Bjärsmyrs avsked

Jag har länge varit en hårdnackad försvarare av Bjärsmyr och hans vilja att gå utomlands. Redan i vintras när han tyckte att Blåvitt erbjöd ett för dåligt kontrakt så aviserade han att han ville utomlands och inte skulle förlänga med Blåvitt. På det viset gav han Håkan gott om tid att inhandla en ersättare och en sådan kom snabbt i form av Kalle Svensson. Jag tycker att det var juste och korrekt handlat av Bjärsmyr. Det finns alltför många exempel på spelare som förhalat processen, sagt att de skall skriva på men sedan skrivit på för någon annan klubb ändå i ett sent skede. Ett sådant beteende sätter klubben i en mycket tuffare sits.

Det är något naivt (eller möjligen cyniskt) att tro att en 23-åring skall skriva på ett långt kontrakt utan vidare så att nuvarande arbetsgivare skall få mycket pengar i övergångssumma, när en del av de pengarna annars kan användas till en högre lön och trygga framtiden så att man kan fortsätta spela TV-spel och fika på dagarna även efter att fotbollskarriären tagit slut.

En aspekt ”Bosman-spelarna” missar är dock att har en spelare kostat klubben en stor övergångssumma så finns det många exempel på att det tar mer emot att bänka den spelaren framför en billig spelare. En hög övergångssumma ger status i den nya klubben helt enkelt.

Men skadan mot AIK, vad tusan var det för idioti? Jag förstår om varken Bjärsa eller klubben (som riskerade att bli av med 4-5 miljoner vid skada) inte ville chansa med att starta. Om han nu var skadad så har han dragits med den hela veckan så varför ens ha med honom i matchtruppen och ta upp en plats som kunde befolkas av någon blåvit som inte var upptagen med Gothia Cup-spel? Ledarna borde låtit honom stanna hemma från början och ladda för flygresan till Aten eftersom han, om han var frisk, förmodligen skulle varit ganska rädd om benen. Om han bara fejkade skada så var det mycket lågt och ett ovärdigt slut. När man såg rapporter om att han var kärnfrisk en-två dagar efter AIK-matchen fick Bjärsmyrs avsked en fadd eftersmak.

Tack för de här åren Bjärsmyr, du var en stabil back som fick vara med om en skön resa till SM-guldet -07. Du var inte så spektakulär och lite anonym men likt förbannat så var du alltid en spelare för startelvan, vilket du förtjänade.

Får ändå avsluta med att berömma Håkan Mild. Om mediauppgifterna stämmer så har han lyckats klämma ut ca 5 miljoner för Bjärsa med ett halvår kvar på kontraktet och som under U21-EM visade att det är en spelare med begränsningar. Det är bra gjort!

Bonusar och prestationsbaserade löner

Ingen har väl under det senaste året missat debatten om bonusar och prestationsbaserade löner. ”Alla” inklusive politiker, journalister och ”experter” har (med få undantag) spytt galla över bonussystem och olika former av prestationsbaserad lön. Man presterar inte bättre med bonus elle rprestationsbaserad lön har argumenten i stort sett gått ut på.

Döm därför om min förvåning när jag i dagens SvD läste om att AIK skall införa prestationsbaserade löner, tvärs emot den gängse uppfattningen idag. Det skall bli intressant att följa AIKs experiment. Rimligtvis lär de stöta på samma problem som i all annan verksamhet när kriterierna skall fastställas för vad som skall belönas extra eller inte. Skall assist och mål belönas extra? Skall en lyckad brytning premieras extra? En plats i startelvan (kan det då bli mutor mellan spelare och ledare för att få spela)?

Segerpremier etc är standard idag men det är ändå en form av kollektiv prestationslön. Jag tror att det kan bli svårt att hitta ett individuellt belöningssystem som främjar den kollektiva laginsatsen, precis som att det är det i övriga verksamheter. Det sägs att Kevin Amuneke ett tag hade målbonus och han sköt mot mål i alla tänkbara lägen vilket ofta inte gynnade lagets målproduktion direkt. Jag hoppas att en idrottsman främst gör sitt bästa för att vinna och jag tror inte att han spelar sämre för att han inte har en ekonomisk morot, men jag är ofta naiv.

Lite modigt är det ändå av AIK att börja med något så ”otidsenligt” som individuella prestationsbaserade löner. Kommer AIK som lag att prestera bättre med prestatiosnbaserade individuella löner?

Naturen är vår vän mot guldet

Elfsborg visade igår på nytt sin oförmåga att vinna matcher på annat underlag än plast. Jag är förvånad över att inte Elfsborgs svårigheter att vinna matcher på naturligt underlag uppmärksammats mer. Tvärtom har deras ibland ganska komiska gnäll på underlaget mötts av en märklig förståelse. Att inte kunna vinna på alla underlag är ändå ett tecken på oförmåga. I och med att de nu gjort sina bortamatcher som skall spelas på plast och bara har bortamatcher på naturgräs kvar så talar det till Blåvitts fördel i guldkampen. I takt med att höstplanerna blir allt sämre, tyngre och blötare så blir det allt svårare för Elfsborg att vinna sina bortamatcher och jag ser fram emot de fantasifulla ursäkterna efter de hårda kamperna mot naturens krafter (långt gräs, glest gräs, blött gräs, gyttjigt gräs, hårt gräs etc). Blåvitt kan vinna på alla underlag så naturen är vår vän.

Ikväll får vi dock stryk med 2-1 mot AIK och Gustav ”Frings” blir utvisad efter två gula. På grund av HIFs svajande dagsform och Elfsborgs oförmåga att acceptera naturen som den är så ser jag AIK som det stora hotet mot vårt guld, men i stort så är jag säker på att vi tar vårt 19:e SM-Guld i år.

Massör-Roland gör mig stolt

Massör-Roland och hans kollegor får tyvärr bara synas när någon har ont och då riktas blickarna främst på den skadade och inte på fysteamet. Men vi skall vara stolta över vårt fysteam. Jag har ofta imponerats av deras snabbhet. Inget annat lag har ett så snabbt fysteam som IFK. När massör-Roland sprintar över planen för att undsätta skadeoffret kan inget hindra honom. Han är Johnny-snabb på 100 meter och ingen tid går tillspillo för att fysteamet skall lufsa fram till spelaren (som man så ofta ser på andra håll). Inte ens om Blåvitt leder med 1-0 och motståndarlaget pressar på i slutminuten så slår Roland av på takten i sina sprintsteg. Snabbt tar han och hans kollega för dagen hand om spelarna med snabba beslut och de springer snabbt av planen när uppdraget är slutfört. Roland och hans kollegor är värda beröm och uppmärksamhet

Nästa gång någon blåvit spelare ligger ned på planen och vill ha vård, beundra då Rolands spänstiga sprint ut mot spelaren och hur snabba vårt fysteam är jämfört med andra fysnissar. Applådera dem gärna när de springer ut för att sätta sig på bänken igen, det är gänget värda!

Min blåvita elva - anfallare

Torbjörn Nilsson

Detta är den absolut svåraste texten att skriva och kanske den onödigaste eftersom alla vet att Torbjörn är med i en sådan här elva. Torbjörn var en legend, geni och förebild. Torbjörn var kock, ställde (nästan) alltid upp, är trevlig, närmast försynt och har efter fotbollen varit en eftertraktad föreläsare. Inte riktigt som en del av dagens företrädare för fotbollen. Vad samhället mår bäst av att de unga har som förebild kan diskuteras.

Hade inte Torbjörn varit så förbannat snäll, ödmjuk och i vissa omgivningar haft dåligt självförtroende hade han dominerat Europa. Hans hjärnspöken gjorde också att han länge tackade nej till landslaget, eller ”BOJKOTTADE LANDSLAGET” som det hade sett ut idag. Det visste han dock om själv så han var en banbrytare som började använda en psykolog att diskutera med. Samtidigt så överdrivs ofta hans misslyckanden i proffskarriären. Han var ändå en av Bundesligas bästa anfallare och var länge Sveriges bästa målskytt i de europeiska cuperna genom tiderna. Ser man tillbaka är det mycket få (om ens någon) svensk anfallare som så dominerat viktiga matcher i Europacuperna. Under 80-talet var han en av de allra mest målproducerande anfallarna i Europacuperna överhuvudtaget, trots att han lade av -86.

Min farfar försökte ofta provocera mig genom att säga att ”den där Totte, han ligger ju bara på sniken och fiskar” när vi pratade om Torbjörn. Efter gemensamma besök på Ullevi så erkände han nästan alltid efteråt att ”Nilsson var bra idag”. Ett uttalande som för att komma från min farfar var ett överbetyg.

Det är en storhet hos idrottsmän att fatta när det är rätt tid att lägga av och det gjorde Torbjörn vid 30 års ålder (även om han nog fick hjälp med beslutet av ryggläkaren). På grund av ”Rolle” Nilsson och Karl-Heinz Rummenigge fick han dock inte avsluta den i Mexico-VM eller i en Europacupfinal i Sevilla.

Usch för blåvita landslagsmän

Jag har skrivit det förr och det tål att upprepas. Att ha folk i landslaget är nästan enbart av ondo. Efter U21-EM är Robin Söder långtidsskadad, Wernbloom försvinner efter att under en längre tid varit framträdande i U21-landslaget och nu har även utländska klubbar fått upp ögonen för vår undangömda skatt: Gustav ”Frings” Svensson. Om inte IFK haft ögonen förut hos talangscouterna så lär vi ha det nu. Det enda positiva är väl att Bjärsmyr inte imponerade. Han gjorde inte bort sig men han var ingen lysande stjärna heller så med lite tur kan vi kanske behålla honom säsongen ut.

På lång sikt kanske en stor andel blåvita i ett landslag är positivt på så sätt att det kan locka talanger till klubben, men på kort sikt är landslagsspel nästan alltid negativt.

Jag upprepar: Bevare oss för blåvita landslagsmän!