Schlaget är över

The Ark vann och större delen av hela soppan är över för denna gång. Hemma hos mig pågår just nu en schlagersammankomst. För få för att vara en fest och för många för att vara parmiddag. Schlagersammankomster är nog allt annat än ovanliga hos samboende par där minst en är en kvinna. Och....om båda är män är det kanske ännu vanligare?

En schlagersammankomst sker hur som haver väldigt mycket på tjejens villkor och kan alltså jämföras med en tripp till IKEA eller diskussioner om utrymmestilldelningen i badrummet. Det blir tacos eller paj eller varför inte rent av en tacopaj. Själv sitter jag och fuskjobbar över natten och missade dagens sociala begivenhet. Och lika glada är nog gänget där hemma för det. Jag är ett uselt schlagersällskap. Jag har nämligen åsikter om precis fanimig allting. Det är nedsättande kommentarer om kläder och smink, hör jag en låt kan jag på 45 sekunder tala om varifrån den är snodd varpå jag spenderar resten av låten att sjunga "originalet". Dessutom kan jag få alla tjejer i omgivningen att må skit över sig själva genom vräka ur mig kommentarer om att "Lena PH börjar änna se lite slapp ut. Det märks att hon är över 40 bast". Något som kan få den mest självsäkra primadonnan att titta ner över sin byst och övriga behag och tänka dystra tankar. Schlagerfestivalen tar alltså fram merparten av mina allra sämsta sidor och idag skulle mitt bidrag sänka stämningen ännu mer. Tänk er ett gäng fnittrande tjejer framför TV´n när dom sista publikrösterna skall rapporteras och avgöra hela tävlingen. Och tänk er farbror Bruce som tar ett fast grepp om fjärrkontrollen och zappar över till försnacket till el derby mellan Barca och Real..... Men, that´s just the story of, that´s the glory of love för att citera Andreas Johnsson bidrag i kvällens globengala.

Rätt låt vann i alla fall. En glamboogie om panikångest! Känns som mitt livs soundtrack. Jag älskar David Bowie och gillar även hans konkurrenter från Ziggy-eran med T-Rex, Roxy Music och Sir Elton i spetsen. Så stort grattis och lycka till till Ola och gänget. The Ark tillhör väl inte riktigt mina favoritband, även om dom har gjort en del riktigt bra nummer. Första gången jag hörde talas om dom var i en radiointervju när dom (tror jag) var förband till Kent. Deras första platta/singel hade inte släppts och hela intervjun gick ut på att bekräfta hur konstiga dom var. Och pretentiösa. Att vara pretentiös i Sverige är en dödssynd. Inte minst bland musikskribenter. Lite av Jante-lagen version 2.0. Men Ola Salo dödade det snacket med ett klockrent citat som jag haft med mig sedan dess och utan vilket jag skulle ha glömt den där radiointervjun. Vad är det för fel med att ha pretentioner?

Formstarke bloggbrodern Siwert Band frågade härom månaden vad Gaisarna menade med "en internationell touch på bollen" appropå deras franske provspelare från Glasgow Rangers. Jag har funderat på det ett tag. Jag får ihop det till att fransmannens dönare som går in i krysset på Gaisgården, även skulle göra det i franska Ligue 1. Och att de inlägg som idag når Ponamarevs panna, även skulle nå sitt mål internationellt utan att vara antingen för löst eller felriktat. I schlagerkontext innebär internationell touch med andra ord att fransmannens tillslag även har stor chans att lyckas i Helsingfors....

Till kommande säsong har jag inga krav på guld eller ens att lyckas i Helsingfors. Men jag kräver en pretentiös fotboll. Vad det innebär tar vi en annan gång.