Försoning

Ämnet känns aktuellt, minst sagt om man är blåvit.

Under mina 32 år har man tvingats uppleva en hel del både toppar och dalar genom åren och som supporter har man tyvärr en benägenhet att särskilt ömt vårda just dalarna. Skulle jag göra en lista över bittra, blåvita minnen så står väl antagligen Nou Camp 86 fortfarande kvar på ohotad förstaplats. Men tvåan och trean är jag inte lika säker på. Vilka de är, vet jag. Men inte dess inbördes ordning.

Dagen då vi skulle möta ESK i cupens semifinal, körde GT ett helt uppslag med Jesper Blomqvist om varför han inte såg IFK som det naturliga valet när det var dags att vända hem till allsvenskan. Trots Gunnar Larssons kraftiga förnekande sägs dåvarande ledningen ha jiddrat med diverse outbetalda bonusar eller dylikt när JB just stuckit till Milan. Fan vet om jag inte litar mer på Jesper än Gunnar just i det fallet, även om jag inte köper att detta skulle ha varit bakgrunden till att JB stack till Dif i stället för hem. Den dagen, sommaren 2003 är något av det värsta jag upplevt som blåvit. En vämjelig känsla av sorg och vrede. Känslan av svek och äckel över att ha levt en lögn hopades över mig och alla andra i min sits. I den mån han brydde sig, tror jag inte han insåg hur stor han var här. Han var snäppet under Torbjörn och Bebben samt väl i nivå med Mild, Steff och några till. Så bitterheten emot honom idag, bör ses som ett bevis på hur älskad han en gång var.

Det har varit rättegång igen också. Morgonen då luxemburgtransaktionen avslöjades var knappt något man önskade sin värsta fiende. Det var desillusionerat, ovisst, oroligt och ett stort jack i allas vår egna identitet, bara fortsatte blöda. Hur kunde detta få ske? Hur i ¤&¤&"#%${$@¤!"#¤% och hans mamma, kan detta hända oss?

När framtidens historiker betraktar vår nutid, kommer vi antagligen få rekordhöga poäng i tolerans. Herregud vad toleranta vi kan vara. Sverige har till och med en bögig minister! Men vad gäller försoning känns det som vi går mot en all time low. Hämdlystnad och långsinthet förefaller vara tecken på ett allt mer egocentrerat runkarsamhälle där alla, alltid skall skylla sig själva. Att förlåta någon i det läget kan vara jävligt politiskt inkorrekt. Knulla runt och du får höra förstånde ord av vänner med plirande ögon. Men förlåt din partner som knullar runt och du får byta bekantskapskrets. Nej, hämnas hellre, hata mer och försonas aldrig. Då kan du vara säker på att fortsätta känna dig älskad och uppskattad.

En av Siwert Bands bästa visdomar är att vi skall unna oss att vara bittra när tillfälle ges. För gör man aldrig det, går man inte vidare. Men nu känner jag att jag har bittrat mig tillräckligt. Övrigt bittrande skulle bara bli ett påklistrat, oäkta bittrande med bittrande som självändamål utan annat syfte än att hålla ett bittert sken uppe för den bittert förväntande omvärlden. Likt en bitter trädgård i ett bitterfiiint villaområde.

Men jag tänker låta löven ligga okrattade över den bittergröna gräsmattan, ge häcken full frihet att försonas i vildvuxenhet snarare än de analräta linjer de bittra grannhäckarna har att skylta med och i rabatterna kämpar bittra kryddörter och pelargoner om uppmärksamhet med oräkneliga arter av ogräs.

Man behöver inte glömma för att gå vidare. Det räcker ibland faktiskt att bara gå vidare. Janne Plånbok gjorde bort sig och han vet om det samt har faktiskt i ett öppet brev bett om ursäkt för det samma. Janne vigde en stor del av sitt liv åt Blåvitt. När det stormade som värst 2002, sålde han sin firma och jobbade heltid helt ideellt samt gick senare in med pengar för flera nyförvärv, bland andra Niclas Alexandersson. Skall ett asdåligt beslut överskugga 20 år av självuppoffrande för något vi älskar. Jag tycker inte det. Jag förlåter Janne.

Barca 86 kom upp (skräll...) Någon som minns Barca 94? Eller för den delen Man U hemma 94, Milan hemma 96, 4 raka SM-guld, förlänga kontraktet i syfte att inte gå som bosman, Peléfinten mot Sven Andersson, som inte ens Pelé lyckades med? Några av ovanstående ögonblick har tillhört bland det finaste jag upplevt som blåvit. Så vad göra? Låsa dörren och slänga nyckeln, eller förlåta och välja att minnas det fina? Jag förlåter Jesper också.

Helt obitter är jag dock inte. Jag är bara bitter över annat. Som att just nu är datorn och mobilen sönder samtidigt. Stackars syster bex trodde jag hade dött. Den här sortens isolering mitt informationssamhället kommer det ta lång tid att bittra av sig från. Stackars mig.