2010-03-17

Onsdagstankar 17/3

Jag var inte alls sugen på Allsvenskan innan premiären och publiksiffrorna tyder på att fler kände som jag. Men när avsparken slogs på Fredriksskans så var min tveksamhet som bortblåst. Det är verkligen kul med Allsvenskan och att den redan är igång. Jag ber om ursäkt för att jag hade glömt det tidigare.

En (1) omgång har spelats av årets Allsvenska och genast hörs röster om att seriestarten redan till nästa år skall senareläggas. Svensk fotbolls kroniska otålighet förnekar sig inte. I år har varit den kallaste och snöigaste vintern på över 20 år, det bör man tänka på innan man gapar för mycket. Jag hävdar fortfarande att skickliga spelare kan spela även på sämre underlag och kan man inte anpassa sitt spel eller taktik efter att underlaget inte är precis samma överallt kan man verkligen ifrågasätta kompetensen hos spelare och ledare. Hur gjorde man på 70-talet innan planvärme, konstgräs och andra nymodigheter gjorde att planerna såg ut lite hur som helst?

”Underhållningsvärdet blir lågt" med de dåliga planerna säger många. Men, handen på hjärtat, ser man verkligen på Allsvenskan för att se ”fin fotboll”? Nej, låt alla Barca-trekkers som skall se ”fin fotboll” nöja sig med de allt mindre populära TV-matcherna på TV4 Sport. Allsvenskan går man på för att se fotboll nära dig, känna i hjärtat när de spelar och en mängd andra anledningar. ”Fin fotboll” kommer långt ned på listan varför jag och många med mig gillar Allsvenskan. Uppgjorda matcher à la Harlem Globetrotters kan kanske vara något för alla som vill se ”fin fotboll”? ”Fin fotboll” som många vill se är ofta ”fotboll mot inte så starka motståndare”, enligt mig.

Det finns inga vackrare fotbollsmål än en svepande djupledsboll på en anfallare som sprintar ifrån eller gör bort sin försvarare och sedan lägger in den. Det har jag tyckt sedan Tottes och Johnnys samspel på 80-talet. Att se Sella och Hysén upprepa det är fantastiskt. Men jag misstänker att jag i dessa ”spela kort som Barca och trötta ut motståndarna och åskådarna med många passningar inom laget”-tider så blir jag nog mer och mer ensam om att tycka det.

Djurgårdens beslut att verkligen spela inför tomma läktare och endast ha matchfunktionärer på plats gillar jag. Skall det göras skall det göras ordentligt och visar på att man inte skiljer patricier från plebejer.

Det märkligaste ändå under slutmatcherna i förra årets Allsvenska där diverse aggressiva och glädjerusiga människor sprang in på plan i Göteborg och Stockholm är att polisen inte gjorde något alls för att stoppa det. Varför skall vi då alls ha poliser på plats på arenan? Låt arrangörerna sköta och bekosta all bevakning inne på arenan och i en fastställd zon utanför så får polisen sköta sitt jobb ute på gator och torg så hamnar dessutom kostnaderna och ansvaret där de hör hemma.

Idag gör Adam äntligen comeback igen. Han är den av de knäskadade som jag saknat mest.

Nu när studioprogram med fler sporter än skidåkning uppenbarar sig i rutorna (hockey, fotboll, mfl) så framstår det med största tydlighet att André Pops fortfarande är den klarast lysande stjärnan på studioankarhimlen. Han utklassar det skrala motståndet i övriga kanaler.

2 kommentarer:

Ängel i Mölnlycke sa...

Nej Siwert! Du är inte ensam.

En bonus med ett sådant mål är att man börjar resa sig upp när anfallaren är fri, och då blir det ett härligt stegrande vrål och hopp i ett, när bollen går i mål..

Hmm... tror aldrig jag har förklarat en känsla i fotboll på ett så fånigt sätt som ovan, men du fattar nog vad jag menar. :)

Bruce sa...

Det nästan vackraste med Dif-såpan är när Lagrell vill förmå Dif att tumma lite på reglerna. Sina egna regler. En poetisk gratispoäng.