Jag har en mycket olustig känsla

AIK är sig inte längre likt. Visst förekommer deras lustiga sätt att prata om sig själva i tredje person (”AIK viker inte ned sig”, ”AIK är starka”) istället för att använda ”vi” och visst förekommer spelare med större käft än spelskicklighet men något har hänt de senaste två-tre åren.

Där det gamla pålitliga hybris-Gnaget hade öst på med resurser för att satsa allt på Europa, tagit på sig den svulstiga, kostsamma Europa-kostymen, vräkt ut sig i media om sin unika satsning och om AIKs unika status i idrotts-Sverige så har dagens AIK en lägre profil med en VD som pratar om återhållsamhet, en tränare som knappt syns till i kvällstidningarna och spelare som faktiskt (men sällan) pratar om att man tillsammans når målen.

Det AIK som jag lärt känna genom åren är ett högljutt gäng utan större lagkänsla med hybris och illustrerades som bäst av när Andreas Andersson pajade knät (?) och ingen lagkamrat ville hjälpa honom av planen utan han fick lämna planen framför Norra Stå på Råsunda buren av vår lagkapten Magnus Erlingmark och en annan blåvit kämpe.

Nu står AIK inte riktigt att känna igen. Dagens AIK på planen är ett gäng halvpsykopatiska legoknektar som skicklige (och dessvärre relativt sympatiske) Mikael ”Sir Väs” Stahre fått ihop till ett lag och vid sidan av planen finns ett gäng ganska profillösa figurer som verkar genuint intresserade av att få ihop ekonomi och annat för en långsiktig uthållighet. De har en bit att vandra på det ekonomiska planet men i botten finns det stora publikstödet och Vi-handlarna som tjänar för mycket pengar som de sedan gillar att spendera på AIK (handla aldrig på Vi på Stureplan i Stockholm!!).

Allt detta oroar mig mycket. AIK har mycket goda chanser att nå gruppspelet i Champions League i år och ta in en jackpot som de har goda förutsättningar att förvalta väl. Platinis omgörning av kvalificeringen och det faktum att Sverige närmat sig gruppspelen senaste året talar för AIK (precis som det talat för Blåvitt om vi kunnat vinna avgörande matcher någon gång). Då får våra kräkreflexer jobba när vi läser om ”det största som hänt svensk klubblagsfotboll någonsin”, ”bragden” och annat ljug när de snubblat över något öststatsgäng och kvalificerat sig för gruppspelet

AIK är i toppen för att stanna den här gången, dessvärre.