Vinter-OS är en härlig festival

Jag älskar Vinter-OS! Jag har sett många timmar OS (som vanligt) och det är ett fantastiskt arrangemang ur TV-tittarsynpunkt. Jag har mina måsten (längdskidor, skidskytte och alpint) och däremellan finner jag mig sittandes och vara jättenervös för det manliga curlinglagets dragning i fjärde omgången. Vissa sporter fastnar man för och följer även efter OS.

Skidskytte exempelvis fastnade jag för 1994 när jag låg med skadad fot i Åre och ensam i stugan såg OS i Lillehammer där skidskyttet var en av få grenar där Sverige faktiskt tog medalj. Sedan dess har jag följt skidskyttets världscup och mästerskap med glädje oavsett om det varit svenska framgångar eller ej.

Det är samma känsla som att vara på musikfestival. Jag har mina måsten att se som är orsaken till att jag löst biljett och sedan står jag där vid någon sidoscen och upptäcker ett helt nytt band som berikar mitt liv. På det viset upptäckte jag Marit Bergman och Mando Diao exempelvis.

Vinter-OS är ett skönt smörgåsbord av sportsliga läckerheter. Det är en stor tomhet som infinner sig nu när det är slut. Tur att Allsvenskan snart kör igång, även om jag i år känner att det är svårare än vanligt att uppbåda entusiasmen. Jag kanske börjar bli för gammal för en popsport som fotboll där det ”krävs” alltmer från åskådarna? För att vara en god och lojal fotbollskonsument skall vi lösa en allt dyrare entré, konsumera så mycket som möjligt på arenorna, vi skall ”bidra till stämningen” och diverse fnoskiga supporteralliansledare skall ha synpunkter på vilka bortamatcher jag skall få se och vilka jag skall bojkotta och uttalar sig som ”röster för supportrarna”. Just det där sista är nog ämne för ett eget inlägg.