På broder Bruce begäran!

Jag hade råkat trampa sönder en bit av klänningsfållen på dansgolvet under vårt hejdundrande bröllopspartaj. Jag ville inte att den skulle gå sönder ännu mer så det fick bli jeans på Ullevi. Däremot behöll jag tiaran, örhängena och den vita koftan. Så här såg jag ut när jag fixat mig på hotellet innan vi begav oss till Ullevi; (Var det någon av er läsare som såg mig i publiken?)

Vi begav oss hem redan vid sextiden och lamare spårvagnsresenärer får man leta efter! Trots att säkert hälften hade blåvita tröjor var det varken rop eller jubel. Jag var visserligen nykter, hade inte druckit en droppe sedan bröllopet dagen innan, men det är inte ofta man har möjlighet att jubla över ett Guld. Alltså; becka startade egen klack på åttans spårvagn. Det gick trögt i början, men efter ett tag släppte folk loss och jag kunde med stolthet konstatera att hejarklacken alltid är där folket är; om det så är på en spårvagn.
Sedan begav jag och min nyblivna make oss hem och åt följande delikata måltid (om ni undrar varför det är två varianter så är förklaringen att den ena är vegetarisk)

Nu blir det bröllopsresa och nästa år intar Blåvitt Europa. Vem var det som sa att drömmar aldrig slår in?

Eppar korta

Igår morse när jag vaknade, så hade jag i mitt liv, vunnit cupen 4 gånger, SM-guld 10 gånger, kommit trea två gånger i Europacupen/Champions Leage samt vunnit Uefacupen två gånger. Aldrig har jag upplevt något som liknade det igår dock. Inte ens i närheten av det jag upplevde igår. De ovan uppräknade meriterna slår de flesta lagens sammanlagda genom tiderna, men de nåddes å andra sidan mellan en ålder av 3-20 år för mig. Det har varit 7 svåra år och 4 nödår vi har upplevt tillsammans. Och hur vi firade guldet igår bör ses i samband med hur bortskämda vi en gång varit. Det var tammefan Napoliklass på firandet igår.

Bistra miner bakom ölglasen, en gossopran stämmer upp i en finstämd Danny Boy, folk hänger på och inom kort är vi alla och envar, en och samma, stämningen är på topp och alla älskar alla. Gamla konflikter löses, nya undviks och strategierna för hämd och revansch läggs upp i god anda. Den romantiska bilden har jag av en irländsk begravning från amerikanska gangsterfilmer. Den och en kollektiv shitface:ad apfylla. Igår var Göteborg en enda irländsk begravning. Det är tid för hämd nu och riktig revansch.

Pontus får lite skäll igår. På bilderna svingar han en blåvit halsduk iförd en Wisementröja. Jag stod bredvid och halsduken fick han av mig, jagsåg inte heller vad det var för tröja han hade på sig vad det nu betyder. Jag skiter i vilket ändå. Sett till dåvarande förutsättningar, ville man bara krama om alla, älska alla trots att man normalt sett inte direkt är överens med alla. Att avkräva Pontus något sorts sammhälleligt ansvarstagande i det läget känns lite väl optimistiskt. Mina åsikter kring huliganism är inte ens lite ambivalent, men med handen på hjärtat hade nog även jag just i det läget tagit på mig en WM-tröja om någon gav mig den. Det var en sådan dag helt enkelt.

Många vill givetvis att Ragnar stannar i IFK ett år till. Jag tror han vill det själv också. Han vill väl vinna ett SM-guld han kommer ihåg...

En av våra trognaste Groggläsare stod för följande analogi efter finalförlusten i cupen:

"Fan vi är sånt jävla loserlag. Vi är som en kåt singelkille på krogen som inte fått knulla på elva år. De kåta singelkillar på krogen som fick knulla förra veckan, kommer alltid ha större chanser då desperationen och prestationsångesten inte är lika stor. All vinnarmentalitet och segervana som vi en gång haft, är som bortblåst."

Ett SMS som inte kan misstolkas: Ni kan börja springa nu... Fy fan. Fyrakommatvå mil. Som hemmifrån till Vessigebro ungefär. Hur orkar ens någon göra det?

Jag är så trött på rosévin och jordgubbar att det "står mig hit upp". Mina turjeans från gaisderbyt får äntligen åka ner i tvättkorgen. Inte en dag för tidigt. Undrar vilken färg dom har egentligen.

Är annars lite bitter över att ha missat syster Bex i full brudstass på Ullevi. Ge oss bilder!

Polisen tvangs slussa folk till Mölndals fylleceller då alla i Götet var fulla....

Styv kuling, iskallt snett regn, Nya Ullevi och TFF hemma. 41 500. Som en helt vanlig allsvensk match med andra ord...

Om polisen vore riktigt nogräknade med fylleriet igår, hade nog inte ens Skandinavium räckt som fyllecell.

IFK Göteborg har stil och klass. Många är de gånger som nykorade SM-vinnare framför TV-kameror har tagit tillfället i akt att håna sina motståndare i stället för att glädjas åt sina egna framgångar. Blåvitt gör inte det, Malmö FF gör inte det. Det är därför vi är landets två enda storklubbar samt därför en hel drös andra klubbar bara tror att dom är det.

I år var inte första gången Blåvitt vinner SM-guld på ett mellanår, men kanske det roligaste. Men nästa år, då jävlar. Nästa år skall vi ta våran verkliga revansch. För förhoppningen är ju givetvis att detta var början på en era och inte ett dödsryck.

Till sist. IFK Göteborg har tyvärr inte sveriges största hemmapublik, inte heller den bästa. Men på bortaplan är vi nog störst, bäst och vackrast. 5000 i Borås, 3000 i Trelleborg och Malmö, 2000 i Halmstad, Helsingborg och Solna etc. Och då har jag räknat lågt. Cred till alla reseansvariga out there. 6 raka segrar på bortaplan fr o med Gefle och framåt nu under hösten talar sitt tydliga språk. Vi är IFK Sverige.

Siwerts Allsvenska tips - facit

Då var det dags att summera mitt Allsvenska tips jag gjorde innan säsongen. Det gick la sådär. Missade grovt på Blåvitt och HIFx2. Mitt ursprungliga tips inom parentes.

1. IFK Göteborg (7)
Vad säger man? Imponerande jobb av tränarna jag inte alls trodde på. Jag trodde heller inte att Bengan skulle ta sig samman efter en knackig sommar eller att ungtupparna skulle palla trycket. Vad fel jag hade, på varje punkt. Skall nog avhålla mig från att ha synpunkter på IFK Göteborg i fortsättningen.

2. Kalmar FF (9)
Det blev som jag sade, de glömde grunderna och gick på några rejäla smällar. Sedan tog Nanne tag i det, tillbaks till grunderna och blev helt rättvist och välförtjänt tvåa. Jag är lite svag för Kalmar.

3. Djurgårdens IF (3)
Tippade helt rätt, jag till och med förvarnade om att brasse-Kurre kanske skulle hitta målet.

4. Elfsborg (5)
En placering bättre än mitt tips, inte så illa pinkat ändå. Gnälligheten tog ut sin rätt till slut och att fokusera på störd nattsömn och orättvisa landslagsuttagningar är inte direkt ett recept till framgång.

5. AIK (4)
En placering sämre än jag tippade. Är väl inom felmarginalen va?

6. Hammarby (1)
Min guldfavorit klappade igenom totalt. Jag insåg det ganska tidigt när det började pratas om harmoni, glädje och annat som inte går ihop med ett sportsligt framgångsrikt Bajen. Bajen skall ha interna stridigheter och öppna krig mellan spelare och klubbledning. Då går de som bäst.

7. Halmstad BK (10)
HBK klarade sig mycket bättre än jag trodde. Janne Andersson är bra. Men 9-0, var Per Fosshaug på plan?

8. Helsingborgs IF (2)
HIF är en gåta, eller kanske ett paradexempel på att det inte alltid är så lätt med samarbete i mångkulturella miljöer.

9. Malmö FF (6)
Att MFF inte skulle ha med toppen att göra, det trodde jag innan säsongen, men tusan vad ointresserade spelarna var i år. Det blir bättre med Rolle vid rodret som styr upp defensiven och får fart på sin gamle landslagskompis Daniel A igen.

10. Gefle IF (12)
Jag visste inte när jag tippade att de hade ett stjärnskott som Johan Oremo i truppen. Han betydde några placeringar.

11. GAIS (11)
Helt rätt tippat igen. GAIS är GAIS och en elfteplats var som gjuten för dem.

12. Örebro SK (8)
Jag trodde de skulle vara bättre än så här, men de hade inte en enda spelare som lyfte sig ur mängden. .

13. Trelleborgs FF (13)
Ett fegtips som gick hem.

14. BP (14)
Synd att BP åkte ur. Det är charmigt med små arenor i Allsvenskan och hade de stannat i Allsvenskan hade kanske de andra Stockholmsklubbarnas talangutveckling fått hårdare konkurrens.

Summa summarum: 4 placeringar helt rätt tippade och 2 placeringar inom en placerings avstånd. Resten var ganska kass men förutspådde vissa tendenser ändå. I nästa års tips kommer jag att utelämna Blåvitt. Det är att utsätta sig för allt för stor förnedringsrisk att tippa dem.

Historieskrivning i schackrutigt

Just nu är det fantastiskt att vara anhängare till IFK Göteborg. Så här mycket positiva tongångar bland supportrar och massmedia får vi nog gå tillbaka till 1993 för att hitta (innan Blåvitt började anklagas för att spela tråkigt och med sin överlägsenhet ansågs vara ett hot mot svensk fotboll). Annat ljud i skällan var det i somras…

På många sätt är det bra att mediebevakarna har ett extremt kort minne, men det blir ändå lite konstigt när de alltid skall måla historien i vitt eller svart. Andra nyanser i färgskalan saknas nästan helt. Läser man vad som skrivs kan man tro att Blåvitt legat i Superettan i tio års tid och inte sedan 1996 varit i toppen och krigat. En tidning skrev att ”Klubben har i år redan nått sina största sportsliga framgångar sedan 1996 med en finalplats i Svenska Cupen”. Ähum, var inte vi i Svenska Cupen-final 2004 och i RL-final 2005? En annan skribent skrev att ”Blåvitt har inte sedan 1996 haft chans på guldet”. Tja, inför omgång 25 mot MFF på Ullevi 2004 hade vi ett klart guldläge men Tomas Olsson förstörde festen den gången. 2005 kom vi tvåa och offsidebesluten i DIF-matchen på Ullevi minns man än.

SvD skriver: Årets publiksnitt för IFK:s hemmamatcher kommer av allt att döma att landa på drygt 15000 åskådare. En siffra som klubben inte varit i närheten av sedan slutet av 1970-talet.” År 2004 hade vi ett publiksnitt på 14.617 åskådare, det är i närheten av 15.000 tycker jag.

Utöver det så har man sedan 1996 startat ungdomsakademien, byggt ut Kamratgården och gjort mycket annat bra. Det har alltså varit ganska hyfsade sportsliga framgångar, bra initiativ vid sidan av planen och publikfester även tidigare år men det passar liksom inte in när artiklarna skall skrivas eftersom det bara finns svart och vit färg i historieskrivarnas färgpalett. Perioden 1996-2006 skall målas i svart.

Idag nynnar jag på Dylan: ”Knockin’ on heaven’s door”

Äntligen Europaspel!!

Som svensk fotboll har längtat, vad biljetterna har gått åt, vad många spaltkilometer man kunnat läsa om det rafflande Europa-spelet, vilket drag!

Eller hur är det egentligen nu när det vankas Europa-spel för Elfsborg och HIF. De har lyckats gå vidare till gruppspelet i UEFA-cupen vilket faktiskt är en inte alls oäven prestation. Med tanke på vad många gapat om vikten av att ha svenska lag ute i Europa så borde det varit lapp på luckan för längesedan i Borås och Helsingborg, men om jag tolkat signalerna rätt så kommer det att vara gott om plats i skokartongen idag och även så på Olympia. Intresset för UEFA-cupen verkar lägre än för en match i Allsvenskan mot ÖSK eller Trelleborg eller, om man så vill, vara fullt i nivå med hur intresset var för Royal League. Tidningsartiklarna och TV-inslagen är få och med tanke på det bristande intresset blir det för mig ännu mer obegripligt varför detta ”Europa-spel” anses så himla viktigt.

Detta inlägg är i mångt och mycket en upprepning, men visst är det konstigt att det gapas så mycket om Europa-spel när alla verkar strunta i det?

Idag nynnar jag på: Morrissey : ”I Know It's Gonna Happen Someday”

Negativism

Varför kunde inte Bjärsmyr få en riktig träff med skallen på Hjalmars perfekta frispark istället för hans höftvickande, så att det blivit ett klockrent mål?

Varför är Blåvitt så genomusla på att genomföra snabba kontringar?

Varför skall denna harmoniska säsong ta slut redan nu?

Var är Royal League när man behöver den och längtar som mest efter lite skön vinterfotboll?

Ett SM-guld betyder alltid att laget köps sönder. Femteplats nästa år?

”-Bollen var inne i förstaläget” sade Bjärsmyr. Fanns det något andra- eller tredjeläge?

Bengan!

Jag har tidigare varit inne på att det är en bakvänd säsong, vilket ytterligare bevisades igår när vi fick ett omtvistat domslut med oss och Bengan, som så ofta vacklat när det dragit ihop sig, var absolut bäst på plan. Jag tror banne mig att förbannelsen är bruten och Bengan är den jag unnar ett guld mest i dagens Blåvitt. Alla andra får fler chanser.

Kul att vi kunde vinna när vi faktiskt stora stunder var utspelade, men de farligheter de lyckades klämma fram tog Bengan hand om.

Idag nynnar jag på Peter LeMarc: "Det är så gott att må gott igen"

Regeländring mot långbollar?

En i stort sett enig mediakår och en stor del av fotbollssupportrarna verkar vara emot långbollar. ”Experten” som bisitter i TV ibland (och som tränar ett Superettalag) började stöna högt så fort någon i det svenska landslaget spelade längre än 25 meter i förra veckan. Om det nu är så förtvivlat illa med långbollar och tråkigt och dumt på alla sätt och vis, varför inte införa en ny regel som tar bort långbollarna? Fotbollen är trots allt ”en del av underhållningsindustrin” enligt samma mediakår och andra fotbollstyckare så då är det dags att göra något åt "problemet".

Inför helt enkelt en regel som ger frispark till andra laget om man slår en långboll. Lägg in två linjer ungefär mitt in på varje planhalva, parallellt med kortlinjerna. Slår man en boll från egen planhalva till en spelare som står mellan linjen på offensiv planhalva och kortlinjen så blåses frispark och bollen slås från den plats där mottagande spelare står.

Utöver det blåses frispark till andra laget om man står mellan egen kortlinje och den nya linjen och slår bollen så att den landar i zonen mellan motståndarnas kortlinje och linjen på motståndarnas planhalva. Då läggs frisparken där spelaren stod när han tjongade iväg bollen. Genom detta försvinner även panikrensningarna.

Med dessa nya regler och linjer kan man inte slå långa bollar utan måste passa sig genom en spelare som befinner sig i mittzonen mellan de båda nya linjerna. Långbollarna förbjuds helt enkelt. Det blir väl en publikfriande och trevlig kortpassningsfotboll som tilltalar alla kortpassningsälskare?

Jag personligen tycker en väl avvägd långboll kan vara något av det vackraste som finns inom fotbollen men opinionen är emot och dessa nya regler skulle passa opinionen väl.

Idag nynnar jag på Starship:
“And we can build this dream together
Standing strong forever
Nothings gonna stop us now ”

PL said it all

Blåvitt, Blåvitt är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga,ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Blåvitt, Blåvitt är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Antivåldsmanifestation i grupp – så meningslöst

Så är det dags igen. Massorna skall ut och marschera och visa sin avsky mot våldet. Flera kommer säkert att ha facklor i händerna, en och annan sång kommer att sjungas och någon politiker kommer att passa på att göra sin röst hörd. Tidningarna kommer att hänga på med temasidor om våldet och i TV kommer ett antal pratprogram att avhandla våldet där förmodligen Anders Carlberg är en av gästerna. Det sorgliga är att sådana här insatser och manifestationer hjälper lika lite som namninsamlingar för att få folk att välja Blåvitt. Hur många gånger har vi inte varit med om sådana här massmanifestationer och vad har blivit bättre av det?

Folk slåss i grupp och manifesterar i grupp. Ett bekvämt sätt att slippa ifrån sitt eget ansvar men ändå känna ”att man gör något”. Ytterst sällan sker oprovocerade misshandlar av folk på egen hand, utan de sker när man är i grupp. Så passande då att också ta avstånd i grupp.

Jag har tyvärr ingen lösning på hur man skall få folk att förstå att det är livsfarligt, primitivt och lågt att slåss men en god start skulle vara att få folk att övertygas om att man själv kan påverka det mesta som händer i ditt och dina närmastes liv och inte ”de”, ”samhället” eller ”någon som måste ta ansvar”. Från barnsben är vi vana vid att en mängd samhällsfunktioner tar ansvar för sådant vi faktiskt skall ta eget ansvar för i våra olika roller som föräldrar, anhöriga och vänner. Många till och med kräver att samhällsfunktioner skall avlasta oss i våra roller som samhällsindivider. Min svägerska arbetar på dagis och hon får ibland barn inlämnade till sig som fortfarande har pyjamas och nattblöja på sig för att föräldrarna tycker det är så jobbigt att bråka med barnet på morgonen om att byta kläder. Istället förväntas dagiset ta den konflikten. Om man inte orkar ta en ”konflikt” med sin tvååring om pyjamasen, hur skall dessa vanliga medelklassföräldrar kunna säga stopp till en tonårsson?

Efter tsunamin ställde samhällsapparaten upp med full uppställning av psykologer, prästerskap, kristerapeuter och allt möjligt. I efterhand visar det sig (enligt rapport i förra veckan) att det är lika många traumatiserade personer efter tsunamin som efter andra trauman där uppställningen av samhälleliga krisfunktioner varit betydligt mindre. De som klarat sig bäst är de som fått bearbeta det hela själva med hjälp av vänner, släkt och anhöriga. Offer som varit omgivna av människor som tagit sitt personliga ansvar för en medmänniska i kris helt enkelt. I vår fantastiska välfärdsapparat så har vi i all institutionalisering och välmening tappat bort att vi alla har ett stort, personligt ansvar för våra barns, anhörigas och vänners väl och ve.

Jag tänker inte gå i någon manifestation mot våldet men jag ska försöka bli bättre på att ta hand om mina medmänniskor, det blir mitt bidrag till en bättre värld. Jag hoppas alla som skall ut på marsch idag tänker och gör så också, annars hade ni kunnat stanna hemma höstkylan.

Not in a million years

Ibland måste man slå näven i bordet och säga stopp. Även om din ståndpunkt är politiskt inkorrekt och berör ett ämne som i svensk media är känsligare än frågan om förbud av burka i skolan.

Det handlar om damfotboll, inte så mycket om damfotboll i sig men det berör ämnet, vilket gör det så känsligt. För så är det. Damfotboll samt damer i kombination med fotboll berör. Men få bryr sig.

Det finns en klubb som en gång i tiden hette Landvetter. Landvetter har nu bytt stad, bytt namn och fått en ny och fin arena efter sina behov. Landvetter heter numera Kopparberg-Göteborg FC, kallas bara Göteborg, har ett klubbmärke i form av ett folkkungalejon, bjuder in supporterklubben Änglarnas medlemmar att gratis se deras matcher och dom spelar i blått och vitt. Deras framtidsstrategi för att vinna sympatier, publik och därigenom framgång kan bara tolkas på ett sätt. Dom vill bli Blåvitt, bli inkorporerade á la Djurgården-Älvsjö, Gais Bandy och Dif-Handboll. Det finns säkert fler exempel. Landvetter har tammefan till och med anställt Torbjörn Nilsson som tränare!

Så vad lyder då svaret på denna flirtiga invit från Härryda kommun?
Tack, men nej tack. Jag tänker inte snurra in mig i resonemang kring varumärken och dylik skit, PR-mässigt skulle det säkert bli en hit med tanke på ämnets känsliga art. Men det känns bara så fel att en förening helt plötsligt från en dag till en annan, bara döper sig själva till Blåvitt och börjar kapitalisera på 103 års tradition, engagemang och historia. Dom har inte förtjänat det. Det kan bara de Blåvitt som varit Blåvitt all the way, göra.

Gubbslemmig hatattack mot damfotbollen? Tvärtom, jag applåderar att vi äntligen startat en EGEN flickfotbollssektion vilken jag i framtiden när det vankas A-lagsspel för tjejerna i fråga, defintivt kommer följa med större intresse än (sorry Hmm...) vår orienteringssektion för att ge ett exempel. Jag kan nästan redan se mig själv stå och hetsa mot linjedomaren och håna motståndarnas vänsterback.

Många ur etablissemanget inkl. tunga krönikörer kommer tycka/tycker att det vore en utmärkt idé att Landvetter blir Blåvitt. Jag har en fråga till er. Vi snackar om en fusion av två klubbar, där den ena precis bytt stad, bytt klubbmärke, bytt namn och slutligen vill gå upp i en annan förening. Hur många av er som vill att Landvetter blir Blåvitt, tyckte att FC Gothia var en dålig idé? Det finns ju i ärlighetens namn fler paraleller än skillnader i de två fallen.

Sedan en fråga specifikt till Mats Olsson på expressen. Du som anses vara idrottssveriges mäktigaste journalist och tyckare. Du för ju ditt privata korståg mot alkohol i allmänhet och i synnerhet att bryggerier sponsrar idrottsklubbar. Hur ser du på Kopparberg-Göteborg? Jag har läst och hört hur du kritiserar att SvFF sponsras av Spendrups, AIK av Åbro etc. Men jag har aldrig hört dig kritisera att en elitfotbollsklubb byter namn efter ett bryggeri. Ett bryggeri som tillverkar avskyvärt äcklig öl, men som antagligen tjänar lejonparten av sina pengar på en cider som smakar läsk så att småflickor och småpojkar skall bli fullare, enklare. Du som är en sådan tuff tyckare som till och med vågar dig på att hoppa på Carro Klüft och hennes pojkvän, du om någon borde väl ha en åsikt i frågan. Så vad tycker du om Kopparberg-Göteborg?

Och vi firar i dagarna de tre

Det är på riktigt nu. Blåvitt är faktiskt på allvar en guldkandidat. Hur mycket man än vill hålla sig på jorden kan det väl inte finnas en enda supporter med de rätta färgerna som inte sitter och hoppas just nu. Jag är oerhört stolt över hur Rehn och co har lyckats använda spelarmaterialet och hur de vågar flytta om positionerna. Någon som är forward ena matchen kan hamna i försvaret nästa gång och vice versa. Och det har visat sig fungera!
Efter gårdagens match, som tyvärr åtnjöts framför dumburken, i stället för på plats i Malmö, kände jag pirret växa. Jag vände mig till mina bröder som dagen till ära satt bredvid mig i soffan och sa; "Säsongens sista match spelas dagen efter mitt bröllop. Jag kommer att gå raka vägen från hotellet, där jag haft min bröllopsnatt, till Ullevi. Om vi tar Guldet då vet jag faktiskt inte vilket jag kommer att vara gladast över."
Jag har väntat ett par år på att bli Axels fru, men jag har väntat i elva år på en titel.

Lästips

Detta är faktiskt inte ironi utan en rekommendation till god läsning. HimmelRiket har just nu Svenskafans bästa gästkrönikörer. Deras betraktelser över nederlag och vardagslivets vedermödor är det mycket hög klass på. Överhuvudtaget känns de något mognare än de andra sidornas krönikörer både i med- och motgång. Kanske är det så att medelåldern är högre?

Det kan i sin tur bero på att MFF hade sin storhetstid på 70- och 80-talen, medan exempelvis Blåvitt hade sin på 80- och 90-talen. Eftersom vi alla mer eller mindre är medgångare (annars hade vi hejat på BK Skjutet, Målilla FF eller annan geografiskt närliggande förening) så är de flesta supportrar förmodligen de som upplevt sina respektive lags storhetsperioder och därför blir medelåldern högre hos Malmöiterna än hos många andra lag. Hur som helst, HimmelRikets krönikor är riktigt läsvärda, speciellt nu när deras hybris gått över. Läs, roas och imponeras.

Etablissemanget

Det är skönt att ha dem i ryggen. Kanske borde MFF ha en straff, men vad skulle etablissemanget säga då? Blåvitt de senaste två omgångarna tillhör etablissemanget.

Lagerbäcks tidigare grymtningar om att Blåvitt är framtidens lag har journalisterna struntat i men nu har förmodligen Lagrells bannbulla gått ut, så nu fjäskas det i tid och otid för IFK Göteborg. Lagerbäck har till och med oemotsagd fått lägga fram sin teori om att Blåvitt går den enda sanna vägen. Han har försökt säga det i tre års tid men har tidigare endast kommenterats i enstaka journalistbloggar.

Till skillnad från Huvudstads-DIF och småstads-Kalmar så är det nu IFK som åtnjuter alla fördelar hos etablissemanget. Det är vi, klubben från mellangötet som är mönsterklubben i Sverige, precis som det skall vara. Jag kan förstå att det är jobbigt att komma från Skåne och vara lite dryg, lite sämre på fotboll och vara sig själv nok när man blir rånad på en och annan straffspark, men vadå? Ni måste ju bli en del av etablissemanget!

Fan vad det är gött att vinna SM-guld!

Inköpslista

Pudel
Så slipper jag göra en

Dumstrut
Jag hade inga som helst förhoppningar på årets Blåvitt utan trodde på ett mellanår där mycket annat skulle komma på plats. Harmoni, organisation och lite ekonomisk stabilitet var vad jag trodde på. Det blev mycket mer än så där tränartrojkan (som jag trodde skulle behöva minst vå år till) verkligen gjort det bra. En rejäl dumstrut är vad jag skall köpa in, den har jag verkligen förtjänat.

Oxfilé
När vi nu tar första guldet på elva år skall jag inte ha någon vanlig Felix krögarpytt som ligger lite frostskadad i frysen och blivit torr. Det blir oxfilé som tärnas i centimeterstora kuber och steks upp.

Potatis (fast)
En fast potatissort (ex. Bintje) som kan tärnas till centimeterstora bitar.

Dijonsenap
Få senapar går upp mot Dijon i matlagning.

Vispgrädde
Vispas upp och blandas ihop med senapen ovan.

Pepparrot
Gärna från Fjärås. Riven och fin är den perfekt.

Ägg
En äggula läggs i sitt skal på ovanstående pepparrrot.

Persilja
En kvist bladpersilja är perfekt på toppen

Så har vi gjort oss en Biff Rydberg. Underbart att fira det blåvita guldet med.

Sluta håna hockeyn...

….så länge ni själva faktiskt vill ha det mesta av det som hockeyn står för. I många avseenden ligger fotbollen tio år efter hockeyn. Hockeyn satsade på arenor för att öka intäkterna, nu bygger fotbollen arenor. Hockeyn har länge hållit på med skitsnack på plan och buffar barnsligt på varandra efter avblåsning, nu gör fotbollsspelarna likadant. Elitserieföreträdare snackar om att stänga elitserien, nu har fotbollsföreträdare vaknat och snackat om att begränsa ”rörligheten” mellan serierna i fotboll. Hockeyn har proffsdomare, nu vill fotbollen ha det också. Hockeyfolket har länge kastat paj på varandra i media, nu gör fotbollsfolket det också. Hockeyn har slutspel där nästan alla får påsar och går vidare. En krönikör i en tidning ville att de åtta bästa fotbollslagen också skulle gå vidare i något slags slutspel

Vad är en vinnarskalle?

Jag har behandlat ämnet tidigare men i dessa gulddoftande dagar tycker jag ändå att det är intressant att utreda begreppet vinnarskalle lite till. Speciellt som det är en uttjatad klyscha som snart går om ”spelidé” i frekvens på sportsidor och Internet-forum Efter cupförlusten så var det en del som berömde ”vinnarskallarna” hos de som var argast efter förlusten. Enligt dessa så verkar definitionen på vinnarskalle vara samma som att vara en dålig förlorare. Man ser ofta i media hur de ”tjuriga” vinnarskallarna hyllas och där epitet som ”hatar att förlora” och ”ursinnig efter förlust” tycks vara de viktigaste egenskaperna för att bli en vinnare. Paradoxalt va?

Om nu ”dålig förlorare”och ”hatar att förlora” är definitionen på vinnarskalle så är vartenda dagis fullt av vinnarskallar så den definitionen ställer inte jag upp på. Det finns otaliga exempel på duktiga idrottsmän som så fort de ligger under eller det tar emot surar ihop totalt och ägnar sig åt att gnälla på domaren, tennisracketen eller vad de nu ödslar sin dåliga förlorarenergi på. Efter matchen har de energi nog att skälla ut folk, sura ihop totalt och vara allmänt osympatiska.

Vinnarskallar i min bok är de som i underläge tar tag i problemen, drar med sig sina lagkamrater och vänder underlägena. Inte de barnsliga typer som ser ut som förlorande dagisbarn. Många av de framgångsrikaste idrottsmännen har vittnat om att det är glädjen och tillfredsställelsen att vinna som driver dem framåt, inte hur trist det är att förlora och nog låter det som mycket mer motiverande att vilja något än att undvika något?

När exempelvis ”Foppa” Forsberg lärde sig att tygla sitt usla humör i motgång och ägna den energin åt hockeyn istället för att reta sig för mycket på domare och annat så kom titlarna. Han kunde nästan på egen hand vända matcherna åt Colorado när han väl bestämt sig. Björn Borg är ett annat exempel på vinnarskalle som började vinna när han tyglade sitt innan ökända humör. Hur de beter sig efter en förlust är fullständigt irrelevant, eftersom det då redan är för sent. De som har vinnarskalle löser problemen redan på plan.

Veckans ord

Hoppfis



Bilden visar när Ragnar lägger en hoppfis samt vad Kleeber Saarenpää, Jocke Jensen och Petter Andersson tycker om det. Det finns olika sätt att hantera psykningar på planen. Erkan Zengin får sina psykbryt, Rydström blir svarslös och skriver i sin blogg dagen efter, det han inte kom på att säga på planen. Ragnar, ja han lägger en hoppfis.

Glädje

Företeelse: Äta pyttipanna
Don´t mention the war: Vi tar guld i år

Det är ingen idé att blunda längre och låtsas som något annat. Det är en utlagd röd matta mot guldet. Eftersom de andra lagen kommer att tappa poäng också så har vi det inte ens i egna händer. En säsong fylld av harmoni och glädje kommer att krönas av ett guld. Det är fantastiskt, det är kul och jag kommer att få springa ett långlopp.

Knark är gajs?

Kategori: Mina favoriter bland kvinnliga vokalister
Don´t mention the war: Samtliga var sprutnarkomaner

Självklart finns det undantag som bekräftar denna regeln, men jag hoppas det är något annat i dessa tre underbara skapelsers röster som drabbar dig så hårt, än eventuell doping. Så jag höjer volymen och försöker tänka på annat.

Några korta

Segern är vår, segern är vår. Vi har vunnit, segern är vår. Igår tog en nervös blåvittklack ut segern i förskott, men först i 87:e minuten i ledning 3-0. Synd bara att inte fler hängde på i den efterföljande ramsan Zengin är er, Zengin är er...
(fick dock med mig minst en person till att sjunga en kulen nattnattnatt, en båt jag styrde..)

McGlenn kom igång lite igår. Hans stora frälsning är att han inte är mittback och därför slipper jämföras så mycket med pappa Glenn. McRonnie, är inte lika lyckligt lottad. Som målis kommer allt han gör, alltid ställas i relation till vad fassan åstadkom, i synnerhet i bajentröja. Och jag för min del tycker att bajens målvaktsspel förbättrades när dom tog ut sonen och bytte in Moussan i ställlet.

Frankie påminner oss idag om vad han skrev om Pontus innan säsongen, vilket han senare dementerade som en sarkatstisk travesti på Göran Perssons valkampanjstrategi eller vad det var, för att nu återigen ta till orda i samma ordalag igen. Det brukar sägas att folk från andra delar av landet, har svårt att förstå när göteborgare är ironiska och när dom menar allvar på grund av vår jargong och dialekt. Jag är ju norrlänning, uppvuxen i Halland och fattar uppenbarligen nada.

Har aldrig riktigt velat inse hur bra Sleyman är som mittback. Dessutom extremt rå och vann fler nickdueller mot Walle och Pontus idag, än de förlorat hittills under hösten sedan den svarte stack till Gronigen. I tider då Niklas Carlsson placeras i Blåvitt, väljer jag hellre Sulan om jag nödvändigtvis måste välja en mittback från Stockholm.

Lägg ner alla spekulationer om en svartgul läggmatch mot oss på Råsunda. Dom hatar oss, nästan lika mycket som Dif. Att då tvingas se oss fira på plats, vill dom nog inte ens tänka på. Hellre då uppleva skadeglädjen i att sänka oss på Råsunda. För skadeglädje och glädje hänger ihop lika mycket som kärlek och hat, när det kommer till supportandet av ett fotbollslag. Oavsett vad Björn Ranelid och morgonsoffepräktiga Mats Olsson anser i ämnet. En eventuell läggmatch i Kalmar, kan dock bli fullt möjlig om det blir aktuellt.

Kalmar vann ju också sin match. Men vill Nanne fortsätta slåss mot etablissemanget, bör han nog tacka nej till det där långtidskontraktet som KFF erbjuder. För den sortens straffar får man inte om man tillhör den allienerade och diskriminerade skaran. Den sortens straffar får man bara om man tillhör etablissemanget. Eller hur Kurt-Arne?

ÄMMÄFFÄFF spekuleras bli Rolle Nilssons nästa klubbadress. Är det inte höjden av himmelsblå desperation, när dom värvar en tränare som både är en blåvit legend och fostrad i HIF? Han har till och med vunnit guld med båda.

Är det inte dags att nyansera lite om AIK´s superargentinare? 5 mål på 12 matcher var, är inte outstanding. Det väl vad Wallerstedt har gjort under samma period och totalt 7 mål på högst 9 matcher från start totalt sett under året.

Lite märkligt ändå. Serien har 14 placeringar. Med tre omgångar kvar känns alla 14 lika frustrerande och ångestladdade. Men ändå, jag skulle jag inte vilja byta med någon.

3-0 och total överkörning imponerar. Men sett till matchens förutsättningar och som den utvecklade sig med avstängningar och tidiga skador på nyckelpositioner. Ja då är faktiskt 3-0 hemma mot Hammarby precis vad man har rätt att kräva. Glöm inte det, en match i taget, kämpa på IFK. Let´s Rock!

Sanningen sårar

Jag gillar Suzanne Sjögren. Jag tycker hon är en av, kanske till och med den allra bästa sportprogramledaren. Men Runheim-Åkesson har rätt.

Företeelse: Kvinnliga sportjournalister i de kommerciella kanalerna
Don´t mention the war: Nora Strandberg, Suzanne Sjögren, Jessica Almenäs med flera hade aldrig i helvetet fått de jobben om dom inte varit så vackra att ögonen tåras.

Att påtala detta är kanske elakt för de nämnda, men kolla in samma kanalers övriga kvinnliga programledare eller för den delen väderflickor. Så Suzanne, tyvärr. Att inte påtala detta problem, är att acceptera det system som tillåter att kvinnor som är lika duktiga som dig, inte får jobba med det, var att dom inte är lika snygga. Och vem hjälper det? Möjligtvis Åkesson-Runheim.

La Match en rose

Såg av en ren tillfällighet Piaf-filmen igår. Nej Siwert, jag säger inte bara att jag såg den, utan jag såg den faktiskt. Bra film, fantastiska skådespelare, helt underbar musik. Jag hatar Sverige. Filmens originaltitel heter La Môme som betyder sparven vilket var Edith Piafs smeknamn, I Sverie heter filmen La vie en rose. Var annars än i fucking Sverige byter man namn från en fransk titel till en annan fransk titel? Nästan lika mongo som att döpa om Baguette till Pain Riche.

Filmen då? Tja, det är inte många filmer som kommer undan med att ha en så genuint osympatisk hjältinna. Det brukar krävas en Jack Nicholson för att klara av detta normalt sett. Jag hade förväntat mig en snyfthistoria om hur utsatt och utnyttjad hon blev. Resultatet blev i stället jävligt ärligt och kompromisslöst. Det var uppfriskande.

Få se nu. Huvudrollsinnehavaren ger ett utåt sett, osympatiskt intryck, kompromisslöst, La vie en rose. Varför fick jag plötsligt en förnimmelse av att Walle avgör ikväll?

På temat är det dock inte den bästa filmen jag sett. Ma vie en rose, är en fransk rulle om en liten pojk som inte kan låta bli att klä sig i tjej och kvinnokläder till hans föräldrars allt större förtret. Rekomenderar starkt denna dramakomedi. Jag vet inte vad den heter på svenska, men jag gissar på Mitt liv i rosa, men det kan lika gärna vara Le garcon qui aime des robes (pojken som älskar klänningar). Det är ju Sverige så man vet aldrig