt var det ”gatufest” i Malmö där ett massivt polisuppbåd från hela landet hade slutit upp bara för att passivt titta på när folk blev misshandlade och festdeltagarna slog sönder butiker och banker. Till skillnad från fotbollshuliganer så låter man nämligen gatufestare slåss och sabotera obehindrat. Dags kanske för firmorna arrangera en gatufest i samband med match? Om AIK/DIF skall faktureras för polisinsatser vid huliganbråk i Vasaparken skall arrangörerna av gatufester och demonstrationer som urartar betala för polisbevakningen av sina arrangemang också.

För att inte tala om hur mycket Swedbank bör faktureras för de stora polisinsatserna i samband med rånvågen mot en mängd Swedbank-kontor i våras. Stureplansgruppen och andra krogar bör man även skicka en fet faktura till med tanke på alla bråk och misshandelsfall som är runt krogarna pga det stora alkoholintaget som gästerna intagit inne på krogarna. Även en och annan skola bör man kunna fakturera eftersom det nu är populärt bland gymnasieungdomar att slåss för skolornas "heder" i uppgjorda slagsmål. Naturligtvis är det skolornas fel. Många skolor är dessutom kommersiella idag och bör kunna dra av poliskostnaderna som kostnader i verksamheten.

Nej, fakturering av polisinsatser blir bara tveksamt, det vore bättre om man ödslade ännu mer energi på varför folk tycker det är så kul och meningsfullt att slåss. Vissa hävdar att hatet mot en annan klubb och att slåss mot deras supportrar är ett tecken på passionen för den egna klubben. Den logiken är som om kärleken till min fru skulle bevisas genom att jag misshandlar min grannes fru.

Lägg ner svenska cupen

Ger inga pengar
Publik och sponsorer bryr sig inte tillräckligt
Dåliga tittarsiffror
Klubbar och förbund tar den inte på allvar
Kostar mer än det smakar

Har jag missat något argument? Om inte, så bjuder jag på veckans lista om andra saker vi bör lägga ner innan vi lägger ner Svenska Cupen:

1. Damallsvenskan.
2. Kultur i SVT
3. Svenska Dagbladet
4. Damlandslaget i fotboll
5. Scenkonst likt balett, opera och teater

Onsdagstankar 24/9

Har inte haft kraft att skriva på ett tag eftersom jag tyckte det var så sorgligt att en av de första gångerna journalistskrået erkänner att de ”råkat snubbla” hit (vi vet att de ofta är här) så var det när man skrivit en rankinglista över journalister. Vi har haft bra många bättre, mer tänkvärda och analyserand inlägg än så. Det känns som att journalister är mer benägna till narcissism och navelskåderi än andra. Den för oss icke-journalister helt meninglösa diskussionen om Mats Hård och deras gnäll i bloggar på varandra och pressavdelningar som ger dem en halvtimmes fel träningstider till en ointressant landslagsträning tyder på det.

Vi har vunnit Svenska Cupen! Jaaa, säsongen är räddad!! Som Becka redan varit inne på så är det en av de två tunga titlar jag vill ha. Nu är säsongen räddad.

Det är allt annat än man kan säga om Malmöiternas säsong. Jag är i vanliga fall empatisk och timid, men deras kräftgång ler jag åt (inte ens i mjugg) och jag tror inte det är Rolles fel, även om han med MFFs resultat i år klättrat ytterligare på min hjältestege. Fantastiskt att MFF kunnat spendera så mycket pengar och åstadkommit så lite i resultatväg, men de är bäst i Sverige på att ta betalt i alla fall.

Bankkris, räntechocker och publikkris. På något vis känns det ganska bra att inte Blåvitt lånat en massa pengar för att bygga en arena. Om man dessutom hade sålt arenanamnet till spekulationsbanken Swedbank (som i Ö-vik, Solna och Malmö) mot att de får finansiera den hade jag varit lite nervös. Det lär bli dyrt att låna av Swedbank snart.

Jag har inte tillhört Wernblooms fans direkt men hans senaste matcher har omvänt mig, nu har han blivit en lirare men ändå med viss tuffhet: Tuffhetsglorian ligger dock lite på sned eftersom han gnäller så förbannat, men det är ju tufft tycker folk, så det är väl jag som har fel om det.

Tobias Hysén är en man jag länge hade på flopphyllan tillsammans med bl a Eldin Karisik, Niklas ”Axel” Carlson och lillebror Alex. Jag undrar om någon med ett annat efternamn hade fått så många chanser som Tobias. De senaste matcherna har han dock varit riktigt bra, så Tobbe är på väg ur hyllan nu.

Med tanke på hur det sett ut på Stockholmsderbyna med raketer och grejer så är det synd att inte publikbojkotten omfattade derbyna. Fortfarande i dessa publikkristider så bör det påpekas att det aldrig varit så lugnt på misshandels-, fylla och skadegörelsefronterna ute i landet i samband med Allsvenskan som i år. Något invånarna i Örebro, Gävle, Sundsvall, Kalmar mfl orter tackar publikbojkotten för.

Premier League igång igen och det blir alltmer en lekstuga för mångmiljardärer, där någon som bara är god för 2 miljarder är en fattiglapp. De som kallar golf och segling för överklassnöjen får nog snart tänka om. De som tillhör över-överklassen föredrar fotboll. Personligen tror jag att miljardärernas intresse kan slockna lika fort som Swedbanks arrogante VD (”alla ökade kostnader tar vi ut på kunderna”) kan säga Lehmann Brothers och då ligger Premier League pyrt till.

Kalmar slog Feyenoord, var i final i cupen och leder Allsvenskan. De som gnäller på att ett tätt spelschema bara förstör bör nog ägna sig åt något annat än fotboll. På träning söker man ofta ”matchlika situationer” och vad är mer matchlikt än att spela match?

Jo vi vill ha cupen!

Den berusande känslan av att ha vunnit Svenska Cupen har inte lagt sig hos mig. Och sötman på tungan förstärks givetvis av att det var just Kalmar vi slog. Det måste kännas som en förbannelse för dem att de inte heller i år kan vinna båda gulden.
Javisst, sno ni en titel men då tar vi den andra liksom! Jag tycker, vilket jag delar med flera av mina bröder här på Grogg, att Svenska Cupen är något speciellt. Läs gärna Bruces text Svenska Cupen är indie och Siwerts text Svenska Cupen.
Cupen som svenska folket, enligt media, glömde har en aura av nostalgi över sig; lag i de lägre divisionerna blandas med allsvenska topplag och allt andas skrubbsår, skitiga strumpor, grusade drömmar och genuinitet. Och ingen som minns den legendariska cupfinalen på Råsunda 2004 kan säga att den inte väcker känslor. Och den leder faktiskt ut i Europa!
Kvällstidningar och bloggar har i veckan slagits om vem som kan ösa mest skit över denna cupernas cup och alla har påstått att de uttrycker något som alla andra också känner. De har fel. Vi älskar Svenska Cupen och ingen kan ta ifrån oss glädjen över detta nybärgade Guld. Varför skulle vi annars börja sången med "Vi har vunnit Svenska Cupen, vi har 18 SM-Guld"?

Underbara bokstavsbarn

Robin - IFK

*********************************************************************************


Skön seger. L i t e poetiskt att vinna på två kontringar och en fast situation MOT

just HBK.

***********************************************************************************

Under veckan som gått, har syskonskaran Grogg blivit snällt klappade på huvudet av etablissemanget på Aftonbladet och Expressen såsom varande duktiga bloggare. Siwert får cred och jag får skit. Ungefär så. Det stör mig. Jag tror fan det stör Siwert också. Annars skulle liksom inte Siwert vara Siwert. Så när vi ändå har herrar Laul och Lemans uppmärksamhet, så skulle jag vilja ha svar på en fråga jag ställde för några år sedan.

Ponera att ni inför VM i Sydafrika, skulle få tillgång till Zlatan Ibrahimovic´avföring. Skulle ni då:

A) Spola ner det i närmaste toalett?
B) Likt en fransman bara låta det ligga kvar
C) Låta analysera det för att ta reda på eventuell medicinering samt matvanor?

En absurd fråga måhända, men er Zlatanhysteri är pervers så frågan är befogad.

************************************************************************************

D e n där killen SÖDER kommer
bli gansk
a bra.

Kom ihåg var ni hörde det först.

Han måste bara SKJUTA BOLLEN I MÅLET
oftare.

*********************************************************************************

Och Lemanbashing kommer jag alltid ha tid över för Henrik. Det är bara en fråga om prioritering. Du själv skriver ju en massa om hockey till exempel, vilket ju ställer frågan om vem som prioriterar bäst.

*********************************************************************************

Böter på kanske 60 000 och avstängning för en hockeyspelare som faktiskt erkänner att han filmar! Inte konstigt

att idrottsmän

L J U G E R

så mycket.

**********************************************************************************

En av kommentarerna till Siwerts mailinglista, hade alltid undrat vad det var för sorts människor som tog sig tid och mailade till sportjournalister. En bra poäng. Men när annars är supporterlivet rationellt betingat? Vi åker buss i ett dygn, står och fryser i timmar, sjunger melodier vi avskyr, köper dyra t-shirts av svag kvalitet, läser sportbilagor vi hatar och bryr oss mer ju sämre det går. Att vara supporter är i högsta grad irrationellt och det vi lever för är ett hörnmål och två på kontring hemma mot Halmstad.

***********************************************************************************

Rick Wright har dött. Shine on you lovely diamond. Att sätta på en platta med Pink Floyd är som yoga utan dom jobbiga ställningarna. 10 finöl utan dom dumma besluten och bakfyllan dagen efter. Som en helkroppsmassage utan stenhårda tummar mitt i navet på din allra ondaste muskel. Du svävar iväg bortom the wall och blir ett med tresitssoffan. Synd bara att jag inte visste det 1994.

Appropå musik, så hävdar diskbänkssurrealisten Anjo att Just D och Orup har förbättrat hans liv. Hur jävligt var det innan?

Anjo jobbar på sin första roman. Popsensationen från förr, Martin Svensson som skrev om fiskar som viskar och tjejer som är yeah och wow. Han skall snart publicera sin andra. Världen är absurd.

Skogstokig

Spenderade måndagen i skog och mark. Det var dags för årets första seriösa svampplockardag då de övriga hittills varit lite oseriösa turer i skogarna kring Bjurslätts torg. På med fleecetröjan, gummistövlarna och de vind och vattentäta brallorna. Eftersom så få av er är intresserade av svampplockeri, tänker jag inte trötta ut ur med hur nöjd jag var med måndagsskörden eller detaljer kring artbestämning och dylikt. Jag går på det viktiga och fotbollsrelaterade direkt i stället.

Mina brallor var som sagt vatten och vindtäta. Åt båda hållen. Jag oxade runt i dyig barr och blandskog i fyra timmar i svettmaximerad utstyrsel, framför allt nertill. Och jag tänker inte skämmas för att erkänna att om jag är ensam ute mitt i skogen så....Ja jag håller då fan inte inne med en fis om det skulle bli aktuellt. Och det blev det. Är ju inte direkt i en hiss på Operan tänker jag. Så vad gör en fis mer eller mindre ute i ödemarken. Men så var det ju det där med de lufttäta brallorna....

Vi kom hem och då rensningen av all svamp (det var asmycket, så mycket kan jag skryta), inte hanns med under kvällen så fick vi ta och sova över lite oplanerat hemma hos svärmor för att återuppta rensningen idag. Naturligtvis tog jag en välbehövlig dusch. Men något ombyte av underkläder hade jag inte i min besittning. Så väl hemma på trygga Hisingen i dag eftermiddag fick jag slutligen, äntligen chansen att byta kallingar. Men varför fick jag för mig den rekorddumma idén att lukta på kalsongerna i fråga? Vad för sorts bisarr nyfikenhet var det jag hade tänkt stilla? Trodde jag att det skulle dofta tallbarr och smörstekt snöbollschampinjon? Det är många frågor som surrar i mitt huvud trots att huden ett par timmar efteråt har börjat att krulla sig tillbaka igen. Men framför allt en fråga återkommer hela tiden.

Det måste vara samma mening som Borg-Madsen-Gren-Nilsson tänker varje gång de "beundrar" Jeffrey Aubynns bravader på MFF´s vänsterkant.

Vad i helvete tänkte jag på?

War huh. What is it good for?

Nej, vill ni med anledning ett par förvirrade solnaiters bedrifter under fredagskvällen i höjd med bögringen, önskar finna hatiska kommentarer om idioter i allmänhet och gnagare i synnerhet, så får ni allt leta vidare. För här är det kärlek som är grejen. I stället för plumpa påhopp skall jag outa mina favorit-aikåare. Peace out!


George Raynor. Svensk-Engelsk nationalklenod som hade en fäbless för Nisse Lidholm.




Bosse "vi måååste närrma åss Eroopa" Petersson. Superexpert, proffstränare. Men inte fan gillar väl vi på Grogg Bosse P?



Patrik Englund. Sågs senast på Gamla Ullevi full och glad iförd rutig kostym och en t-shirt under med texten "Jag körde ner AIK i superettan". Ahh...så det är därför vi gillar Bosse P.

Det kom ett mail...

Jag återger det i sin helhet.

Hej allihopa!

Jag vill helst inte gå ut med mitt namn då det kan vara känsligt.

Men jag känner inte att bilden av mig är helt korrekt återgiven i gårdagens lista. Jag pratar ju även 5 språk och....ja jag har faktiskt jobbat på Gazetta dello sport.

Puss och kram

//

J.

P.S. Ni supportrar kommer aldrig förstå D.S.

Lista. Bästa tidningsjournalister

Rankinglistor har en magisk dragningskraft på folk. Tidningarna har allt som oftast två-tre olika listor av olika slag. Jag tänkte ge mig på en lista över bästa tidningsjournalister. Denna lista baseras helt och hållet på journalisternas benägenhet att ha en kommunikation med läsarna och då i synnerhet mailsvar till mig. När journalisterna klagar över stjärnors arrogans för att de tycker det är jobbigt att svara på vristens tillstånd för den 25:e journalisten, eller att Lars Richt råkade ge dem 10 minuter fel tid på träningstidens början så kan det vara på sin plats att kolla deras egen vilja att svara på frågor.

I olika sammanhang så har jag mailat diverse journalister för att få svar på frågor om något de skrivit. Jag har alltså på något sätt berörts av deras skriverier så till den milda grad att jag tagit av min dyrbara tid till att författa ett E-postmeddelande till dessa journalister. Mina E-mail är vänliga, artiga och inte alls oförskämda (jag inser att de får en hel del sådana), men ändå är det märkligt svårt att få ens det kortaste svar. Min ranking grundar sig helt på deras svarsvillighet och därmed arrogans mot sina läsare.

1. Ulf Stenberg (GP)
Ett föredöme! Svarar alltid snabbt och dessutom roligt, avspänt och utan standardrepliker. Han har till och med erkänt att han varit snett ute. Sådant ger respekt. Han är 10 placeringar före övriga journalister på denna lista.

11. Johan Esk (DN)
DNs egen bekymrade allvarsman svarar alltid. Inte så långa svar, men han svarar och reflekterar. Det tar 30 sek av hans liv, men betyder en del för en prenumerant.

12. Jan Majlard (SvD)
Käre Jan. Vi har varit oense X antal gånger och du är anledningen till att jag övergav SvD-prenumerationen efter 15 år men du svarar personligt och har en åsikt (men väl tyken ibland). Dessutom tog du ett tips av mig och skrev en krönika.

13. Kenny Genborg (GP)
Att få mail av läsare är jobbigt tydligen, men han svarar. Klart överlägsen attityd, men ändå ett svar.

14. Jennifer ”Zlatan och La Gazzetta i varje mening” Wegerup
Sveriges överlägset mest arrogante journalist. Hennes standardsvar om brända diskoteksbarn är en klassiker i supporterkretsar. Även jag fick ett liknande med en otroligt arrogant ton, men hon svarade en gång i alla fall (en gång av tre försök)

Övriga: Robert Laul, Simon Bank, David Tanentsapf, Mattias Luhr, Olof Lundh
Har inte ens bemödat sig om att svara. När dessa herrar nästa gång lipar över att Zlatan inte vill prata så tycker jag inte ett dugg synd om dessa herrar. Ni skiter själva i att svara på frågor från era ”konsumenter” så varför skall Zlatan snacka med er?

Saknar ni några namn på den här listan? Tja, de har inte skrivit så att jag känt mig manad att maila.

Bara en sak

Blir det ett ordvitsande arenanamn, så tänker jag bomba skiten tillbaka till 60-talet. Det är en sak som är säker.

TV4-match. En poäng och uselt spel
Viasat-match. Tre poäng och anständigt spel.

Just sayin´...... Vissa saker är faktiskt medias fel.

Jag stödjer 3-5-2 i landslaget. Det är baserat på svårigheterna att få 4-4-2 att funka mot den nya sortens 4-5-1 system, som ju är en anpassning för att slå just 4-4-2. Lagerbäck hade att välja mellan att själv gå ner på 4-5-1 och därigenom underutnyttja sin starkaste lagdel, eller att hitta på ett annat botemedel. Väl värt ett försök tycker jag.

Jag gillar Roland Andersson. Kör man ner MFF i superettan, förtjänar man cred.

Henke som lagkapten måste vara Bosse Lundqvists verk. Han har haft lite småsvårt med logik och sunt förnuft på sistone.

På lördag är Ragnar avstängd på grund av att han felaktigt fick Adam Johanssons varning hemma mot Helsingborg. Att Martin Hansson inte korrigerade det i efterhand får mig att ifrågasätta om han har integritet nog att döma fotboll på elitnivå.

"Oops, där tabbade jag mig. Bäst jag skriver in det i domarrapporten". Hur svårt skall det vara? Undrar förresten när Sandqvist skall få sitt straff för den fega och fula efterslängen på Robin Söder? Det var väl också Hansson?

På lördag blir det oavgjort och 90 minuters lång väntan för Blåvittklacken på Norra. 90 minuter efter matchen blåsts av det vill säga.

Oh brother, here's my reply!

Började egentligen skriva detta i kommentarsfältet på Bruce's text, men kommentaren blev så lång att jag insåg att jag lika gärna kunde svara i ett inlägg, så here goes:

Så är det i dagens samhälle broder Bruce; är du inte tillgänglig så är du död. Skönt att få sin oro stillad;-)

Angående jeppe så är det blandade känslor för min del. Blev grymt besviken när han inte kom tllbaka till oss, men tror samtidigt att han behöll Blåvitt i sitt hjärta. Minns en TV-intervju när han just kommit till DIF då han fick frågan "vad har varit bäst i din karriär" och han han svarade då att hans bästa och roligaste tid var i IFK Göteborg...Detta trots att han nu var DIF;are. I vilket fall, han gjorde fel och hans karriär störtdök dessutom därefter så han fick ju sitt "straff" ändå vilket innebär att vi slipper "hata" honom...och ingen kan ta ifrån honom allt han gjorde för Blåvitt.

Angående janne P så lutar jag numera, när den värsta ilskan har lagt sig, åt din teori om att han var beredd att göra vad som helst för blåvitt, även lagöverträdelser. Fel och klantigt? Självklart, men han verkar ha gjort det pga en enorm lojalitet mot och brinnande passion för, IFK Göteborg. Vad gör man inte för den man älskar...Också där gäller att han får sitt straff, i fängelset, så vi slipper vara dem som dömer och bestraffar.

Har jag förlåtit dessa gubbar nu? Nä, inte än, men med tiden slipas man av och släpper sin bitterhet. Båda dessa har i sina bästa perioder utfört stordåd för den klubb vi alla älskar- IFK Göteborg.

Vad denna klubb, och kärleken till den, betyder för oss supportrar lär vara otroligt svårt för utomstående att förstå. Själv har jag upplevt flera stora sorger det senaste och har då tagit min tillflykt till Blåvitt. En dag som varit dränkt i tårar fick ha en ny mening i och med att IFK skulle spela match under kvällen. "nu när allt skiter sig för mig får Blåvitt lyfta mig genom att vinna" tänkte jag.
Vann gjorde vi inte, och man kan väl då säga att mitt lag svek mig? Men inte var det laget; det var domarjäveln, spelplanen osv. Ursäkterna är många för den man älskar.
Och precis som en försmådd älskarinna aldrig kan sluta tänka på vad hennes älskare gör just nu, så kan jag aldrig släppa tankarna på hur det går för Blåvitt.

I början av augusti var jag på ett underbart litet bröllop nere i Skåne. Till min mans stora förfäran satt jag hela tiden med mobilen under bordet och sms;ade med vänner för att hålla koll på hur det gick för Blåvitt, som just då spelade mot Örebro, under tiden.
Inte nog med det, trots att jag visste bättre envisades jag med att referera för alla andra vid bordet hur det gick. Till slut tittade min man strängt på mig och sa "Becka, de andra är inte intresserade!". Men skam den som ger sig! I ögonvrån hade jag noterat hur Joel 17 år, på andra sidan bordet verkade visa intresse för matchen. "Jo du," sa jag "Joel här borta vill veta, inte sant Joel?". Joel, som jag förresten aldrig träffat tidigare, nickade medhåll och bekräftade detta. Et Voilá! Jag hade mitt alibi! Detta tog jag fasta på, och fick på köpet en själsfrände, om än 17 år, under kvällen.
Blåvita vänner finns överallt, och vi vet alla vad som är viktigast.

Försoning

Ämnet känns aktuellt, minst sagt om man är blåvit.

Under mina 32 år har man tvingats uppleva en hel del både toppar och dalar genom åren och som supporter har man tyvärr en benägenhet att särskilt ömt vårda just dalarna. Skulle jag göra en lista över bittra, blåvita minnen så står väl antagligen Nou Camp 86 fortfarande kvar på ohotad förstaplats. Men tvåan och trean är jag inte lika säker på. Vilka de är, vet jag. Men inte dess inbördes ordning.

Dagen då vi skulle möta ESK i cupens semifinal, körde GT ett helt uppslag med Jesper Blomqvist om varför han inte såg IFK som det naturliga valet när det var dags att vända hem till allsvenskan. Trots Gunnar Larssons kraftiga förnekande sägs dåvarande ledningen ha jiddrat med diverse outbetalda bonusar eller dylikt när JB just stuckit till Milan. Fan vet om jag inte litar mer på Jesper än Gunnar just i det fallet, även om jag inte köper att detta skulle ha varit bakgrunden till att JB stack till Dif i stället för hem. Den dagen, sommaren 2003 är något av det värsta jag upplevt som blåvit. En vämjelig känsla av sorg och vrede. Känslan av svek och äckel över att ha levt en lögn hopades över mig och alla andra i min sits. I den mån han brydde sig, tror jag inte han insåg hur stor han var här. Han var snäppet under Torbjörn och Bebben samt väl i nivå med Mild, Steff och några till. Så bitterheten emot honom idag, bör ses som ett bevis på hur älskad han en gång var.

Det har varit rättegång igen också. Morgonen då luxemburgtransaktionen avslöjades var knappt något man önskade sin värsta fiende. Det var desillusionerat, ovisst, oroligt och ett stort jack i allas vår egna identitet, bara fortsatte blöda. Hur kunde detta få ske? Hur i ¤&¤&"#%${$@¤!"#¤% och hans mamma, kan detta hända oss?

När framtidens historiker betraktar vår nutid, kommer vi antagligen få rekordhöga poäng i tolerans. Herregud vad toleranta vi kan vara. Sverige har till och med en bögig minister! Men vad gäller försoning känns det som vi går mot en all time low. Hämdlystnad och långsinthet förefaller vara tecken på ett allt mer egocentrerat runkarsamhälle där alla, alltid skall skylla sig själva. Att förlåta någon i det läget kan vara jävligt politiskt inkorrekt. Knulla runt och du får höra förstånde ord av vänner med plirande ögon. Men förlåt din partner som knullar runt och du får byta bekantskapskrets. Nej, hämnas hellre, hata mer och försonas aldrig. Då kan du vara säker på att fortsätta känna dig älskad och uppskattad.

En av Siwert Bands bästa visdomar är att vi skall unna oss att vara bittra när tillfälle ges. För gör man aldrig det, går man inte vidare. Men nu känner jag att jag har bittrat mig tillräckligt. Övrigt bittrande skulle bara bli ett påklistrat, oäkta bittrande med bittrande som självändamål utan annat syfte än att hålla ett bittert sken uppe för den bittert förväntande omvärlden. Likt en bitter trädgård i ett bitterfiiint villaområde.

Men jag tänker låta löven ligga okrattade över den bittergröna gräsmattan, ge häcken full frihet att försonas i vildvuxenhet snarare än de analräta linjer de bittra grannhäckarna har att skylta med och i rabatterna kämpar bittra kryddörter och pelargoner om uppmärksamhet med oräkneliga arter av ogräs.

Man behöver inte glömma för att gå vidare. Det räcker ibland faktiskt att bara gå vidare. Janne Plånbok gjorde bort sig och han vet om det samt har faktiskt i ett öppet brev bett om ursäkt för det samma. Janne vigde en stor del av sitt liv åt Blåvitt. När det stormade som värst 2002, sålde han sin firma och jobbade heltid helt ideellt samt gick senare in med pengar för flera nyförvärv, bland andra Niclas Alexandersson. Skall ett asdåligt beslut överskugga 20 år av självuppoffrande för något vi älskar. Jag tycker inte det. Jag förlåter Janne.

Barca 86 kom upp (skräll...) Någon som minns Barca 94? Eller för den delen Man U hemma 94, Milan hemma 96, 4 raka SM-guld, förlänga kontraktet i syfte att inte gå som bosman, Peléfinten mot Sven Andersson, som inte ens Pelé lyckades med? Några av ovanstående ögonblick har tillhört bland det finaste jag upplevt som blåvit. Så vad göra? Låsa dörren och slänga nyckeln, eller förlåta och välja att minnas det fina? Jag förlåter Jesper också.

Helt obitter är jag dock inte. Jag är bara bitter över annat. Som att just nu är datorn och mobilen sönder samtidigt. Stackars syster bex trodde jag hade dött. Den här sortens isolering mitt informationssamhället kommer det ta lång tid att bittra av sig från. Stackars mig.

Allt är CL-kvalets fel

Jag trodde verkligen vi var bättre än så. Jag trodde enfaldigt att vi kunde stå över hysterin kring spektaklet Champions League. Jag trodde faktiskt att vi var en klubb som kunde skaka av oss en eventuell förlust i Champions League och sedan fokusera på att vara segerrika under den Allsvenska hösten. Men icke, Blåvitt uppvisar samma ledsna uppgivenhet och kraftlöshet som de senaste årens svenska representanter gjort efter ett förlorat Champions League-kval.

Jag begriper inte denna fokusering på ett kval till Champions League, jag begriper inte hur denna pajasturnering så fatalt kan ta över spelare och ledares huvuden så att de efter en förlust där faller igenom och blir ett lag på Gefles nivå. Luften har helt gått ur den stolta, blåvita ballongen.

Kalmar har hela tiden sagt att Europaspel är en kul bonus men det är Allsvenskan som gäller i första hand och en bra placering i Allsvenskan kvalificerar för snabb återkomst och chans till revansch i Europaspelet. Kalmars inställning och tålamod har tagit dem till ledning i Allsvenskan, svensk cupfinal och de är som enda svenska lag fortfarande kvar i Europaspelet.

Vinner vi i cupen är säsongen räddad ändå. En titel per år är riktigt bra.