Höga hopp och Blåvitt, en riktig höjdare.

TV´n står på i bakgrunden, man hör Jacob Hårds målbrottsstinna ylanden i bakgrunden och Ulf Karlssons efterkloka kommentarer. Efter en krönika på Alltid Blåvitt, där författaren drog paraleller mellan omgång 16-17 förra året och i år, drog jag mig till minnes hur den matchen åtnjöts. Precis på samma sätt. Framför radion i fosterställning. Höjdhoppsframgångar och Blåvittframgångar verkar gå hand i hand. Minns 1987. Sjöberg slår världsrekord och blir världmästare, Blåvitt vinner SM-guld och svarar för svensk fotbolls största bragd på åtminstone klubbnivå. Jag har alltid räknat Uefa-guld nummer 2 som en större bedrift än 82:ornas. Detta med tanke på vilka spelare vi då nyligen hade förlorat. Jerry Karlsson, Johnny Ekström samt den största av de stora.

Tanken att inte fullfölja samma taktik i år blev allt starkare och ölen, ljudet och bilden på Harrys i goda vänners lag, valdes bort mot ångest och isolering i en mörk vrå. Det var det värt. Ettan började blinka på textTV sida 377 och bara två stavelser dök upp i mitt huvud. M. Berg. Jag kände det på mig. Följer man Blåvitt nära, är det ingen överraskning, det är snarare en skräll att han inte gjort mål i de två tidigare matcherna han spelat från start mot Häcken resp. Halmstad. Hur beskriver man svarte-Marcus som spelare? Det är ingen lätt uppgift. Han är inte superstark eller supersnabb. Hans teknik håller en OK nivå, men inte i Hasse Blomqvistklass. Ett av många uttryck som Lundin myntade var konkret som en beskrivning av Jimmy Svenssons fotbollsspelande. Marcus Berg är inte konkret som Jimmy, ej heller otymplig som Jimmy. Svarte Marcus är en tymplig spelare.

Hösten kommer bli olidlig med 9 st SM-finaler i rad med början på lördag hemma mot Kalmar. Jag kommer även i fortsättningen inta en grymt pessimistisk inställning till var och en av de enskilda matcherna. Dock tror jag att vi vinner, vi ska bara vinna. Vi ska bara vinna.