Idrottens "skandaler"

De senaste dagarna har "skandalerna" duggat tätt i idrotts-Sverige. Är det inte kola-snortande fd friidrottsstjärnor så är det hockeyspelare och friidrottare som blir dyngade vid fel tidpunkt och på fel plats. För en tid sedan busade våra blåvita pojkar med en kastad ölburk på en cykelbana. "Skandalerna" visar på att idrottare är som folk är mest. De som tjänat en del pengar är ganska sugna på kokain och unga män gillar att supa till då och då.

Jag har mycket svårt för att bli upprörd över sådant där. Jag blir mest förundrad över att idrottsmän i folks medvetande är upphöjda till någon sorts övermänniskor som aldrig någonsin skall bete sig som vanligt folk. Det är skrattretande hur chockade alla blir när någon idrottsman gör bort sig. Det är dags att idrottsrörelsen slutar med sin mästrande ton om hur fin och fostrande idrotten är och vilka fina övermänniskor idrottsrörelsen får fram. Min första dyngfylla fick jag på ett träningsläger med A-truppen i min klubb. Alkohol förekommer i mängder när man samlar grabbar med gemensamt intresse (exempelvis i ett idrottslag). Det tråkiga är att prestationsförmågan oftast minskar med alkohol men vem har inte haft några mindre produktiva, bakfulla dagar på jobbet?

När vi alla inser att idrottsmän är som folk är mest, då slutar vi också vara upprörda över "skandalerna". Men kanske förlorar idrotten då en del av sin fascination? Det kanske är så att vi som betalar för att se idrottsmännen vill ha myten kvar om vilka renlevande övermänniskor det är vi ser och sätter på oss de största skygglappar vi kan hitta. Ivrigt understödda av medias hjältesagor.

Men att finnarna upprörs över att en gammal dopad skidåkare cyklar på fyllan, det tror jag är en tidningsanka.