Veckans dikt

Som fick bägaren att rinna över

Jag sitter på mitt stamhak en torsdagskväll.
Det sitter fok i spridda grupper i den fejkat engelska inredningen, med dammiga gamla idrottsvimplar.
Vissa snygga, de flesta fula. En del har gulnat av tidens tand och jag tänker på alla de vimplar som någon aldrig köpt, som någon aldrig fått. Alla de som inte hänger på någon stamhaksvägg utan ligger kvar i ett ensligt lager i en enslig pappkartong, kvar i sin syrefattiga plastförpackning. Har de också gulnat?
Det sitter en äldre man bredvid mig. Han har hatt och mörkgrön ytterrock. Mannen röker en dyr cigarr och beställer en stor stark. Strax tittar han på klockan och går sin väg efter att ha tagit tre klunkar av sin öl. Kanske är han så stressad att han inte ens hinner dricka en öl.
Jag hatar sånt.
Eller kanske har han gott om både tid och pengar och spenderar sina dagar med att bara dricka en tredjedel av ölen, för att sedan gå vidare till nästa stamhak.
Jag hatar sånt.
Den första tredjedelen av en stor stark är alltid godast, konstaterar jag tankspritt när jag tänder min Look med en blå plasttändare som snart är slut. Fan jag har bara tre cigg kvar. Och ciggen är så dyra på krogen. Orkar jag gå ut i vinterkylan och köpa eller skall jag svälja stoltheten och lägga den där tian extra inne i värmen?
Mannen med hatten bekymrar sig säkert inte för sådana saker. Han kanske till och med slänger sina ciggpaket innan dom är slut.
Jag hatar honom allt mer.
Alltså här sitter jag med dåligt med flis, dåligt med öl och dåligt med cigg. Då drar han utan att ens tömma sin bägare. I hans spår finns säkert en hel kyrkogård full med ouppdruckna stora stark och orökta ciggpaket.
Till råga på allt dricksar han dåligt. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Han ska dö.