Another one bites the dust

Jag kan inte minnas alla idoler jag hade när jag växte upp under det glada 80-talet. Men följande var de mest framstående:

Maradona
Emilio Butrageño
Mats Wilander
Patrik Sjöberg
Johnny Ekström

En misslyckad sportchef, en cyklon och tre stycken kolahövven. Patrik för helvete, vad skulle det vara bra för?

Sjöberg var alltid en rebell, en idrottens Sid Vicius, som sa dom obehagliga sanningarna, bad rätt folk dra åt helvete och ärade de som äras bör. Och så har han fortsatt. Det första han gjorde när han slutade hoppa, var att promota OS-kampanjen. Monacos OS-kampanj. Under veckan som gått, har han gästat GP som krönikör och utan vare sig skolning eller erfarenhet har han han smiskat stjärtarna röda varje dag på de som vigt sina liv för samma arbete. Och det märks idag att det stack i ögonen på folk.

Och for the record. Patrik kritiserade inte ärkepajasen Nordin för att han söp till, han kritiserade honom för att skylla det på en icke existerande alkoholism och att detta var ett hån mot de som har verkliga problem.

Och Nylander då? Tja, han verkar ha lyssnat lite för mycket på Ramones.

Somebody, put something. Somebody put something in my drink.