Religion

Härom veckan sålde jag min själ till djävulen. Förvisso med en hyfsad återköpsklausul, men det sved ändå. 59 spänn gick kalaset på. Väl billigt kanske många tycker men en bra affär är en bra affär. Min sell-out gick ut på att jag köpte tidningen Café. Jag köper aldrig dom tidningarna, men den här gången fick man Kill Bill på köpet, en film det dittills aldrig blivit av att jag sett. Nåväl, en bra affär är en bra affär, även om jag naturligtvis hellre hade sett att filmen var bilaga till någon mindre pinsam tidning såsom Guns & ammo eller Hänt Extra. Innan jag slängde blaskan, ögnade jag dock igenom den (skulle ljuga om jag påstod att jag inte bläddrade igenom tutteriet), och jag fastnade för ett heja Helge- reportage om pastor Fossmo. Varenda snusförnuftig fikarumskommentar i ämnet ekade i mitt bakhuvud. "Religion é båra en massa jävla skit, det blir båra krig å annat elände". Frågan är om det stämmer? Om världens regenter inte haft religionen till hjälp, för att starta sina krig, vad hade de då inte hittat på i stället? I Gullivers resor krigar lilleputtarna om hur man äter ett ägg om mitt minne inte sviker mig och antagligen hade man även i verkligheten kunnat hitta på lite vad som helst för att kunna legitimera sina krig. Så att göra världen ateistisk, tror jag inte på som en lösning för världfreden, snarare tvärtom. En enhetlig religion skulle kunna vara svaret. Denna religion finner vi dock inte i dagens samhälle. Vi får helt enkelt starta en ny. Janteismen. Jantelagen har blivit det mest utskällda inslaget i den svenska kulturen, till och med värre än valborgsfyllor, dokusåpor och blågula klapphattar på stora idrottsevenemang. Men vilken regeringschef vill starta ett krig, han inte tror sig kunna vinna? Och om han är hädisk nog och tror att han kan vinna, hur kan han ändå legitimera sitt krig och optimism för detsamma, utan att framstå som hädisk och stöddig, när han skall övertyga sitt folk och övertala sina generaler om att dom kan vinna?