2008-11-08

Kontraster

Två högprofilerade allsvenska yttermittfältare kommer på söndagen att göra sina sista framträdanden på elitnivå i svensk fotboll. Den ene är som vi alla vet, Niclas Alexandersson. En lojalt elegant gentleman från Falkenbergs inland, vilken möter respekt var han än kommer i fotbollssverige. Den andre är Mats Rubarth...

En jämförelse som är ungefär lika snäll som....ja just Mats Rubarth. I alla fall den bild jag har av honom. En galen, genuint osportslig, feg och faktiskt duktig fotbollsspelare. På ett lite vrickat sätt kommer jag att sakna Rubarth, men har nog redan gjort det. Den Rubarth som nu lägger av, är inte längre den Rubarth jag haft så svårt för ända sedan han spelade i ÖSK. Numera är han bättre på de dåliga egenskaperna jag angav ovan samt sämre på de bra. Men föremål för din privata spottkopp kommer och går dock. Rubarths skor har sedan länge fyllts av tex Kenny Pavey, Andreas Augustsson och Ola Toivonen. Dessutom är ju Öis tillbaka.

Då är det svårare att ersätta Alex. Både på plan och i mitt hjärta. En gång i tiden beskrev jag Torbjörn Nilssons storhet genom att jämföra det Blåvitt han kom till 1975, med det Blåvitt han lämnade 1986. Alex kom hit första gången inför 1996 efter en succéartad säsong under Mats Jingblads HBK. En övergång som gjordes samtidigt som vi plockade just Jingblad som ersättare till Roger samt Teddy Lucic och Andreas Andersson. Det var den sortens värvningar vi då fick så mycket skäll för att vi genomförde samt den sortens värvningar vi fick så mycket skäll för att vi inte genomförde 4 år senare.

Hos oss fortsatte Alex sin utvecklingskurva, gjorde 52 av 52 matcher i serien, spelade CL där han sänkte Milan och snurrade upp Maldini samt vann SM-guld innan han drog vidare till Premier League. För mig var han en av alla de vi pekade på och fick. En av alla dem som använde sig av Blåvitt för att ta nästa steg i karriären på samma sätt som vi använde oss av dem. Jag gjorde ingen skillnad på Alex och Teddy/AA. Så här i efterhand känns den jämförelsen smått absurd, för att uttrycka mig försiktigt.

Det tog 7 år, sedan var han tillbaka. Vår Alex. Jag visste inte innan hur mycket "vår", vår Alex verkligen var. Men under sina blotta två år, förälskade sig Alex i IFK Göteborg, känslor som givetvis blev besvarade. En kärlek som yttrade sig att han köpte sig fri från sitt lukrativa kontrakt med Everton för att komma hem tidigare. Det känns lite jobbigt även i efterhand att jämföra det Blåvitt han lämnade 97, med det Blåvitt han återvände till 2004. Fy fan. Snacka om sju svåra år, Moses och dom andra i Gamla Testamentet har inget att komma med... Då känns det roligare att jämföra det Blåvitt han återvände till, med det Blåvitt han i morgon kommer representera för sista gången. Från utskrattad föredetting till högt respekterad och avundsvärd. Precis som Alex. Ja i morgon är Alex Blåvitt. Och Blåvitt är Alex.

Finns det någon rättvisa i världen, står du på fotbollsgalan med en guldboll i handen. Guldbollen är väl inte ett pris för den spelare som varit Sveriges bäste ett givet år? Då kan vi lika gärna för tillfället döpa om den till årets Zlatan. För mig är guldbollen ett utmärkelse som uppmärksammar prestationer. Att nå 109 landskamper är en stor prestation och någon gång bör det bli en trotjänares tur igen. Och likt sina tre föregångare i hundraklubben (Ravelli, Nordqvist och Rolle Nilsson), så har väl Alex aldrig varit bäst något givet år. Men att vara en av dom i 15 år är också en jävla bedrift.

Tack för allt Alex. Tack för minnena. Jag vet inte vilken din bästa match för oss har varit. Kanske gjordes den redan 96-97. Men för mig har du aldrig varit större än du var på Söderstadion 2005. Det räckte inte till guld det året eller ens till poäng den kvällen, men den kvällen hade du kunnat trixa upp och döna iväg Globen till Jupiter, om du bara hade velat.

Tack.

4 kommentarer:

feldgrau sa...

Hammarby 2005 glömmer man aldrig. Tvåfotaren. Passet. Skottet. Gåshud.

Bruce Banner sa...

Feldgrau:
Och nicken i bortre krysset fram till 2-1, när Dif fortfarande bara hade 0-0....

feldgrau sa...

Dif hade 0-0 i hela sin match den omgången, men jag förstår poängen. Perfekt timad nick var det också. Bollen gick i mål precis när Bajenklacken var nere på 0 i sin nedräkning till "öka takten, sista kvarten..."

Anonym sa...

Fy fan vad bra skrivet. Jag blir nästan tårögd härborta :(