Utomlands

Hur var matchen i söndag? Själv har jag ingen aning, jag var på idrottsparken i Köpenhamn. Fick upptåget som 30-årspresent. Tänkte bjuda på lite intryck.

Staden:
Köpenhamn är Nordens största stad och antagligen den vackraste också. Men hur en sådan miljonstad kan vara så zzzzzzömnig en söndagseftermiddag vid tvåtiden övergår mitt förstånd. Inte en käft ute på stan, allt är stängt utom lite glest besatta restauranger och pubar. Hela stan verkar sitta hemma, så det känns som om danskarna är lika hemkära som en liten borttappad amish-pojke som velat bort sig i Tokyos tunnelbanesystem under rusningstid. Var är alla människor, var är stressen, alla ilskna blickar i trafiken och bankomatköerna. Jag blir stressad av all denna avsaknad av stress. Det är till och med gratis med parkering på söndagar! Sånt ger mig ångest.

Arenan:
Överskattad exteriört. Utifrån är den rätt grå och trist även om det känns glamoröst med en Matiniquebutik i arenan. Men vilken arena. Vi satt centralt på mittetaget på Bröndbys kortsida. Man såg perfekt, det kändes som att sitta inomhus. Parken är allt som Gamla Ullevi inte är.

Evenemanget:
Danmark är på många sätt lite mindre politiskt korrekt än Sverige vilket även avspeglas i idrotten. I korvkioskerna utanför arenan sålde dom starköl, och starksprit och alla röker överallt. Innan match och i halvtid hade en cheerleedergrupp dansshow. 7-8 17-18 åriga blondiner med världens kortaste kjolar stod framåtlutade och skakade rumpan på hiphopvideomanér med ändalykten vänd åt den största långsideläktaren (som förresten stod upp hela matchen). Var och en av dessa företeelser hade skapat moralpanik på regeringsnivå i Sverige. I Danmark verkar ingen ens reagera.

Å andra sidan kändes matchen och stämningen betydligt mer politiskt korrekt än i Sverige. Man såg knappt röken av en enda polis. Givetvis har det att göra med att dom inne på arenan är civilklädda. Men dessa civilklädda herrar, spottade man ju ändå på fem röda sekunder. Givet matchens förutsättningar med Köpenhamn i CL som nyss slagit ManU och ett Bröndby som ligger sjua och går mot sin sämsta säsong på säkert 15 år, så borde det kokat över av hat och frustration redan timmen innan avspark. Det borde varit småbråk, inkastade föremål och hetsande mot långsideläktarna. Men hela evenemanget kändes bara så gulligt. Faktum är att FCK-julgranar fritt kunde sätta sig på Bröndbys läktare utan ens risk för repressalier. Och klackarna lade 99% av sin kraft till att stötta egna laget. Till och med efter 0-3 fortsatt BIF:arna att sjunga istället för som i Sverige börja busvissla, skrika könsord och hytta med näven samt peka finger och domaren tilläts att vara precis lika enögd genom matchens 90 minuter helt oemotsagd från Bröndbyhåll. Man märkte kort och gott att man var i ett helt annat land.

Sedan börjar jag bli smått allergisk mot toppstyrd supporterkultur. Allt fler lag skall ha en egen halsdukshavssång innan entrén numera som skall dåna ut i högtalarna och på läktarna.

Å vi é AIK (schlager), MFF-hymnen (schlager/dansband), Just idag är jag stark (schlager) samt You´ll never walk alone (schlager), vilket väl antagligen är idealet för efterföljarna.

FCK´s variant uppskattade jag dock, på samma sätt som jag gillar ironisk humor. Dom hade snott melodin till Bob Geldoffs gamla slagdänga Tell my why I don´t like mondays - I wanna shoot the whole day down och översatt det till någon om att de älskar FC. Hur tänkte dom där? Det vore som om AIK hade valt Highway to hell som signaturmelodi för sitt återtåg i stället för Back in black/Black is back. Eller för den delen om vi själva valt Dylans Desolation row som ledmotiv för vår stundande "Mobilisering för SM-guld"...

Matchen: Min analys av FCK är att dom blivit extremt mycket bättre under den nya, unga och rätt oprövade tränaren jämfört med hur det var under snackebögen Hans Backe. Dom är stabilare, effektivare och faktiskt mer svenska än någonsin. Taktiken för dagen var åt catenacciohållet där man ville låta Bröndby ha mycket boll, vinna boll på mittplan och straffa dom skoningslöst på kontringar och fasta situationer. Det funkade helt perfekt. Linderoth var knappt på offensiv planhalva på hela matchen men vann alla närkamper, Lars Jacobsson är en stor, ung best i backlinjen som krossade allt motstånd, hade bara problem med en enda bröndbyit men det kommer jag till senare och Allbäck gjorde två mål en hockeyassist och nästan inget mer. Det FCK som med mycket tur lyckades slå oss i RL-finalen för 1,5 år sedan, hade slagit oss med 6-0 i söndags.

Bröndby däremot är inne i en kris modell värre och en av dom som tydligen fått ta en del av skiten var Martin Ericsson som började på bänken. Första 45 hade Bröndby mycket boll, men kom ingen vart, hade knappt några avslut eller ens halvfarliga lägen i eller omkring straffområdet. När andra halvlek startar, återfinns Martin på plan. Han inledde på en nivå som ingen annan på planen var i närheten av. Linderoth fick enorma problem att täppa till ytor och spelvägar och besten Jacobssen som krossat allt motstånd gick till och med bet en några nickdueller mot lille Ericsson. Martin styrde allt anfallsspel, hade sköna dribblingräder, dirigerade uppspel och rörelser samt slog underbara djupledspass. Under 15-20 minuter hade BIF precis allt, radat upp målchanser och FCK kunde bara slå ifrån sig och skälla på varandra. BIF borde både kvitterat och tagit ledningen men i stället kontrade FCK in 2-0 och 3-0 ur tomma intet och matchen var över. Rättvis sett över hela matchen. Men en Ericsson från start, med två defensiva mittfältare bakom, hade det blivit ett helt annat resultat. Så bra har han blivit. Översatt till landslaget blir det Linderoth och Alex/Daniel A med Ljungberg-Martin-Elmander framför sig och Zlatan eller Allbäck ensam på topp. Varken AS eller Källström skulle peta Martin i ett svenskt 4-2-3-1 system. Så bra har han blivit.