Minnen från säsongen 2008

Med lite perspektiv på 2008 så är det tid för lite reflektion och eftertanke. Detta är vad jag minns mest från säsongen 2008:

Bristande engagemang – 2008 var året där jag, och många med mig uppenbarligen, inte lyckades uppbåda mitt engagemang för fotboll och Blåvitt på samma vis som tidigare. Jag vet inte om det berodde på mättnad efter guldet, sonens födelse eller att TV4 ökade bevakningen av Allsvenskan.

Publikbojkotter – En succé som alla boende i allsvenska städer utanför Stockholm uppskattade. Hade bara stockholmslagen även bojkottat bortaderbyna så hade det varit en av de lugnaste säsongerna på länge i antalet fall av misshandel, fylla och skadegörelse i samband med allsvensk match. Hemmamatch mot stockholmslagen och hellugnt i matchstäderna, det var underbart!

Derbystöket i huvudstaden – Man bojkottade bortamatcher i protest mot tveksamma lagar som skall stävja våldet men beter sig illa hemma i Stockholm framför ögonen på regeringens huliganlagsutredare. Självmål är bara förnamnet.

CL-frossa – är fortfarande lite småsur på vår förening för att man föll i samma fälla som alla andra och knäcktes av en förlust i kvalet till den pajasturneringen. Hade de varit lite mer professionella hade vi kanske försvarat SM-guldet och inte låtit sig nedslås så till den milda grad att alla slutade spela fotboll i ett par veckor.

Kalmar FF – Spelade underhållande, öste in mål och hade Allsvenskans totalt sett bäste spelare i Viktor Elm. Jag är imponerad och allra mest över Nannes icke-gnäll. När de flesta andra (inkl. Håkan Mild) gnällde på tätt spelschema och annat (se nedan) så kommunicerade Nanne att det bara var kul och det var det.

Robin Söder – Han kom, han såg, han målade. Spelade faktiskt fotboll som en hel karl och inte som den tonåring han är. Å andra sidan så spelar tonåringar som karlar i många andra länder, men i Sverige anses man vara ung talang till man är 27.

Zlatans knä – Sällan har vårt lands journalister förnedrat sig själva så till den milda grad som när de fyllde spaltmeter efter spaltmeter och sändningstid i timmar om Zlatans förbannade knä (och ingen var intresserad). Undra på att fotbollsspelare alltmer beter sig som känsliga primadonnor när en ”känning” får sådan uppmärksamhet. Håkan ”Carla ” Carlqvist har väl snart dött i skrattkonvulsioner åt skämten till sjukjournaler som fotbollsspelarna uppvisar i media.

Fotbolls-EM utan England – Varje fotbolls-EM bör spelas utan England. Vi behöver inte den stinkande, pissande, aspackade, våldsrunkande supportersvansen till england när det vankas mästerskap. Steve McClaren borde fått Nobels Fredspris.

Saknad – Jag saknar Royal League väldigt mycket. Broder Bruce skrev för inte så längesedan att den bästa träningen är 90-minuters tävlingsfotboll och det var Royal League lösningen för, men de flesta inom fotbolls-Sverige vill tydligen ha en evighetslång försäsong utan nerv istället.

Rättegångar – Det var nog All Time High i rättegångar mot fotbollsspelare den här säsongen. Förutom hovrättsförhandlingen mot MP, JP och Sella (som nu fick den minimala uppmärksamhet som motsvarade nyhetsvärdet) så var diverse misshandelsfall, fylla och rattfylleri uppe i rätten. Jag undrar fortfarande varför det anses värre att betala in fel skatt än att ge sin fru en lusing, slå någon annan på käften eller köra rattfull, är jag ensam om det?

Davids utdragna kamp – Jag hoppades på att Ljungskile skulle stanna kvar för att det är kul när humlor flyger, men en alltför brutal inställning de sista omgångarna grusade den förhoppningen. Nu får vi Häcken igen istället – tjohej vad kul.

Den märkliga värvningen – Håkan Mild fick riskkapital i fickan, tog i så det knakade och värvade (trumvirvel): lill-Alex… Jag undrar fortfarande om det var Milds tysta protest mot ”ekonomisk doping” i form av riskkapital. Eller var det en Marta/Frisk så att Niclas skulle bli glad och få avsluta karriären i samma klubb som lillebror? Ett skämt var det i alla fall att betala miljoner för djupleds-Danne och Stefan Andreasson skrattade säkert gott hela vägen till banken.

Gnällsvenskan – Det mest bestående intrycket var nog ändå att det gnälldes som aldrig förr i Allsvenskan. Det var för många matcher, för blött gräs, för långt gräs, for torrt gräs, dåliga domare, dåliga publiksnitt, för tätt matchande, för dålig fotboll, för dåliga arenor, för kallt, för mycket skador med mera, med mera. Fotbollen stod ut än mer som den sport som har flest mesiga och gnälliga primadonnor. Det är inte attraktivt med folk som gnäller och däri består nog en del av att intresset minskat. Kalmar och Nanne gnällde inte och det tror jag var en del av framgången.

På det stora hela var det ingen av de mest minnesvärda säsongerna.