Så var landslaget igång och snart är det Supercup (gäsp…) och Allsvensk premiär. Så smått böjar fotbollselefanten att röra på sig efter att för en gångs skull ha haft lite medieskugga. Själv är jag inte alls sugen på fotboll än, och ”Supercup” på Råsunda känns lika intressant som en seriefinal i bandy för mig.
Landslaget igår såg lika zömniga och ointrezzerade som jag var i soffan och framförallt anfallsspelet lämnade en del övrigt att önska. Själv somnade jag i TV-soffan en bit in på andra halvlek så jag kan inte uttala mig om hela matchen. Som ett brev på Posten gapas det om Zlatans oumbärlighet för anfallsspelet. Jag vet inte om de som nu gapar på Zlatans återkomst missade en stor del av landskamperna förra året där Sveriges anfallsspel var lika obefintligt som igår, trots att den Ztore var med på planen.
Då var allt Lagerbäcks fel enligt belackarna. Nu har vi ny förbundskapten och Hamrén behöver få in glädjen i truppen, få spelarna att känna förtroende och ett leende landslag är förmodligen bättre än ett räddhågset med Zlatan på plan. Ett leende landslag med Zlatan vore naturligtvis det optimala, men det verkar svårt att uppnå.
För övrigt har jag ätit alldeles för få semlor i år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar