Lag och rätt

Ponera att du har litet pengar, lånar på banken och efter mycket letande hittar ditt lilla paradis på jorden. Ett lantställe vid en sjö med lite skog runt om. Ett ställe där du om du så vill, kan upprätta din egen monarki där du är kung och där du dagligen gör en Eriksgatepromenad över dina ägor.

Plötsligt ser du en illa parkerad Santa Fe som sladdat in på din privata väg, som du själv har dikat, en jobbigt högljudd medelklassfamilj trampar omkring i dina lingonsnår och letar kantareller där morsan hela tiden vill ha koll och skriker efter barnen.
-VAR ÄR NI?
-HÄÄÄR!
Till råga på allt, har dom länsat dom ännu inte riktigt mogna björnbärsbuskarna vilka du haft koll på och vårdat ömt sedan början av juni. Och precis när du i vrede upptäcker detta, så blir du återigen varse om att din närmsta granne, 8km bort har startat upp en ridlägersverksamhet med islandshästar på vilka en massa snoriga överklassbruttor i 12-årsåldern iförda svindyra Kyra K-jackor trampar omkring med sina havremoppar på dina stigar. Eller rättare sagt. Trampar sönder det som tidigare var stigar. Nu är stigarna snarare ett enda långt, långsmalt kärr.

Som självutnämnd kung, hämtar du givetvis bössan och radar upp alla inkräktare för avrättning. Ända fram tills de åtalade uttalar det magiska ordet. Inte nåd, inte förlåt. Utan allemansrätt...
Vafan hände med äganderätten då?

****

Ponera att du går uppför Avenyn och utanför Domus uppmärksammar du en synnerligen trasig, trashank till uteliggare som säljer Faktum. Han är oren, hostar illa och hela hans varande stinker av djup misär samt av hur bra egentligen alla vi andra har det. Han bratig 19-åring går fram till honom, öppnar plånboken och mitt framför den hemlöses ögon, börjar han elda upp femhundralappar med sin smaklöst guldpläterade Zippotändare samtidigt som 4 av hans polare kissnödigt fnissar och filmar med sina kameramobiler och börjar snacka om youtube. Precis innan du som samvetsgrann medborgare skall ta tag i ongen med ett stadigt strypgrepp, knäa honom i pungen, skalla sönder hans näsa för att sedan smeta in hans ögon med lösigt hundbajs, när han ligger ner. Precis innan det, uttalar han det magiska ordet. Inte förlåt, inte löften om bot och bättring. Utan jantelagen. Vafan hände med lite vanlig, allmän antändighet?

***

Allemansrätten är en sedvanerätt sedan över 1000 år tillbaka i tiden. Den har sitt ursprung i att avstånden var stora i ett glesbebyggt land, så att man på resa med tex varor till en marknad, var tvungen att få slå läger och dylikt på andras marker. Man får plocka bär, svamp samt döda växter om man gör så lite åverkan som möjligt på naturen. Detta då det på den tiden ansågs att svamp och bär kostade mer i energi att leta upp och plocka, än vad det gav i energi att äta. Därför får man inte av samma anledning, plocka nötter samt ek och bokollon. Nötter är energirik mat och ollonen var viktig föda för bland annat grisar. Vi svenskar älskar att credda oss själva för vår allemansrätt. Vi påstår till och med att vi är ensamma i världen om den, någon som kanske stämde innan unionen med Norge sprack. För dom har den också.

Jantelagen som begrepp myntades i boken En flykting korsar sina spår men har funnits i vår kultur sedan långt före dess. Vi svenskar älskar att späka oss själva för Jantelagen, jag själv fick lära mig hur dum den var redan i lågstadiet. Ja vi har ett kollektivt dåligt samvete för Jantelagen på samma nivå som vår eftergiftspolitik under andra världskriget. Detta möjliggör för valfri pissröv att bete sig hur svinigt som helst, bara han till sitt försvar hänvisar till Jantelagen. Inte sällan av politiska krönikörer, vilka gärna fogar samman det med "sossar" och "svenskt" i negativa sammanhang. Detta trots att Jante härstammar från bondesamhället där gemene man var så långt ifrån socialister man bara kunde vara.

***

De två första hypotetiska situationerna jag målade upp, påvisar hur man kan hata allemansrätten och försvara Jantelagen. Men man skulle kunna älska båda, som en del av vår kultur, vilken har format det land vi lever i och är (trots att vi in absurdum förnekar det), är jävligt stolta över. Det finns saker i svenskheten som jag avskyr, men även en hel del jag älskar. Som tex vår misstro och vägran att underordna oss auktoriteter. Den starke ledaren, messiasgestalten, diktatorn. Han har aldrig varit ens halvnära att få fotfäste i Sverige. Nej vi tror mer på det kollektiva, gemensamma. Vi sparkar uppåt helt enkelt och är många som gör det samtidigt. Det är vackert tycker jag. Heja Sverige!