Dude-kulturen

Det finns böcker som inspirerar, griper tag eller lär dig saker. Sedan finns det böcker som helt enkelt får dig att må bra, bättre eller kanske bara får dig att må lite bättre över dig själv.

För mig är dessa böcker de böcker som beskriver dig själv, dina egna positiva och negativa egenskaper på ett älskvärt sätt. Nick Hornby och John Steinbecks berättelser från Monterrey (Riddarna vid Dannys bord, Det stora kalaset och En underbar torsdag), har den effekten på mig. Men jag har aldrig till fullo grubblat över varför just dessa böcker gör just mig på så gott humör.

Jag bor på Hisingen i en hyreslägenhet insprängd i ett bostadsrättområde, en kilometer från Gazaremsan, en kilometer från ett fisförnämt villaområde och en Håkan Mild-chip från ett betongghetto. I det senare finns en jourbutik dit jag brukar småjogga fem i elva för att köpa snus, cigg och mjölk till morgonkaffet. Utanför hänger ett gäng ghettokids dygnet runt känns det som. Det förundrar mig hur down jag är med dessa kids. "Ey brorsan, läget", "Ey IFK-mannen" och dylikt för jag höra.
På samma sätt har jag förundrats över att det alltid är mig, som fyllefarbröderna kommer fram och tjötar med på busshållplatser. Med tanke på att jag är rätt osocial, knappt äger mer än två ansiktsuttryck samt i övrigt är tämligen norrländsk i själen, så är det lite märkligt.

"Jag tjänar tillräckligt för mat och räkningar, årskortet och ett par skivor i månaden" I ungefär den ordföljden uttrycker Hornbys egokaraktär i Fever Pitch, sin skepsis till att söka den där lite finare och bättre betalda tjänsten på skolan han arbetar. När jag själv tvangs identifiera mitt drömyrke (lottomiljonär räknades inte som yrke tydligen), så blev det något bartender i en pub som spelade bra musik, serverade god mat, hade trevliga stammisar och visade alla matcher på storbilden, jag ville se. Mitt drömyrke är i princip att inte jobba alls med andra ord.

Det är bara att erkänna. Jag är en slacker. Jag har höga ambitioner, men inte för mig själv. Mer för Blåvitt, Led Zeppelins världsturné samt den där hembakta pizzan jag skall tillaga ikväll. Jag var skitpeppad för Oasis besök i Göteborg, men lyckades försova mig och bommade biljettköpet. När jag sedan upptäckte att det fanns biljetter kvar som inte hämtats ut, hade jag givetvis bränt dom pengarna på annat...
Mina ambitioner för mig själv är svårfunna. Är det därför jag är så down with the ghettokids, the parkbänksfyllos and the sällskapssjuka pensionärers? Dom känner igen sin sort. Ingen doer, ingen thinker. Jag mer....observerar. Observator låter i alla fall bättre än en grubblande latröv.

Jag tror det finns många av oss där ute. På socialkontor, parkbänkar, frireligiösa sammankomster, arbetsförmedlingar samt akademiska institutioner. Men det finns en räddning för oss slackers med låg ambitionsnivå. Dude-kulturen. Om vi bara blev bättre på att kalla varandra för dude, så kommer åtminstone en ambition spira inom oss. Att blir "the dude".

I en värld full av dudes, kommer vi alla att finna mening och motivation att utveckla vår livstil och få ett konkret mål att dude´a oss mot. En dude är inte bestämt av kön, ålder, etnisk bakgrund eller klass. Det är bara ett uttryck för jämlikhet. Att kalla någon för dude, till skillnad från "mannen, broder, sis, herr ordförande eller käre vän", är att tillerkänna att vederbörande är lika bra och dålig som dig själv. The dude blir således världens mest jämlike. Och vem vill väl inte bli det?